Gästkrönika: Tankar dagen efter
Ibland måste man bara skriva av sig. Det gjorde Thomas Årnfelt och skickade texten till oss.
Det här blir inte den snyggaste och mest välpolerade text jag skrivit, det kan jag säga redan innan jag skrivit den. Jag kommer inte ha ork eller tid att redigera den. Den kommer med allra största sannolikhet bli spretig och vild, för den kommer rakt från hjärtat. Bara känslor och osorterade tankar hoprafsade på lunchrasten.
Men jag måste ändå skriva den. Jag sitter med tårar i ögonen. Fortfarande. Fast matchen var igår. Jag har sovit några timmar, men det första jag gjorde när jag vaknade var att se om sekvenser av hyllningarna. Framförallt Markus eget tal. Och det avgörande målet givetvis.
Varför blir jag så berörd? Det här är egentligen den springande punkten. Varför? Jag är ju enligt många inte ett ”riktigt fan”. Jag har aldrig spelat i MFFs knattelag. Jag har aldrig stått på ståplats. Jag har aldrig ens bott i Malmö. Antalet matcher jag sett live går att räkna på fingrarna – och då är bortamatcherna fler än hemmamatcherna.
Men för mig är MFF så många saker. För mig är det minnen från barndomen av somrar i Malmö. Sittandes på mormor och morfars balkong på Stadiongatan och titta ner mot stadion. Söndagspromenader på stadionområdet. Fast jag fick aldrig gå någon match.
På den tiden kunde man inte heller se Malmö på TV. Men jag bestämde mig ändå för att Malmö var mitt lag. Alla andra hemma i Linköping höll på Liverpool. Så var det bara. Men jag höll på Malmö. Och så kanske lite på Brighton för att min kusins man kom därifrån. Och honom tyckte jag om.
Men som sagt, ingen svensk fotboll på TV. Förutom korta snuttar i sportspegeln ibland. Fast mamma brukade köpa Sydsvenskan på söndagarna eftersom det inte kom någon annan tidning då. Så där kunde jag i alla fall läsa lite. Och de köpte mig ett klubbmedlemskap tror jag – för jag fick en del idolbilder och annat hem.
Spola fram en massa år. Jag har lite grann tappat kontakten med MFF. Jag följer dem lite på håll, men inte passionerat. Inte som sen. Det lag jag kanske följer mest är istället Wolverhampton Wanderers. (Tacka Championship Manager 2 för den konstiga utvecklingen). Men där nånstans börjar man ändå kunna se allsvenskan på TV om man bara har rätt kanal. Så då vaknar glöden lite. Men det är ju inte alltid de visar mitt Malmö. Jag hinner dessutom inte heller se alla matcher de visar om jag ska vara ärlig. Med träningar varje kväll, tävlingsresor på helger, och ett liv som bara rullar på. Vet att jag tänkte någon gång. ”Fan vad skönt det ska bli när jag slutar tävla, då kan jag skita i att träna om det är match”. Men jag upplever i alla fall SM gulden på 00-talet. Och lyckas trots allt se en hyfsad andel av matcherna. Minns att jag är ute och går med barnvagnen när jag får sms från en vän att guldet 04 är säkrat. (Spelade in matchen för att kunna se i efterhand om jag inte minns fel, men jag hade inget emot den spoilern).
Spola fram lite till. Vi flyttar till Irland. Man blir alltid lite mer ”svensk” när man bor utomlands. Och på något sätt kom MFF att bli länken till Sverige för mig. På något sätt var det ju lika långt till Malmö som min gamla hemstad Linköping, så varför inte liksom. Jag kunde se matcherna via internet. Och det gjorde jag. Nästan varje match. Skakig uppkoppling, men vad gör man inte?
Det är då som passionen kommer in på allvar. Jag läser allt som skrivs på himmelriket. Ett fantastiskt forum, som jag liksom snyltat av utan att bidra i över tio års tid. Och som sagt, jag ser nästan varje match.
