Gästkrönika: Tio år med Djurgården (del II)
Gästkrönikören Tommi är tillbaka igen för att berätta om ett decennium. Tio år med Djurgården. Detta är del två, den sista delen.
2007
Den första av många nystarter/omstarter för DIF under dessa år. Sigge Jonsson och DIFs tidigare juniortränare Paul Lindholm tog över och nu var guldårens tekniska sambaspel ett minne blott. Istället var det hård kamp som gällde och Sigge Jonsson sa någonting i stil med att spelare är som hästar som måste avlivas om de inte presterar. Bara för att sätta kravnivån så att säga.
Det blev också en succéartad säsong på många sätt. Med tanke på spelarmaterialet var det starkt att spela om guldet i sista omgången. DIF hade samma poäng men fyra måls sämre målskillnad än Göteborg inför sista omgången. (Egentligen skiljde fem mål eftersom vi dessutom hade klart färre gjorda). Vi hade Brommapojkarna hemma; Göteborg hade Trelleborg, också hemma. För att spä på dramatiken lite var det just BP och Trelleborg som slogs om att undvika den enda nedflyttningsplatsen. (Eftersom allsvenskan utökades från 14 till 16 lag åkte bara ett lag ut och inget fick kvala). DIF var alltså tvunget att vinna sin match med fem mål mer än Göteborg vann i sin, såvida inte Trelleborg kunde skrälla. Det blev dock aldrig någon riktig dramatik. Förutom att DIF möjligen skulle haft en straff efter två minuter (mål där hade kanske skapat viss oro i Göteborg) så hände inte mycket. BP vann t.o.m. med 1-0. Göteborg gjorde dessutom tidigt mål i sin match. T.o.m. Kalmar smet förbi och DIF hamnade trea till slut. På något sätt ändå klart godkänt. Den riktigt gyllene eran var tillfälligt förbi, så kändes det.
2008
Nu började det spåra ur ordentligt. Att föreningen inte hade en tillfällig svacka efter de fantastiska åren utan att vissa saker inte stod rätt till började, trots serieledning under en kort period på våren, stå klart. Ett akut problem var att tränarna inte verkade gå riktigt i takt när det gäller hur laget skulle spela. I vissa matcher verkade för ett icke-tränaröga både tanke och taktik saknas, även om så säkert inte var fallet. Många trista saker hände under året. Många minns en händelse efter vårderbyt mot AIK då Djurgårdens egna säkerhetsvakter misshandlade oskyldiga supportar. Jag var utomlands då och har således inga personliga erfarenheter av händelsen men den var en av många saker som gjorde att stämningen i klubben och bland supportar inte var den bästa. Under hösten avgick gamle guldmakaren Bo Lundqvist. Enligt media p.g.a. en ”kupp” av ”huliganer”, i verkligheten p.g.a. ett betydligt bredare missnöje än så. Mycket hände under 2008 som jag inte är hundraprocentigt insatt i, så enligt principen att inte ha egna åsikter om sådant man inte har koll på lämnar jag det.
Det sportsliga det året gav anledning till oro, minst sagt. Förlust i de fem sista matcherna var en usel avslutning på ett i alla avseenden uselt år. Tolfteplatsen var då Djurgår’ns i särklass sämsta placering sedan degraderingsåret 1999.
2009
Omstart nummer två. En kär återkomst i Zoran Luckic och en ny bekantskap i André Jeglertz som tagit Umeås damer till en drös med SM-guld.
Det höll på att bli Säsongen Från Helvetet. Det som gnagarna sjunger om i sin Cornelis-inspirerade sång höll på att bli verklighet. Det hade vi för övrigt redan upplevt sjutton år tidigare och var inte särskilt intresserade av en repris.
Tre omgångar kvar: DIF hade endast vunnit fem av tjugosju matcher så långt och var eventuellt tvungna att vinna alla de tre sista eller i alla fall ta sex-sju poäng, för att ta en kvalplats på Örgrytes och Hammarbys bekostnad. Man måste nog ha varit en ohyggligt optimistiskt lagd person för att inte tro på Superettan 2010 i detta läge.
I 28:e omgången stod just Örgryte för motståndet på Stadion. ÖIS var tre poäng före och hade bättre målskillnad. Det var således lätt att räkna ut vad en förlust hade inneburit. Det blev en sanslös match. Vid ställningen 1-1 blev Patrik Haginge utvisad. Strax därefter kom ändå 2-1 på straff genom Hrvoje Milic. Bara någon minut senare blir han också utvisad. Klockan stod bara på 60 minuter och DIF skulle alltså försvara sig men två man mindre i en halvtimme. Jag minns knappt vad som hände under den halvtimmen men när domaren blåste hade 2-1 stått sig.
