Gästkrönika: Tobias Sana – en sann ärkeängel
Snart ska årets ärkeängel koras och dagens gästkrönikör tycker valet borde falla på Tobias Sana
Sedan Tobias Sana kom hem till Blåvitt 2019 har han varit vår överlägset bästa poängspelare. I år växlade han upp ytterligare och stod för sin poängmässigt bästa säsong i karriären med sju mål och sju assist. Inte illa i ett ofta dysfunktionellt lag där han varit ensam om att hålla en hög nivå hela säsongen. Men det är inte för sina prestationer på plan jag tycker Tobias är det självklara valet som Årets Ärkeängel – utan för var han fortsätter att ge klubben utanför linjerna. Som lagkamrat och förebild
När Christian Kouakou i somras berättade om sin erfarenhet av IFK Göteborg så fick de flesta av oss skämmas. Många försökte på sitt sätt, men vi lyckades som klubb inte tydligt visa vems sida vi stod på. En ängel var dock tydlig, “Sana erbjöd mig att sova hemma hos honom den kvällen, som en riktig storebror. Han är en förebild” – sa Christian i Aftonbladets uppmärksammade intervju. Liknande känslor för Tobias är inte Kouakou ensam om att känna, superlativ som “storebror” och “förebild” har varit mer regel än undantag från nya och unga spelare senaste åren. Det pratas mycket om hur viktiga de äldre spelarna är för de yngres utveckling, och efter vad man hör från spelarna så verkar Sana stå ut när det kommer till att ge av sin tid och hjälpa spelare hitta hem på Kamratgården.
Men det är inte bara yngre spelare som vittnar om Tobbes kamratliga egenskaper … historier som denna har ofta dykt upp i bruset.
Att Sana som fyllde 32 bast i år gör en av karriärens bästa säsonger och klarar sig utan skador är nog ingen slump. När han i somras intervjuades av Offside sa han så här:
Väldigt talande tror jag, och en kultur som är viktig att sätta i föreningen. Vi måste bli bättre på att lyfta blicken och se framåt, jag tror och hoppas Tobias kan bli en ledare i den utvecklingen.
Sana, finner sig i varje given position och gör det bästa av den. Han var en av lagets bästa spelare i sin favoritposition som central mittfältare tills han blev utpetad på kanten, men inte ett ljud om det utan fortsatt fokus på vad som gagnar laget och klubben. Under hemmamatchen mot Örebro såg säkert många med mig på Bebbens Hylla hur något ljushövve kastade en full öl mot Tobias. Glaset landade någon decimeter från honom och vi som såg vad som hände (inklusive Tobias) förstod att det inte var någon olyckshändelse utan någon i vår egen klack som valde att ta ut sin frustration på vår egen hörnläggare. En mindre rutinerad spelare eller någon som satt sig själv mer i centrum hade såklart gjort en grej av det där. Frågan är om vi hade lyckats vända säsongen med en till skandal i det läget eller om Sanas lugn och analysförmåga räddade oss igen … (Med det sagt hoppas jag verkligen övervakningskamerorna gjorde sitt jobb o hindrar ljushövvet från att se Blåvitt igen.)
(delad av rapparen Lani Mo från Bergsjön)
Det tog IFK Göteborg 116 år innan vi ställde upp till match med en svarta lagkapten, men i år hände det. Såklart stort för Tobias, men ännu viktigare för föreningen som kallar sig hela stadens lag. Som förebild för Göteborgs nya generationer och för att visa att vi är mer än Glenn, Glenn, kalsongklipp och defensivt lagda mittfältsmotorer med “vanliga” frisyrer. Det saknar inte relevans i en tid då vi ett kort tag trodde oss slippa nidbilder som “den vite mannens klubb” men nu är tillbaka med noll kanslipersonal, inte en person i styrelsen och ingen ledare kring herrlaget med utländskt klingande namn. Breddar vi oss till bärande personer i föreningen så hittar vi en sådan – Tobias Sana från Lövgärdet. Jag önskar av hela mitt hjärta att Änglarnas styrelse väljer honom till vår 49:de ärkeängel.
/PicassoGBG
Ständig medlem i IFK och Änglarna
För övrigt…
Hoppas jag på en stadgeändring där vi kanske redan från i år eller annars från nästa säsong väljer två ärkeänglar – en ur varje a-trupp. Då känns kapten Malva som ett klockrent val på damsidan.
Utmanare
Som jag ser det finns det ingen i herrtruppen som är i närheten av så värd årets titel som Tobias. Men jag håller med om att det är synd att Pontus Wernbloom aldrig får priset. Han borde verkligen fått det under sin första sejour i klubben, men får han det nu så sitter vi med ett jobbigt prejudikat där Årets Ärkeängel helt tappar sin roll som punkt på fjolårets säsong.
Marcus Berg har varit brilliant på planen 2021, och skulle han checkat in på KG när vi som mest behövde honom – när Robin Söder gick sönder 2020 – så hade han varit en självklar utmanare. Nu valde han då och även halva årets säsong att låta sin karriär gå före Blåvitts bästa. Inget som går att döma honom för, men det blir omöjligt att prisa honom för att vara den i truppen som visat störst lojalitet till IFK Göteborg. 2022, efter en hel säsong i blåvit tröja och skytteligaseger fram mot hösten hoppas jag dock det är dags för Mackan :)
