Gästkrönika: Vår tids rädsla för oordning

Hur matcharrangörernas välvilja motverkar sitt syfte.

Sverige–England, EM 2012, Kiev:
Andy Carroll nickar in 1–0 för England. Jubel utbryter bland Englands fans, men deras karakteristiska ”II-YEAHHH” övergår snart i White Stripes ”Seven Nation Army” med fallande toner: ”Oooh, oh-oh-oh-oh oooh oooh”. Det låter mäktigt och genuint, som en ny, typiskt engelsk läktarsångsklassiker.
I andra halvlek krånglar Olof Mellberg in kvitteringen. Från Sveriges läktarsektioner kommer först ett klassiskt ”IIAAAHHH”. Också det avtar och ersätts snabbt av ett ”Oooh, oh-oh-oh-oh oooh oooh” i fallande tonhöjd.

Vad nu? Är White Stripes-sången egentligen en svensk tradition?
   Inte det heller.
   ”Seven Nation Army” är en poplåt som Club Brugges klack började sjunga för tio sedan och som sedan spred sig som en löpeld på Europas läktare. Inget konstigt med det, det är så supporterkulturen fungerar. Men anledningen till att både Englands och Sveriges respektive klack sjöng just denna sång var inte att det ingår i deras rituella målfirande.
   De sjöng den inte, de sjöng med i den. Uefa lät spela låten efter varje mål som gjordes i EM 2012. Oavsett lag.

Sverige–Argentina, träningsmatch, februari 2013:
   ”Hemskt. Roberto Vacchi skrek, några personer i misstänkt nya matchtröjor utspridda på olika sektioner försökte, exakt synkade, dra igång några klappetiklappramsor. Vid 1–1 försökte de starta vågen.
   Väldigt många kostymer. Musik vid målen, både svenska och de argentinska. Och på den officiella supporterpuben spelade en latino-DJ latinosånger.”
   Det är min vän J som sms:ar och svarar när jag frågar hur det var på Friends Arena.
   J och jag borde vara Svenska Fotbollförbundets drömsupportrar. Vi är engagerade, högljudda, resvilliga, vet hur stämning ska skapas eftersom vi har gått på hundratals allsvenska matcher med det Stockholmslag vi håller på, vi slåss inte, dricker inte i samband med match och respekterar alla åskådare oavsett lagfärg. Vi kan, kort sagt, sägas stå för en positiv supporterkultur. Men jag sitter hemma den här kvällen och J går på den nya nationalarenan enbart för att han fått en gratisbiljett. Han känner sig främmande inför arrangemanget och sitter mest av matchen.
   Varför?

                                                                                  *

För ungefär femton år sedan spelade jag och J in ett VHS-band med särskilt vilda publikjubel från Eurogoals och Fotbollskväll. De myrstacksliknande myllren hade något av en urkraft över sig, något ociviliserat. Och där fanns en mångfald. Alla nationaliteter hade sin speciella måljubelstil. Engelsmännen hoppade och skakade på armarna, ett vibrerande, flimrande jubel. Italienarna studsade inte lika mycket utan hytte ursinnigt med nävarna, samtidigt som de rusade runt på läktaren eller ner mot staketet. Balkanländernas publik bara exploderade.
   Fram till slutet av 90-talet firade den europeiska fotbollspubliken ohämmat på läktarna. Runt 1998 började något sakta förändras. Det startade i Champions League och i det som då hette Uefacupen, och vi, som tränat vår blick att vid varje mål observera rörelsemönstret på kortsidesläktaren bakom målet, förstod vad det handlade om. Det var Uefas sittplatsreform, den som genomförts i England långt tidigare och lett till färre olyckor men också kraftigt tystad publik. Nu hade Lennart Johansson och hans kolleger beslutat att alla internationella tävlingsmatcher inom Uefa måste spelas på arenor med individuella sittplatser. Våra värsta farhågor om läktarkulturens död var dock överdrivna. Förändringen gick trögt. Ståplatser är än i dag tillåtna i de flesta nationella ligor och det finns fortfarande en i högsta grad levande supporterkultur i Europa. I landskamps- och mästerskapssammanhang har det till och med gått framåt. Sverige har sedan några år ett av Europas största och mest engagerade bortaföljen. Nymonterade plaststolar har inte hindrat de senaste EM-turneringarnas tillresta supportrar från att stå, hoppa och föra oväsen. Klackkulturen må på vissa håll ha slätats ut av de internationella matchernas alltmer städade läktaratmosfär – som i Spanien: stillsamma Real Madrid hade faktiskt en imponerande klack så sent som 1997 – men vid riktigt stora tillställningar lever den upp.
   Eller levde upp.
   För vad var det som hände i Polen och Ukraina förra sommaren?
   Och hur hänger det ihop med Sveriges hemmamatcher och J:s sms?