Segern mot Örgryte skulle dock bara skjuta fram det oundvikliga i en vecka för nu väntade Helsingborg borta. Seger var ett måste och vi hade ännu inte vunnit utanför Stockholm. Dessutom skulle Helsingborg fira av någon gammal forward som tydligen skulle sluta spela. Festen för hemmalagets store son förstördes dock av ett otroligt motiverat bortalag. 2-0 till DIF och nu fanns plötsligt en realistisk chans; det ”enda” som skulle krävas var seger hemma mot fjolårets svenska mästare Kalmar i sista omgången. Att Hammarby åkte ur samma kväll gjorde knappast dagen sämre. Om vi ändå skulle ryka skulle vi i alla fall dra med oss dem. Matchen mot Kalmar slutade 2-0 och med facit i hand hade vi t.o.m. kunna förlora eftersom ÖIS kryssade.
Kvalet mot Assyriska blev en historia för sig. Efter en 0-2 förlust i Södertälje kändes det som att den otroliga upphämtningen i serien hade varit förgäves. I halvtid i returen stod det 0-0 och jag var helt inställd på att vi exakt ett decennium efter den senaste degraderingen skulle ha fullbordat cirkeln och vara tillbaka i de serier vi trodde vi hade lämnat för alltid. Men efter mål av Jan Tauer och Christer Youssef i den 52a och 60e minuten blev det förlängning. I den 117e minuten, just när jag undrade om straffarna skulle läggas mot DIF-Kurvan eller mot fondläktaren där bortaklacken huserade, kom det magiska 3-0 målet av Mattias Jonson. Det var för mig det i särklass viktigaste målet i hans karriär. EM-04 är ingenting i sammanhanget.
Djurgården hade bokstavligt talat kommit tillbaka från de dödsdömda. Hade vi åkt ut 2009 undrar jag om vi inte varit där Bajen är idag; slagits med Värnamo, Brage och liknande storheter om ynnesten att få spela kvar i Superettan. Lyckan direkt efter denna upphämtning var faktiskt fullt jämförbar med Borås-02, om än annorlunda.
Att en person sedan tyckte det var en bra idé att fira med att slå en spelare från förlorarlaget på käften är ju tragiskt i sig, och tragiskt också att det kom att prägla eftersnacket och inledningen av säsongen efter.
2010
Omstart nummer tre. Jeglertz och Galloway fick gå och in kom nygamle Lennart Wass och Carlos Banda, kusin till den gamle DIF spelaren med samma namn. Wass mindes jag från 1991 då jag började följa DIF. Då spelade vi en mycket attraktiv och trevlig fotboll så jag var försiktigt optimistisk, vilket jag för övrigt var vid de tidigare omstarterna också.
Säsongen blev en i många avseenden blandad säsong. Första hemmamatchen spelades utan publik, vilket vissa löste genom att hyra ett par skylifter och se matchen i alla fall.
Värvningen av en viss Sharbel Touma må ha varit sportsligt klok men skapade oro, protester och splittring. Många kunde inte glömma sättet på vilket han lämnade ett nydegraderat DIF 1999 för att gå till AIK av alla gudsförgätna klubbar. Andra tyckte man kan glömma efter ett decennium och såg den sportsliga fördelen. Själv var jag klart negativ till värvningen. Att hålla på ett lag har aldrig handlat om rationalitet, utan just om känslor. Likväl som man behöver spelare att älska behöver man spelare att tycka illa om. (Det är dock skillnad på att hata /tycka illa om någon som spelare och som människa; viktig distinktion). Toumaaffären påverkade nog säsongen för många supportrar och skapade en olycklig splittring, men på planen var han en tillgång. Tack och lov förlängdes dock inte kontraktet trots detta.
På det stora hela ett klart fall framåt jämfört med 2009. Dubbla derbysegrar mot AIK höjde naturligtvis också betyget kraftigt.
2011 och framtiden
2011 är färskt och behöver inte rekapituleras så mycket. Omstart nummer fyra inleddes under våren när Magnus Pehrsson kom in. Att skriva att det känns bra med MP som ansavrig är en underdrift. Även om jag varit positiv under tidigare omstarter också så är det annorlunda nu. Det känns lite som åren precis innan gulderan igen. Inga garantier finns naturligtvis för någonting, många pusselbitar måste falla på plats och jag hoppas folk har tålamod. Men det känns faktiskt för första gången sedan 2005 som om riktningen är uppåt och inte neråt.
I förra tioårskrönikan avslutade jag med att konstatera att om det otroliga oflyt DIF hade under 90-talet skulle jämnas ut så skulle vi ha ett sagolikt decennium att se fram emot. Och visst blev det väl ganska sagolikt, trots att det mesta av det roliga kom i början av perioden. Ska vi säga minst tre nya guld och en egen arena under nästa tioårsperiod? Så får det bli. Jag återkommer efter säsongen 2021.
