Gästkrönika: Välkomna till Slakthuset, kort för Slakthusarenan
När en spelare försöker slå en hörna vid Slakthuskurvan och bemöts av en tyfon av störningsmoment är det ”DIF mot rubbet”.
Uppbrott är smärtsamma.
En komplicerad kärleksrelation vilken slutligen har sin kulmen i tystnad och inställda möten, gravölen med hela tjocka släkten för att sörja morfars hjärtattack eller att klippa banden till barndomskvarteren för att flytta långt, långt, bort är alla erfarenheter som bottnar i samma känsla av tomhet vilket ett uppbrott ger upphov till. Det är mänskligt att lida när en slits från det bekanta, det som en känner innan och utan, för att sedan osäkert vackla in i någonting obekant och nytt.
30 juni 2013 skedde ett av de svåraste uppbrotten jag någonsin har varit med om. Platsen där jag fostrades, där min identitet över åtskilliga år sakta men säkert cementerades, där jag lärde mig hur nära besläktade begreppen hat och kärlek är, fråntogs mig. Jag hänvisades till det nya och obekanta
.
Vid första anblick såg jag ett rymdskepp. Ett stort, opersonligt, rymdskepp. Istället för tegel fanns där betong. Istället för murar fanns där blinkande ljus, vilka påminde om startsinglar hos ett Ufo. Istället för löparbanor fanns där ett skyddsnät. Långtifrån det tegel, de träbänkar och gräset som jag vuxit upp med. Totalt olik den plats som varit central i mina barndomsår.
Efter ett mycket händelserikt år valde jag att utvärdera de intryck jag fått såhär långt. Även om omställingen i vissa fall har varit väldigt svår är jag imponerad över vad vi som supportrar, och som förening, lyckats åstadkomma.
”DIF mot rubbet”
Det som jag finner mest intressant är hur vår nya samlingsplats förkroppslingar ett av våra mest centrala slagord, nämligen ”DIF mot rubbet”. Slagordet knyter an till stora delar av vår identitet som supportrar kretsar kring det utanförskap gentemot resten av fotbollsetablissemanget. I modern tid har det blivit en symbol för turbulensen kring vår förening.
När kalla vindar viner och vi sluter leden är det ”DIF mot rubbet”.
När solen skiner och hela Sverige bittert blänger på oss i avund är det ”DIF mot rubbet”.
När tombolahjulet i förbundskansliet snurrar, och oproportionerliga straff utdelas i konskevens, är det ”DIF mot rubbet”.
När ett annat lag begår ett likadant, om inte värre, regelbrott än oss och tombolahjulet snurrar i dess favör är det ”DIF mot rubbet”.
När styrelsemedlemar, sportchefar och tränare avgår och lämnar en misskött förening i kaos åt oss är det ”DIF mot rubbet”.
När aina oprovocerat kör in en polisbil i en av våra samlingar, sprayar dig i ansiktet med pepparspray och sedan siktar med batongen i skallbenet, trots att det enda brottet du begått är önskan om att vilja gå på fotboll, är det ”DIF mot rubbet”.
När du kämpar för ditt liv på intensivvården och får veta att JO lägger ner anmälningarna mot aina är det ”DIF mot rubbet”.
När spelare säljer sina själar, när Beatrice Ask vill förbjuda oss, när hela Sverige hatar oss, då är det ”DIF mot rubbet”.
När en spelare försöker slå en hörna vid Slakthuskurvan och bemöts av en tyfon av störningsmoment är det ”DIF mot rubbet”
Det som gjort uppbrottet med vår forna borg mer uthärdlig är det faktum att vi plockat med oss just denna tradition av kämpaglöd som är en av stommarna i vår supporteridentitet. För det är inte, samt ska inte vara, ”kul” att möta oss. När en spelare försöker slå en hörna vid Slakthuskurvan och bemöts av en tyfon av störningsmoment känns det som ”DIF mot rubbet”.
Som en av Sveriges största föreningar måste vi leva med insikten att precis alla vi slå oss, till varje pris. Därför måste vi se till ständigt vara vakna, ständigt stötta de som bär våra färger nere på planen, men samtidigt försvåra det för våra antagonister. Vi behöver använda oss av hela registret av vad som innefattar den ”goda” supporterskapen. Många väljer att framföra den s.k. goda ”supporterkraften” som någonting statiskt. Teorin om att det enbart finns ett sätt att älska ditt lag på, och det utgörs av att stå stilla i nittio minuter plus tillägg och sjunga. Jag är inte beredd att hålla med.
Supporterskap utgörs i lika stor utsträckning som en kärlek till sin förening som rivaliteten till en annan. Fotbollskultur är, och kommer förbli, polariserande. Där jag som privatperson vanligtvis är inkluderande och har svurit att krossa de strukturer vilka i samhället polariserar folkgrupper är jag i egenskap av fotbollssupporter hycklande.
Inom den egna leden, oss supportrar av ett fotbollslag emellan, måste vikten av att alltid jobba inkluderande betonas. Fotbollskulturen är och kommer alltid vara en folkrörelse, vilket är ett arv vi förevigt måste bejaka. Människors lika värde är någonting vilket vi plockar med från resten av samhället in till arenan. Vårt hem är en plats för alla.
Misogyni, rasism, homofobi och våldshandlingar är alla exempel på beteenden som ej är socialt accepterade utanför en fotbollsarena, därför kommer de aldrig vara acceptabla inuti en fotbollsarena. Det finns en klar och tydlig gräns mellan som förslagvis är acceptabelt att skandera på en fotbollsläktare, och vad som INTE är det. Denna gräns får ALDRIG passeras.
Men när det kommer till våra ”gäster”, människorna på andra sidan, är det annorlunda. Målet är inte att sträva efter homogen grupp människor med våldsromantik i blicken. Målet är att betona den stora skillnaden mellan oss; föreningen för stadsbor ifrån Stockholm; och dem, vilka är alla andra. Detta har lett till att vi vid dagens läge med råge är den supporterskara som klart är jobbigast för ett annat svenskt lag att möta.
Det är därför vi alltid ler varje gång busvisselstormen och det massiva buandet sätter igång när en motspelare ska slå en hörna. Det är därför våra ögon alltid blixtrar till när en målvakts utspark hamnat snett, efter att vi helt uppenbart hamnat under skinnet på honom. Det är därför vi går in med inställningen att ge vårt lag allt stöd vi möjligen kan frammana och samtidigt jobba för en slakt, sportsligt som läktarmässigt av våra motståndare.
Det är därför vi med ett hånleende kan flina fram ”välkomna till Slakthuset, kort för Slakthusarenan” efter att vi kört över er.