Låt oss titta på några inslag vid en vanlig EM-match 2012:
Öronbedövande musik före match, i halvtid, i pausen före förlängningen, i väntan på straffsparksläggning, och direkt efter match (min vän B, som var på plats, hävdar att den var högre än på nattklubb – man kunde inte prata med varandra om man så skrek). Dansuppvisningar. Före avspark vrålar speakern ut en nedräkning som publiken uppmanas att följa med i tills bollen sätts i spel: TEN, NINE, EIGHT … Efter White Stripes-måljingeln ropar speakern ut målskyttens förnamn, så att publiken ska fylla i efternamnet. (Det sistnämnda är ett klassiskt grepp i till exempel Tyskland, men det har mig veterligen aldrig förut hänt att en neutral arrangör använder det.)
   Teveproduktionen lägger stor vikt vid närbilder på supportrar som förmodligen ska se genuina ut, men som ett tränat öga lätt genomskådar. Deras matchtröjor är ”misstänkt nya”, för att parafrasera Nick Hornby. De har hattar, peruker, folkdräkter, clownsmink, blinkande jätteglasögon, de är utklädda till djur, de har budskap skrivna på magen. De ler behärskat och klappar takten när deras lag gör mål. De ser nästan lika muntra ut när deras lag ligger under. De ser sig själva på storbildsteven inne på arenan och jublar. När en ung fransman i riddarrustning vid ett tillfälle filmas och tar upp sin mobil för att filma storbildsskärmen som visar hans ansikte, för att filma att han blir filmad, svindlar tanken och jag vill spela Arvo Pärts Spiegel im Spiegel och be.

Jag tänker: Är detta Facebookgenerationens slutgiltiga uttryck? Samtidigt som den unge riddaren dokumenterar sig själv på ett så fördelaktigt sätt som möjligt för att, kan vi gissa, visa upp det hela på Fejan gör Uefa samma sak, bara i större skala. Man regisserar allt så långt det går för att visa upp ett rent, färgglatt mästerskap så att en angenäm bild av europeisk fotboll befästs i omvärldens medvetande. Bilden av något är viktigare än detta något i sig. Vi vill ha absolut kontroll över vad vi visar upp. Spegeln har segrat. Förutom maskeradmännen finner två andra åskådarkategorier nåd hos bildproducenten: attraktiva (och stillsamma) unga kvinnor och söta barn. De andra åskådarna finns inte. Inte officiellt.
   Så bryter en stunds äkthet igenom. En tysk äldre kvinna gråter när hennes lag släpper in ett ödesdigert mål. Kameran fångar hennes tårar med makalös tajming. Min tes om de tre kategorierna tycks vederläggas. Men det avslöjas sedan att kvinnan filmats före matchstart och då hade gråtit av privata skäl. Sedan lade producenten ut bilden vid lämpligt tillfälle. Som om verkligheten inte vore nog. Som om vi inte kan lägga ihop bitarna själva. Som om vi behöver hjälp med att få våra känslor förklarade och förstärkta.
   I bakgrunden skymtar ibland de andra, de stökiga, de som jublar som på vår 90-talsvideo. De är inte lika många som förr men de finns där. En kroatiskt gäng nära sidlinjen hoppar vilt, tänder några bengaliska eldar, lever om. Kameran glider snabbt undan. De finns men finns ändå inte. Inte officiellt. Bara i marginalen, som ett lätt besvärande bihang.
   Jag tänker på Eurovisionsschlagern 2012 i Azerbajdzjan. Producenterna visade granatäppelträdgårdar, vilda hästar, vattenfall, välmående bönder. Diktaturens skuggsida fanns inte.