2011 kom vi ”hem”. Jag inser i den vevan att jag mer eller mindre tappat intresset jag haft för fotboll (alltså jag har aldrig spelat – inte sen jag var typ 9 – men jag har följt fotboll, jag har jobbat med fotbollsspel, jag har tittat på matcher i irländska ligan bara för att, och så vidare). Men det är inte så himla kul längre. Jag kan se en match om den är på. Men jag kan lika gärna vara utan. Om det inte är MFF som spelar. Då är det något annat. Min egen korta idrottskarriär är över och det här är sättet för mig att känna tävlingspulsen igen. Och passionen. Jag är lite samma person när jag ser på MFF som jag var när jag stod på fäktpisten. Totaltaggad. Kanske inte helt opartisk. Men hundra procent där.
Sen dess har det varit så. Jag har missat några matcher här och där. Men de allra flesta har jag sett. Och passionen – och kärleken – har bestått.
Och det är lite dit jag vill komma tror jag. Varför jag sitter här med tårade ögon, fortfarande en hel dag efter Markus avskedsföreställning. (Jag vet att det är en match kvar, men det här var så stort att jag har svårt att tänka på det nu...) Jag som inte ens är malmöit, som inte ens var på plats rent fysiskt.
För det Markus Rosenberg gör är så himla fint. Hur han poängterar och lyfter fram ”de här sista sex åren” när han pratar om sitt fotbollsliv. Hur han lyfter hur mycket klubben, och kärleken han fått från fansen och alla runtomkring, betyder för honom som människa. Och hur mycket kärlek han har för dem. Då är det inte bara han som blir rörd och börjar gråta.
För i dagens fotboll är det inte bara ovanligt. Det är nästan unikt. En spelare som verkligen vill ge allt för den klubb som han vuxit upp i. En spelare som själv ser till att upplösa ett lukrativt, men trist, kontrakt för att komma hem till klubben i sitt hjärta. Som inte kommer tillbaka för att varva ner, utan för att vara med och lyfta sin klubb till nästa nivå. Och som dessutom lyckas med det.
Det är alldeles för mycket snack om självförverkligande, om pengar, och maximerad egen vinst. Alldeles för lite om kärlek. Inte bara i fotbollen för den delen. Det är också en massa snack om saker som är negativa i samband med fotboll. Ganska ofta sorgligt nog med rätta förvisso, men ändå. Jag förstår att hat säljer lösnummer. Men det vore bättre att lyfta det fina lite mer tror jag. Visa på det goda exemplet. Visa på gemenskapen. På kärleken.
Och Markus Rosenberg är liksom på något sätt den där föreningen av supportkärlek och vilja och vinnarinstinkt på en och samma gång. Han visar så tydligt storheten i att ge allt för något man verkligen brinner för. Något som inte bara är en själv.
För visst handlar det om Markus. Men samtidigt, det är det som är grejen här, för Markus är det större än så. Det är visserligen hans karriär som hyllas. Hans gärning. Som är fantastisk. Men för honom är sammanhanget större än det han åstadkommit själv. Det är åtminstone så jag uppfattar det han säger. Att det stora för honom är att han fått vara med och bidra – att han fått vara en del av det. Att han fick göra det för och med MFF. Och det är så vackert.
Och nu skulle han då sluta.
Jag var så himla nervös över att matchen, hans sista hemma, skulle bli en besvikelse. Ett nederlag. En match där han inte fick visa sitt rätta jag. Sin kärlek till fansen. Och de på plats sin kärlek till honom. Att det bara skulle bli ett ingenting av alltihop. Att det magiska i detta inte skulle få den inramning det förtjänade.
Men det blev ju inte så. Som vi vet.
Istället blev det en explosion av lycka och kärlek.
Och den bär jag med mig idag. Den och ett lite bredare leende. Och tårade ögon.