Gästkrönika: Varför var Raúl så svart i ansiktet?
Jag undrar vad drivkraften var hos Raúl när han skrev på för Schalke av alla lag? Undrar om han visste att han snart därefter skulle befinna sig 1 kilometer under jorden?
Schalke har alltid varit min klubb, förutom MFF, och har varit så länge jag minns. Varför och hur det kommer sig får jag skriva om någon annan gång för den här gången handlar det om varför Raúl, den kunglige, är skitig i ansiktet.
Gelsenkirchen är en stad mitt i det gamla industriområdet kring Ruhr i västra Tyskland. De flesta svenskars enda relation till denna stad är nog den berömda snömatchen för det svenska landslaget på 70-talet. I själva verket är Gelsenkirchen en av Tysklands viktigaste kulturbärare vad gäller fotboll.
I stadsdelen Schalke huserar ett av Tysklands absolut mest populära fotbollslag, just Schalke 04, ”Königsblau”. Med 119 000 medlemmar är S04 Tysklands näst populäraste lag efter Bayern och 5:e störst i världen.
Första gången jag förstod vad Schalke handlar om var när jag för första gången skulle se Schalke live på gamla Parkstadion 1994. Jag var där för att se Thon, Lehmann, Mulder och Nemec ta emot Yeboah, Köpke och resten av Frankfurt men det var ingen av dessa som etsade sig fast i mitt huvud efter en för Tyskland extremt tråkig 0-0. Det var istället Yyyyyyyves som publiken skrek. Jag fattade ingenting, men det var den otekniske, tunnhårige och kantige högerbacken publiken älskade ovillkorligt. Jag blev helt fascinerad av denna företeelse. Visst, eleganten Olaf Thon var ju världsmästare och klubblegend, men publiken älskade Yves Eigenrauch ovillkorligt.
Två år senare skulle Eigenrauch radera ut Ronaldo helt när Schalke tog emot Inter, en spelare han inte visste vem det var… Vogts tog ut honom i landslaget och han följde motvilligt med. Enligt sin egen åsikt var han för dålig, men visste att han kunde bli avstängd i Bundesliga om han tackade nej. Så var det på den tiden. Schalke slog Inter och vann UEFA-cupen 1996, under smeknamnen ”Kampfschweine”. Ett inte helt felaktigt epitet.
Vad har nu detta med kol och Raúl och göra? Jo, publiken består av och klubben grundades av gruvarbetare vilket ligger djupt i ryggraden på denna klubb. Kamp- och arbetarmentaliteten ligger djupt rotad hos supportrarna och många spelare har fallit i onåd utan att ha spelat dåligt. Egna produkten Mesut Özil är ett bra exempel. Han gick från älskad till hatad över en natt och fick till slut bli såld för alldeles för lite pengar.
Jag kommer ihåg dagen när jag såg nyheten att Schalke var efter Raúl, men jag tänkte väl bara att nu är Magath ute igen, desperat eller bara galen. Under den tid demonen Felix Magath var tränare för Schalke köpte han och sålde spelare som om han var börsmäklare. Men, äras ska den som äras bör. Utan Magath hade Schalke inte haft kämpar som Papadopolous, Jermaine Jones och Raúl!
Varför skulle Raúl lämna Real Madrid och flytta till en stad som bara är känd för smuts och kolgruvor? Varför utsätta sig för en galen klubb i ett land med dåligt väder. Men, jag hade fel och Magath rätt.
Schalke hade fått sin spanska världstjärna och han blev fint mottagen i arenan av två gruvarbetare och en stor bit kol! Om han inte fattat innan borde han nog nu börja inse vad han skulle uppleva i denna fattiga men fotbollsgalna stad.
En gång om året måste hela laget ner i gruvan, den här gången gruvan Auguste Victoria, 1078 meter under jorden. Här får de stanna i två timmar i 30-gradig värme och se vad deras supportrar arbetar med. Huntelaar, som också var nere för första gången, sa efteråt att få kämpa om titeln för dessa människor ger oss den extra motivationen att vinna den där efterlängtade titeln. Raúl fattade i alla fall galoppen och blev till och med mer populär än vad Manuel Neuer var i sin egen stad. Han kämpar och sliter för en klubb han inte har någon relation till. Han festar på läktaren tillsammans med supportrarna och förlängde dessutom sitt kontrakt.
Man kan undra varför han gjorde det men jag tror att han ville visa alla vem han egentligen är. Detta är nog min egna teori, men Schalke är nog någon av de klubbar där du inte kan alibispela och förutom det, får du all kärlek så länge du är en ärlig och rak person. Lex Yves.
Själv mös jag när han, tillsammans med de andra, när S04 vann matcher utan att spela bra och Raúl gjorde de där defensiva löpningar man förr såg hos Henke Larsson.
En kunglighet i Königsblau.
