Gästkrönika: Time for Heroes
Time for heroes, så löd meddelandet från Norra Ståplats till spelarna i AIK när de gick ut på Råsunda för att spela ett fotbollsderby mot Djurgården, den 24:e september 2007. Ett budskap som kanske aldrig varit så relevant som det är idag.
Det finns många citat och budskap, både från officiellt liksom supporterhåll som fått fäste i fotbollssverige de senaste åren. "Kom och ta oss" år 2010”, "AIK mot inte AIK" år 2014 eller: "Vi ska ikapp de ljusblå jävlarna!" Som dåvarande sportchef Björn Wesström basunerade under premiärträningen 2018 på Skytteholm. Det är inte ovanligt att AIK bröstar upp sig och förklarar för resterande fotbollssverige hur det ligger till, från vårt perspektiv. Vi blir lätt kaxiga, och sveps med i den omtalade AIK-hybrisen. Vintern 2023 var inget undantag och nu står vi här med två tredjedelar av säsongen spelad, och vi ligger på nedflyttningsplats. Hur har vi hamnat i denna sits? Vad har hänt med vårt kära AIK?
Det är viktigt att påpeka att den nedmontering av AIK vi fått uppleva 2023 visserligen inte började i år, utan är ett resultat av många säsonger av beslut och satsningar från ledningshåll som inte lyckats. Den AIK upplaga som styrdes av Rikard Norling 2016-2020 kulminerade med SM-guldet 2018. Ett enligt klassisk AIK manér, dyrköpt sådant. Säsongen 2019 var inte dålig poängmässigt men ledde endast till en fjärdeplats. Dyra investeringar i mätta fotbollsspelare och utebliven framgång i Europa hade dessutom ätit upp en stor del av AIK:s ekonomi. Detta sammanvävt med en cyniskt och förutsägbar taktik, samt att Djurgården vann guldet bidrog till att kritiska röster höjdes. Säsongen 2020 skulle AIK spela roligare och offensivare, men hur vi skulle nå dit var desto mer oklart. Klubbens svagare ekonomi innebar också att billigare alternativ på spelare fick hämtas in. Vad som hände sen vet alla, men likt 2010 räddades vi av profilvärvningar under sommaren. Säsongerna som följt har istället varit präglade av back to basic-tänk. Tillbaka till det säkra, och en klubb som utåt sett inte verkar ha en plan för att gå framåt. AIK fungerar som en bipolär pendel i konstant rörelse. Antingen ska AIK vara cyniska, smarta och vinna med 1-0. Eller så ska vi kasta ut hela ritbordet och börja om på en ny kula, utan att för den delen verka ha en plan för detsamma.
I den tidigare nämnda kampanjfilmen från 2014 förklarar Ola Rapace att “Kompromisser och passion inte går ihop” i AIK. Med facit i hand verkar det stämma allt för väl. Även om klubben är enad i att vilja ha en förändring, verkar vi gång på gång vara oförmögna att nå dit. Det kanske är så lätt att vi inte vill kompromissa med vår egen självbild, vi kan vara långsiktiga så länge vi inte tappar poäng som en del av processen.
Till säsongen 2023 anställdes Andreas Brännström av klubben efter att pendeln hade slagit om igen. Brännström och dåvarande sportchef Henrik Jurelius tycktes av allt att döma, haft en god dialog om vägen framåt. Nyförvärv gjordes redan under hösten och klubben verkade för ovanlighetens skull ha hittat en stabil väg framåt. Vad som sker under vintern 2023 är såklart ett fullständigt haveri på flera plan och ämnet har diskuterats flitigt. Det är nog tröttsamt att läsa om det igen men jag kommer ägna lite tid åt det ändå.
Manuel Lindberg utstrålade till en början en ny, kanske i vissa ögon fräsch energi. Han var frispråkig, inte särskilt medietränad men hade ett ofrånkomligt självförtroende som gick igenom tv-kamerorna. Det är kanske många som har förträngt det idag, men under vintern 2023 fanns det ganska få AIK:are som hade något negativt att säga om Lindberg, tvärtom så satt vi ner i den läckande båten han så förtjänstfullt var kapten över. Det faktum att han sparkade Henrik Jurelius var tråkigt då Henke är och var en otroligt lojal AIK:are. Likväl var det många som tyckte det var dags att tänka om. AIK skulle nog ha en ersättare på plats snart ändå, Manuel skulle bara vara temporärt ansvarig...
