StartfotbollAllsvenskanIFK GöteborgGästkrönika: Varför Stahre är fel tränare för Blåvitt

Gästkrönika: Varför Stahre är fel tränare för Blåvitt

Alltid Blåvitt tar med glädje emot alla gästkrönikor vi får in av er läsare. Har du åsikter eller vill du tycka till om något ämne rörande IFK Göteborg och vill nå ut till en bred publik, kan du mejla din text till Alltidblavitt@SvenskaFans.com.

En spelidé, ett helt annat lag
Hur vill Mikael Stahre att Blåvitt ska spela? Av allt att döma så vill han ha ett spel som bygger på att ha bollen inom laget mycket. Blåvitt ska spela sig till sina målchanser, man ska hålla bollen inom laget. Det här har varit hans önskan sedan han kom till Blåvitt 2012. Första säsongen höll det på att sluta riktigt illa, då Blåvitts försvarsspel var för oorganiserat och släppte till för mycket bakåt. Detta främst för att man tappade bollen i lägen då motståndarna enkelt kunde ställa om och kontra in ett mål.
Här hade man från tränarsidan två val. Antingen byta spelstill, eller modifiera den icke fungerande spelstilen man hade. Mikael Stahre valde det sistnämnda. Han valde att ändra om så att Blåvitt står rätt i sina positioner i alla situationer. Försvararna skall alltid vara på rätt sida bollen, och fokus läggs på att hålla bollen inom laget.

Detta leder oundvikligen till att det offensiva spelet blir lidande, i en på förhand obestämd grad. För att ta ett exempel. Mittfältare A har bollen, ser att Anfallare B tar en löpning. Mittfältare A bedömer att han har en 30% chans att slå ett pass som friställer Anfallare B. Tre gånger av tio så blir Anfallare A frispelad, men sju gånger av tio tappar laget istället bollen. Olika spelare har givetvis olika möjligheter att klara av den här passen. En kille som Andrea Pirlo t ex slår den här passen rätt nio gånger av tio istället för bara 3 gånger av tio, medans en spelare som Philip Haglund slår den rätt två gånger av tio istället.
Då finns här två faktorer som avgör hur mycket ett mer defensivt tänk påverkar det offensiva spelet.

Hur bra är det spelarmaterialet man har på att slå dessa passarna.
Vart sätter man gränsen för vilken risk som är acceptabel att våga ta?

Om vi tar punkt ett först. I Blåvitt finns det inga spelare som Andrea Pirlo. Det finns fler spelare som Philip Haglund. Nu ska man inte se detta som någon kritik mot spelaren Philip Haglund, utan som ett konstaterande att djupledsbollar inte är hans starka sida. Han har många andra bra kvaliteter. Tittar vi då på det laget som Blåvitt valt att ställa upp med i många matcher så ser vi att det är få spelare som har de kvaliteterna som krävs för att kunna slå den här så kallade ”avgörande” passen. Pontus Farnerud hade de kvaliteterna, men spelade för ofta alldeles för långt ner i banan för att kunna göra det. Nordin Gerzic är en annan spelare som hade de kvaliteterna, men vi återkommer till varför han inte fick det att fungera. Kort och gott kan vi konstatera att det är få spelare i Blåvitt idag som har de, för att använda Mikael Stahres uttryck, nycklarna som krävs för att låsa upp ett samlat försvar.

Då går vi över på punkt två, och tillbaka till spelare som Nordin Gerzic. Vilken risknivå tillåts i Blåvitt? Att döma utifrån spelet så är den nivån väldigt låg. Vi ser ofta hur spelare har alternativ lite längre fram i plan men ändå väljer att ta det säkra före det osäkra, och spela bakåt i plan istället. Nordin Gerzic valde att försöka ändå, slog bort en del passar och verkar efter det ha hamnat i ond dager hos tränarna. Det pratas populärt bland tränare och experter om att man ska ”våga” och det här är ett typiskt exempel på detta. Man ska våga avgöra matcherna. Det är även här snacket om tålamod kommer in. Man ska våga slå den passen som kan avgöra, och man ska ha tålamod med att den passen inte alltid går fram. Och det saknar det Blåvitt som Mikael Stahre för tillfället leder.
Vi kan konstatera att de ändringarna man gjorde defensivt har påverkat det offensiva spelet i väldigt hög grad. Man har valt att minimera riskerna till den grad att man tagit bort mod och tålamod ur spelet.