                                                                                       *
I Sverige var det länge begravningsstämning på hemmalandskamperna. Varken arrangemanget eller publiken gjorde något väsen av sig.
   1998, långt före Facebook, startade en engagerad 15-åring vid sin väldiga iMac en internetkampanj vid namn ”Landslagsklack på Norra”. En namninsamling startades. Han skickade brev – pappersbrev! – till Svenska Fotbollförbundet och blev uppringd på hemtelefonen av Lars-Åke Lagrell som ville diskutera saken medan mamman stod i köket i rummet intill och lagade middag. Ynglingens förslag var enkelt: avsätt hela eller en del av Råsundas norra läktare för stående, sjungande publik. Subventionera biljetterna. Kommunicera idén till Stockholmslagens supporterföreningar.
   Det blev inget av det den gången. Sverige avancerade till EM 2000 inför ett sedvanligt kyrkotyst Råsunda (undantaget England hemma i kvalpremiären 1998, då stora delar av kortsidespubliken spontant stod upp hela matchen). Lika tyst var det från arrangören. En Fifatrudelutt vid lagens entré, laguppställningar, lite sponsorinformation, skvalmusik i pausen. Det var allt.

Så några år efter kampanjens död hände något. Sverige fick plötsligt en väldig klack – på bortaplan. Det hela kulminerade under EM 2004 och under VM 2006, då 50 000 svenskar fyllde Berlins olympiastadion. Någonstans där började det hända saker även på hemmamatcherna, om än i liten skala. Supportföreningen Camp Sweden bildades och på vissa matcher, som Danmark hemma 2009, liknade det en riktig klack på Råsundas norra läktare. Mot sämre motstånd var det fortsatt dämpad stämning, men ändå – något hade börjat röra på sig.

Ungefär samtidigt, jag vet inte exakt när, började Svenska Fotbollförbundet ”utveckla” sina matcharrangemang. Man hade experimenterat på det området förut, till exempel i Göteborg mot Luxemburg 1999 (jag var där), då en lokal förmåga av DJ Clabbe-typ gick omkring på löparbanorna med en låda på magen före matchen och försökte tända publiken som huttrade i marskylan. Hans kontrakt blev inte långvarigt och arrangemangen återgick till det normala. Tills för några år sedan, märkligt sammanfallande med den svenska supporterkulturens klackboom på bortaplan. Just när publiken börjat leva ett eget liv infördes en rad nya arrangemang för att domptera den. Kanske ville man bara väl. Kanske ville SvFF faktiskt stötta utvecklingen på läktarna. Men resultatet tycks ha blivit att det embryo till autentisk stämning som börjat växa ersattes av artificiella inslag.

Vid Sveriges hemmamatcher spelas numera högljudd technomusik minuterna före avspark ända fram tills bollen sätts i spel. Som speaker har man hyrt in Roberto Vacchi. Han sägs vara en formidabel cykelkommentator. Det betvivlar jag inte. Frågan är om en bra kommentator gör en bra speaker. Vacchi försitter inte ett tillfälle att använda sin genomträngande röst och låter lika entusiastisk över motståndarnas laguppställning som när Sverige gjort mål. Det finns inga mellanlägen. Allt är fenomenalt upphetsande. När Sverige mötte just Azerbajdzjan i Malmö i VM-kvalpremiären kunde han inte hålla sig utan utbrast ”KOM IGEN NU PUBLIKEN!” sekunderna före avspark. När Sverige gör mål spelas Staffan Hellstrands ”Explodera”, som på en ishockeymatch. Då reser sig publiken och klappar takten i stället för att jubla. När musiken tystnat sätter de sig igen, mätta och loja, efter att ha klappat de där obligatoriska taktfasta extraklappen som alla som sett elitseriehockey lätt känner igen. Vid förra hemmamatchen hade man förutom arenatechnon även kryddat arrangemanget med att dela ut ett slags redskap som åskådarna kunde klappa med i stället för att använda händerna. Det fick Vacchi att gå i taket av upphetsning. När spelarna stod och inväntade avspark skrek han, ackompanjerad av hetsig house: ”Kom igen nu publiken! Använd klapporna! WHHOOOHH!”
   Den matchen var mot Färöarna.