Nabil Bahoui, Nicolas Stefanelli, Mikael Lustig, Sebastian Larsson och Per Karlsson hade efter säsongen 2022 försvunnit från Karlberg. Otroligt tunga tapp och det skulle nog krävas 48 timmars arbetsdag för en sportchef att bara lösa den knipan. Manuel Lindberg som satt på dubbla stolar lovade då “sexiga nyförvärv från en högre hylla”. De spelarna AIK tog in skulle inte bara potentiellt vara för bra för AIK, utan skulle göra hela Allsvenskan till en mer
attraktiv fotbollsprodukt. Enligt egen utsago var Manuel också lite “crazy”, han ringde exempelvis till Simone Zazas agent i syfte att värva honom. Jag minns att jag reagerade på det uttalandet. Kanske var det inte AIK-mässigt, vill man verkligen ha en sportchef som ser sig själv som för galen för Allsvenskan, och skryter om misslyckade värvningar i media? Oavsett vad så glömde jag det tillslut, jag tillät sådana uttalanden att förbli en parentes,och där låg nog en del av problemet. Alla vi AIK:are såg ju vad som pågick i klubben, och många köpte det. Jimmy Durmaz var Sebastian Larsson 2.0 och Viktor Fischer var Allsvenskans bästa spelare, och vi bara åt. Vi åt oss proppmätta på myten om att hemvändare och dyra stjärnor skulle vara lösningen på problemet, precis som vi inte sett samma scenario misslyckas hundratals gånger tidigare.
Haveriet som är 2023 års vinterfönster är bara Manuel Lindbergs ansvar, samtidigt som det
kanske inte alls borde vara det. Jag kan nästan inte undgå från tanken att Manuel helt enkelt
inte visste bättre, trots det borde han aldrig fått möjligheten att genomföra detta uppdrag. Om
en 3-åring sätter sig bakom ratten på en bil och krockar, är det 3-åringens fel eller är det
föräldrarna som tillät det hända? Styrelsen, och i förlängningen vi supportar, gick på myten
om honom. Kanske gick han på myten om sig själv också.
Alla vet sedermera vad som hände och det är därför vi står här idag, på ruinens brant än en gång. Andreas Brännström och staben lyckades inte omvandla truppens egenskaper till tillräckligt mycket poäng. I skrivande stund ligger AIK på 15e plats i Allsvenskan efter en nyligen inkasserad förlust i Norrköping. Bakom oss har vi en och en halv sportchef och en klubbdirektör som lämnat, samt en sparkad chefstränare. Vi har fått in en ny sportchef, chefstränare, huvudscout och fastställt en ny klubbdirektör. Framför oss har vi en lång, stentuff brant backe att ta oss upp för.
Framför oss har vi tio omgångar kvar av Allsvenskan 2023. Det är inte tio vanliga matcher, inte tio dynggäng att bara ställa ut skorna mot. Det är tio fältslag, tio mandomsprov, tio derbyn. Framför oss finns det inget annat än blod, svett och tårar. Det måste vara slut på mätta, halvdana insatser från högavlönade spelare. Det måste vara slut på ängsligheten och rädslan att göra fel på planen. En fotbollsspelare i AIK är inte rädd för stundens hetta, han omfamnar den. Det gäller också oss på läktaren, ifall vi inte kan omfamna stundens hetta kan det inte förväntas av våra spelare heller. Det är vi som sätter prägeln, attityden och kulturen i våra ledningsrum, på Karlberg och på planen. Vi får lägga allt det destruktiva åt sidan för tillfället. Något annat än allsvenskt spel 2024 finns inte på någon världskarta någonstans, oavsett vilka spelare som kommer in eller försvinner ut. Det kan vi inte påverka. Det vi kan påverka är hur vi vill se tillbaka på vår insats denna säsong. Ska vi vara mannen som går längs vägen och sparkar på ett matchprogram med blicken utan stolthet? Eller ska vi vara stolta jävla AIK som står med huvudet högt och ryggen rak? Låt oss fortsätta vallfärda till arenan, låt oss heja fram vårt lag och hata våra motståndare, låt oss tillsammans med spelarna skrika in i stormens öga. Låt oss göra detta tillsammans.