Motsägelserna
Mikael Stahre verkar vilja att Blåvitt ska spela ett väldigt motsägelsefullt spel. Uttryck som ”kontrollerad aggressivitet” hör man ofta från honom. Det kan mycket väl vara så att han har en väldigt bra bild av hur det ska se ut på plan. Tyvärr har inte Blåvitt lyckats visa upp det spelet i så fall. Snarare tvärt om, så har man saknat både kontroll och aggressivitet, något som blev smärtsamt uppenbart i hemmamötet mot Malmö 2014. Spelarna klarade inte av att genomföra spelidén och istället för att vara kontrollerat aggressiva så blev man lamt aggressiva och istället för att spela i sin position så gick man fram och stötte på bollinnehavare halvhjärtat. Man varken satte press på motståndare eller stod rätt i positionerna.
Och tyvärr ser spelet oftare ut så, än motsatsen. En dag gör ingen sommar, och några bra strömatcher gör ingen säsong. Även om spelet varit fungerat i vissa matcher under 2014, och såg helt okej ut under våren 2013 så är kontentan av det hela den att Blåvitt under Mikael Stahre gjort betydligt fler dåliga matcher än man gjort bra matcher. Betydligt oftare ser den kontrollerade aggressiviteten lam och tafatt ut, inte aggressiv men kontrollerad.

En annan motsägelse i Stahres sätt att tänka fotboll är, för att gå tillbaka till förra rubriken, man inte har spelarna som är anpassade till spelsättet på plan. Ett exempel på detta är mängden av snabba spelare med sämre teknik som spelar i ett lag som ogärna kontrar. Det går hand i hand med riskminimeringen som vi tidigare gått igenom.

Blåvitt ställer ofta och gärna upp med spelare som Lasse Vibe och Emil Salomonsson på kanterna. Två spelare som är väldigt snabba, men inte alltid har den bästa tekniken. De får lätt bollen lite för långt ifrån sig, de är inte spelartyperna som dribblar förbi en motståndare på samma sätt som en spelare som Sam Larsson gör. Återigen kritiserar vi inte spelarna, utan konstaterar att de har bra och mindre bra egenskaper.
Men istället för att utnyttja dessa spelares styrkor så väljer det av Mikael Stahre ledda Blåvitt att exponera deras svagheter. Blåvitt under Mikael Stahre vill extremt ogärna ställa om spelet snabbt. Ofta får man många lägen till detta, och man inleder också den snabba omställningen, men när bollen når mittplanslinjen väljer man allt som oftast att stanna upp, passa tillbaka till backarna.
Man ger motståndarna möjligheten att samla laget, parkera sin buss. Och spelare som Lasse Vibe och Emil Salomonsson är inte den typen av spelare som låser upp en parkerad buss. Lasse Vibe och Emil Salomonsson är spelarna som springer ifrån bussen när den försöker parkera. Det finns egentligen bara två spelare i den Blåvita truppen idag som har de nycklarna, och det är May Mahlangu och Sam Larsson.
Vill man ha ett lag som ska spela sig in i straffområdet, som ska vinna matcherna genom att hålla bollen i laget, så är det väldigt motsägelsefullt när lagets bästa målskytt är en spelare vars styrka ligger i att springa ifrån motståndarna snarare än att rulla upp dem på läktaren.
Vill man spela ett spel som bygger på inlägg från kanterna så är det väldigt motsägelsefullt att spela med korta anfallare och inte fylla på i straffområdet med mittfältare.

Oförmågan att anpassa sig
Blåvitt under Mikael Stahre har en tilltro till sitt spel som är beundransvärd. Malplacerad, men beundransvärd. Man vill spela sitt spel oavsett motståndare och man anpassar sig inte därefter. När man ska spela mot lag som BP, Gefle med flera som man vet kommer spela tätt bakåt med en parkerad buss, så behöver man kanske inte ha två defensiva mittfältare. En spelare som Gustav Svensson som i mångt och mycket saknar de flesta offensiva kvaliteterna kanske inte behöver spela en match där man förväntar sig lite offensiv från motståndarna. Då kanske det hade varit bättre att sätta in en spelare som Joel Allansson eller Darjan Bojanic som visat att de har bättre nycklar för att låsa upp parkerade bussar än vad Gustav Svensson har. Men ändå väljer Mikael Stahre att spela med hängslen och livrem i matcher där det inte ska behövas. Istället för att ge spelare vars styrka ligger i det offensiva spelet, i deras förmåga att dyrka upp lås, chansen att visa detta mot ett motstånd som inte kommer ställa så höga krav på spelarnas defensiva egenskaper, väljer man att fortsätta spela med spelare som har enormt starka defensiva egenskaper men svaga offensiva kvaliteter.