                                                                                          *

Genom dessa ingrepp, som en ovan åskådare kan uppfatta som oskyldiga detaljer (”vadå, det är ju fortfarande elva mot elva, fotbollen är huvudsaken, det är inte klack-VM, låt dem hållas, vem orkar bry sig …”), menar jag att framför allt Uefa men även Fotbollförbundet förändrar relationen mellan publik, lag och arrangör. Man vallar in åskådarna i ett nytt paradigm genom att dressera dem till att svara på vissa stimuli. Jag tror att för varje sådan programpunkt, där matcharrangören uppmanar eller påverkar publiken till ett visst beteende – för alla de gånger där man så att säga skändar spontaniteten – får man också en allt mindre självständig publik, en publik som tar emot och svarar på input, men som tar få egna initiativ. Jag tror inte att någon vuxen, intelligent människa vill få instruktioner om vilken känsla han eller hon ska hysa på en av de få samhällsarenor där folk får och vill vara spontana. När den glade göteborgaren med DJ-låda på magen skrek åt mig att jag skulle skrika födde det hos mig ett subtilt obehag som övergick i passivitet, trots att jag åkt dit för att stötta. (Och en hemmamatch i mars mot Luxemburg, liksom en Friendsmatch mot Färöarna, kan liksom inte räddas. Det måste få vara avslaget någon gång. Man måste ha tråkigt ibland, som redan Alfons Åberg lärde sig. Annars kan man aldrig ha roligt på riktigt.)

Att publiken rånas på det ostörda måljublet är kanske ändå det djupaste sveket som det nya paradigmet för med sig. Den där kollektiva orgasmkänslan när publiken som en enda varelse förenas och det knastrar av elektricitet i luften, den där halvminuten där man bara hör ett avlägset men ändå svindlande nära utbrott av tiotusentals röster som en flodvåg eller en mäktig storm – och nedvarvningen, landningen, ruset som kommer när ljudet börjar lägga sig och åskådarna på de andra läktarna myllrar lite långsammare och man fattar vad som har hänt och ser på sin läktargranne och på spelarna som springer mot egen planhalva … och den förvirrade tystnaden som ligger där i några sekunder innan någon drar igång en ny sång och jättevarelsen väcks till liv igen, starkare än någonsin – hela denna organiska, självreglerande process avbryts med det enkla tilltaget att spela musik när det blivit mål. I stället det där korta jublet som övergår i Elitserieklappet, klapp–klapp–klapp–klapp i takt, och så lydigt tillbaka ner i stolarna. Varpå Vacchi kommer in och annonserar målskytten på något kreativt sätt.

I en lyckad psykoanalys uppväcks starka känslor hos analysanden just för att analytikern inte lägger sig i. Han eller hon sitter där i full närvaro och erbjuder ett utrymme, en ”arena” för känslor, men gör inte så förbaskat mycket. Detta koncept har fotbollsarrangörer länge följt med stor framgång. Det var till exempel absolut ingenting från arrangörshåll som låg bakom den magnifika publikutvecklingen kring millennieskiftet på de allsvenska arenorna. En majdag kom det plötsligt 31 000 åskådare till Råsunda för att se Hammarby–AIK, och de skapade en osannolik stämning.
   Less is more. Om man kan uthärda sporadisk tystnad, tomhet, leda, då kommer de stora känslorna förr eller senare, för livet går i cykler och en fotbollspublik är i mångt och mycket ett självreglerande system.

                                                                               *

”Vad drev de här människorna? Illvilja? Förvisso, men även en längtan efter ordning.”
   Så skriver Milan Kundera – inte om Uefa, utan om hur gamla män i det kommunistiska Tjeckoslovakien med strypsnaror infångar lösdrivande hundar. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det var just i Polen och Ukraina som Uefa började rigga sina symboliska snaror runt den otuktade¹ supporterkulturen.
    Det är just detta: Jag tror inte att Uefa är ondskan själv eller att de förbundsanställda som en dag bestämde att ”nu jävlar, nu ska vi tillföra något, vi ska spela techno före avspark, hyra in en riktigt festlig speaker som folk känner igen, spela Staffan Hellstrands låt som en måljingel, kommendera ut förbundsfolk i läktargångarna för att dra igång vågen och spela tangomusik i arenabarerna” ville någon illa. Men på ett annat plan anar jag en olustig likhet med Kunderas hundfångare.
   För finns här inte ett spår av rädsla för det oförutsägbara, det icke orkestrerade, det vilda? Skymtar inte bakom allt detta dompterande en längtan efter ordning?
   Är det möjligen detta, på ett omedvetet plan, som driver Uefa och SvFF att skapa en läktarmiljö som omärkligt knuffar landslagssupporterkulturen mot det tuktade, bekväma, ja, amerikaniserade publikparadigmet? Ett paradigm där åskådarens utgångspunkt är passivitet, där publiken inte agerar utan endast reagerar på vissa förutbestämda stimuli.
   Kundera fortsätter:
”Därför att längtan efter ordning vill förvandla den mänskliga världen till ett oorganiskt rike, där allt klaffar, fungerar, är underordnat en opersonlig ordning. Längtan efter ordning är samtidigt en längtan efter döden, därför att livet är ett oupphörligt brott mot ordningen.”