Ingen tar ansvar
I slutändan är det så att när en spelidé är för avancerad för spelarna så måste något göras. Om Mikael Stahre vill att Blåvitt ska spela med ”kontrollerad aggressivitet” och Blåvitt inte klarar av att göra det finns det två möjliga orsaker. Antingen har Mikael Stahre inte haft förmågan att på ett tillräckligt tydligt sätt visa vad han vill ha och instruera spelarna att följa den spelidén, eller så är spelarna för begränsade för att klara av spelidén.

Oavsett vilket, det är Mikael Stahres ansvar som tränare att se till att det ändras. Det är hans ansvar att förenkla spelidén, förklara den bättre eller helt enkelt se till att spela med spelare som förstår den. Tyvärr har han inte gjort detta. Det är låg rotation på spelare i truppen, och spelidén tycks vara samma som tidigare och precis lika missförstådd som tidigare.
Det är något bara tränaren kan ändra på. Den ändringen tycker jag mig inte ha sett på länge. Mikael Stahre är inne på sitt tredje år som tränare för Blåvitt. Han har haft tre försäsonger på sig att etablera sina idéer hos spelarna och han har misslyckats med detta. Det blev bättre mellan säsong ett och två, men efter halva säsong två var man tillbaka i gamla synder. Nu spelar man sämre än någonsin förr.
Det här är, som Mikael Stahre själv ofta påpekar, en resultatbaserad bransch.

Målsättningen har officiellt varit att komma topp tre alla de tre säsongerna som Mikael Stahre har tränat Blåvitt. Säsong två nådde man målsättningen med nöd och näppe i sista omgången. De övriga säsongerna har man varit långt ifrån den. Den inofficiella målsättningen har givetvis varit högre än så. Ambitionsnivån ska vara högre än att komma topp tre. Ambitionen är att vinna. Och man vinner inte genom att inte förlora.
De uppsatta målen och kraven som finns på laget nås inte. Så enkelt är det. Någon måste ta ett ansvar för det. Är det en orimlig målsättning man har så får man sänka den.

Här ska även spelare ta sig en liten tankeställare. De flesta av dem är spelare som vill ut i Europa och spela i större ligor, vinna titlar. Klarar man då inte av att det sätts press i Allsvenskan, då kanske man inte har att göra i Europa heller. Sju oavgjorda på tolv matcher kommer inte accepteras i de klubbarna dessa spelare drömmer om heller.
Det klagades tidigare under säsongen lite om att vissa spelare tyckte det var fel av publiken att bua ut dem. Förra säsongen uttryckte några spelare att det var för många ”medgångssuportrar” eftersom det bara kom cirka 7000 för att se en match mot Åtvidaberg.
Dessa spelare verkar tro att publik som stöttar en är en rättighet man har som spelare. Att bara för att man tar på sig den Blåvita tröjan är man immun mot klagomål och burop. De verkar ha glömt att supportrar och sponsorer på läktarna lägger mycket pengar på att betala spelarnas löner. När dessa människor betalar ut några av de högsta lönerna i Allsvenskan förväntar de sig även att få några av de bästa prestationerna i allsvenskan tillbaka. Så har inte varit fallet.

Tvärt om. Blåvitt har allt som oftast spelat riktigt dåligt, knappt skapat några målchanser alls och de poängen man väl tagit har allt som oftast kommit via oavgjorda matcher. Det är inte roligt att se på. Jag tycker inte om att se fotboll som en produkt, men man kan inte komma ifrån att folk går dit för att underhållas. Man betalar inte 160 kronor för en biljett för att stå och ha tråkigt i 90 minuter. Det är inte supportrarnas plikt att gå och stötta Blåvitt när Blåvitt spelar. De spelare eller ledare som känner så ska nog tänka igenom vad de håller på med ordentligt. Man går på fotboll för att det är roligt att gå på fotboll. Hittills i år, med matcher som 0-0 mot Elfsborg, 0-3 mot Malmö, 1-0 mot Falkenberg, 2-2 mot Norrköping. Ja, då har det inte alls varit roligt att gå på fotboll. Och då har jag inte en börjar räkna in bortamatcherna med fantastiska resultat som 0-0 mot Djurgården, 1-1 mot Gefle, 1-1 mot BP eller 1-1 mot Kalmar.

Det krävs en förändring NU. Inte till nästa säsong, inte till hösten, den krävs NU. Spelet måste bli bättre, resultaten måste bli bättre, annars är risken stor att den apati som sprider sig bland Blåvita supportrar blir värre och till sist gör att man skiter i fotbollen helt och hållet.

/Adrian Pihl Spahiu, aka Pihlbaoge.