När världens tevepublik ser den skrattande franske riddaren som fotograferar spegelbilden av sig själv, och när han och hans perukklädda vänner lättledda som tamhundar sjunger med i supportersången som Uefa beslagtagit och gjort till sin, och alla lags spegelsupportrar sjunger samma sång tillsammans matchen igenom, då klaffar allt. Då fungerar allt. Då har det unika och det kaosartade utraderats.
   Och då är läktarkulturen och därmed fotbollen död.

                                                                                               *

För Uefa vore det lätt att återställa skadan man gjort. Man behöver bara återgå till ett neutralt matcharrangemang vid nästa mästerskap och kan då räkna med att publikens beteende återgår till det för mästerskap normala, det livfulla, fanatiska. Den publiken kommer att sköta sig själv. Ett mästerskap räcker inte för att omdressera en hel fotbollskontinent.
   För Svenska Fotbollförbundet är situationen till synes något knepigare. Man vet vad man har, men inte vad man får. Hemmalandskamperna verkar locka en annan sorts publik som bortamatcherna, och det är nog inte bara Staffan Hellstrand som skrämmer bort klackfolket. Det är något mer – kanske en kulturskillnad mellan stad och landsbygd, eller mellan det som i supporterled ibland går under namn som ”elitsupportrar” och ”julgranar” (därmed inte sagt att stad = elitsupportrar och landsbygd = julgranar; mer om detta nedan). Det är i alla fall en hypotes. En personlig och ovetenskaplig uppskattning ger vid handen att få av Stockholmsklackarnas supportrar går på hemmalandskamper, och om de trots allt gör det lämnar de klackidentiteten hemma. (Eller så rinner den av dem när de möts av Vacchis muntra order och technon börjar pumpa.) En vanlig attityd bland mina Stockholmsbaserade supportervänner är att hemmalandskamper mest är en angelägenhet för landsortspubliken – som, funderar jag, i många fall kanske går på hockey till vardags och som därför är vana vid att bli servade, ”underhållna”? I så fall är symbiosen perfekt: hockeypubliken får hockeyfotboll på bekväma Friends Arena. ”Varje minut ska vara underhållning” har Christer Björkman sagt (DN 22/6 2012) om den festival som varje vår fyller just dessa hockeylador och nu även nämnda nationalarena. Och det är lite den känslan jag får av nuvarande landskampsarrangemang.
   Så kanske är denna tänkta kulturskillnad mellan olika supporterkategorier en delförklaring. Men alla dessa seriösa, hängivna svenska fotbollssupportrar från 2004, 2006, 2012, de tiotusentals som i fjol jämte Irlands omnämndes som ”Europas bästa” – varifrån kom de? Om jag vore SvFF:s publikansvarige skulle jag skicka ut en enkät om detta till ett urval av dem som köpte EM-biljetter, för att sedan ställa den givna följdfrågan: ”Och vad får dig att avstå från eller tystna på hemmamatcherna?”
   En rimlig gissning är att dessa Europas bästa supportrar kom både från landsbygden och från städerna, att denna dikotomi i många fall är onödig, och att det även i glesbygden finns ”elitsupportrar” med rätt märke på den dyra jackan likaväl som det i städerna finns ”julgranar” av det mer folkliga slaget.
   Så jag frågar mig:
   Med den publikutveckling som vi sett på bortaplan, den gigantiska supporterpotential som finns kring det svenska landslaget, har Fotbollförbundet råd att inte skapa en atmosfär där alla sorters supportrar känner sig välkomna? Det kommer en tid när Friends Arena (för övrigt en besvärande svårsjungen och passiviserande arena, påminnande om en väldig biosalong med superbekväma stolar och dämpat ljud och ljus) inte längre är ny, det kommer en tid efter Zlatan. Det kommer en tid när man behöver en så kallad fanbas. Jag är tveksam till om den nuvarande hemmapubliken kan utgöra en sådan. Jag gissar att många av dessa åskådare har en relativt lös identifikation med sporten fotboll, med supporterkultur och med landslaget. De riskerar att försvinna när landslaget svalnar.
   Och framför allt: Sverige har ett bra hemmafacit, men hur svårslagna skulle de inte bli med bortastöd på hemmaplan, med en ”gul vägg” bakom sig? Naturligtvis kan det inte bli hysterisk stämning på alla matcher, kanske blir det bara en klack värd namnet vid de riktigt stora och viktiga kvalmatcherna – men låt det då vara så. Det vore ändå totalt sett ett stort steg i rätt riktning och en, som det heter, viktig ”signal” om att svensk fotboll värdesätter autentiska läktarupplevelser till skillnad från andra idrotters mer artificiella varianter.

Bästa Fotbollförbundet!
   Ett minimalistiskt matcharrangemang skulle knappast avskräcka de sporadiska, stillsamma åskådarna. Få lär tänka: ”Nu när de har slutat spela den där häftiga technon före avspark känns det helt dött. Jag går inte på nästa landskamp.” Det värsta som kan hända är att både publiken och högtalarsystemet är tyst. Det dör ingen av, och förändrar ju egentligen ingenting i grunden.
   Däremot bidrar förmodligen dagens hockeylika arrangemang till att antingen skrämma bort eller passivisera ”EM-supportrarna”, de som skulle kunna stå upp och fylla läktarna med mänskligt, inte konstgjort, oljud. De är just de som kan skapa den genuina stämning som alla vill ha och som Uefa försökte kapa och göra till sin. Det behöver inte ni göra.
   Ni kan i stället avsätta en generös läktarandel på hemmamatcherna för stående klack, subventionera dessa biljetter för medlemmar i de allsvenska supporterföreningarna och tydligt kommunicera alltihop i matchannonserna och via pressmeddelande – ja, kanske till och med göra den där enkäten bland ett urval av dem som köpte EM-biljetter via er och fråga dem om deras relation till landslaget borta respektive hemma, för att fånga in de attityder som antingen håller merparten av dem borta från Friends eller fullständigt förlamar dem så snart de kommer in på arenan, och fråga dem vad ni kan göra för att få dem att känna sig inkluderade på hemmamatcherna.
   Och så kan ni spara en slant genom att slimma matcharrangemanget till ett minimum, bara använda högtalarna när det behövs och anställa en okänd speaker som inte anser sig vara viktigare än matchen och som låter publiken sköta sig själv.
   Om inget gott skulle komma av detta, då har ni i alla fall gjort ett hedervärt försök och hållit NHL-kulturen borta från svensk fotbolls flaggskepp, och därmed förtjänat min och tusentals andra supportrars respekt. Då har ni haft modet att verkligen se hur det är ställt med stämningen på Friends, när den inte förvridits med disko och tango och klappor.
   Men om en svensk klackkultur på hemmaplan så småningom faktiskt skulle växa fram ur denna tystnad, sakta men säkert, då skulle alla få sitt: den lugna delen av publiken behöver då inga jippon, för den underhålls av den sjungande delen, som i sin tur njuter av att fritt få utöva sitt supporterskap. Precis som det fungerar på de största allsvenska publiklagens matcher. Och ingen skulle sakna de där förvirrade åren när hemmamatcherna mest liknade sponsorträffar och Fotbollförbundet i samarbete med Camp Sweden avsatte 250 (mot Irland) biljetter för klacksupportrar på den nya arenan med plats för 50 000 åskådare.
   Då skulle den där 15-åringen som nu hunnit bli 31 och skriver den här texten bli så glad.

Fotnot: Camp Sweden har erbjudits att kommentera artikeln men har avstått. Jörgen Larsson, evenemangsansvarig på SvFF, var i våras positiv till en intervju men har sedan varit oanträffbar trots upprepade kontaktförsök från skribentens sida.
 

47 kommentarer