Gästkrönika: Vem bär ansvaret?
En missnöjd Tobias Petterson skriver en gästkrönika om Malmös sportsliga missräkning i år.
Planerna inför säsongen 2022 var klara. Malmö FF skulle vinna Allsvenskan, spela gruppspel i en europeisk turnering samt försöka vinna svenska cupen. Andreas Georgson värvades som sportchef så att Daniel Andersson kunde frigöras för att tillsätta den mer prestigefulla rollen som sportdirektör. En ny titel vars innebörd fortfarande är höljd i dunkel. Trots oklarheterna skulle de två tillsammans nu ansvara för Malmös ”herrelitverksamhet”. När Jon Dahl Tomason slutat som tränare värvades Milos Milojevic till att leda a-laget. Bara tre veckor tidigare hade Milojevic fått sparken från konkurrenten Hammarby vilket både fans och media uppmärksammade. Var han verkligen den tränare som skulle ta klubben framåt? Var Milojevic det bästa som Sveriges överlägset rikaste klubb kunde få fram?
Allsvenskan 2021 hade varit rekordjämn och Malmö FF hade vunnit på målskillnad före AIK. De båda lagen slutade på 59 poäng, två poäng före Djurgården och sex poäng före Hammarby. 59 poäng var dessutom ovanligt få poäng för en ligasegrare och så sent som 2018 hade det krävts 69 ihopsamlade poäng för att bli mästare. De tre Stockholmslagen förväntades nu konkurrera med MFF om det Allsvenska guldet under 2022. Hammarby förstärkte sin trupp med bland annat Dennis Collander, Nahir Besara och den ghananske anfallaren Bubacarr Trawally, men var en bit in i säsongen tvungna att avyttra supertalangen Williot Swedberg. Jordan Larsson kom på lån till AIK som även värvade Axel Björnström och Jesper Ceesay. De plockade dessutom hem Mbunga Kimpioka från engelska Sunderland. Det lag som gjorde den tydligaste satsningen var Djurgården. I en tydlig avsiktsförklaring köpte de Victor Edvardsen från Degerfors. Han hade gjort 14 mål och 5 assist för den lilla värmlandsklubben under fjolårets Allsvenska och förväntades nu vinna skytteligan. Utöver Edvardsen värvades landslagsbacken Pierre Bengtsson, norske Gustav Wikheim, Piotr Johansson samt den lovande yttern Amadou Doumbouya. Som kronan på verket lånades den offensive mittfältaren Sead Haksabanovic in från Rubin Kazan under våren.
Malmö FF ledning tog det hela med ro. Man valde att inte förlänga kontraktet med vinnaren av den interna skytteligan Antony Colak, den defensiva mittfältaren Bonke Innocent släpptes gratis till Frankrike och den lovande talangen Noah Eile (back) gick på lån till Mjällby. Ytterligare två som skeppades iväg var Peter Gwargis till Jönköping Södra, samt anfallaren Malik Abubakari som lämnade för spel i den finska ligan. Även den mycket lovande yttern Amin Sarr såldes till SC Heerenveen till underpris. Den ålderstigna truppen förstärktes däremot med tidigare skyttekungen Isaac Kiese Thelin och mittbackarna Dennis Hadzikadunic och Matej Chalus. Dessutom förväntades den unga talangen Hugo Larsson gå en strålande framtid till mötes. Hur denna transferkarusell skulle kunna förstärka laget kommunicerades inte utåt, men vi får utgå ifrån att man trodde sig ha en trupp som skulle kunna utmana på tre fronter under 2022. Ett ljus i mörkret var ju att Ola Toivonen var tillbaka från sina skadeproblem och att Jo Inge Berget eventuellt skulle kunna vara med och slåss om en plats som centerforward i Milojevics lagbygge. Att Malmö FF var det av topplagen som värvade minst och billigast verkade inte spela någon roll. Georgson sa sig ha allt under kontroll.
Under början av våren går resultaten MFF:s väg och efter fem omgångar står laget på elva poäng. Dessutom släpper laget bara in ett enda mål under de första sju omgångarna. Därefter går det sämre men tack vare att Malmö vinner svenska cupen på första gången på 33 år får Milojevic lite välbehövlig respit. Det är efter en tung period då spelet hackat betänkligt. På de fem matcher som föregått cupfinalen gör MFF tre mål och släpper in åtta, och tar sammanlagt fyra poäng. Spelet har sett krampaktigt ut och den ålderstigna truppen dras med skador. MFF vinner turligt nog cupfinalen på straffar efter att ha blivit närmast utspelade under 120 minuter, och spelet känns tyvärr igen från tidigare matcher.
Men därefter verkar det lossna. MFF vinner fem av de följande sex matcherna i Allsvenskan. Däremot blir europaspelet lidande och MFF förlorar dubbelmötet mot Vilnius FK Zalgiris med 0-3 i Champions Leagues andra kvalomgång. Det betyder att laget på sin höjd kan kvalificera sig till Europa League. Att truppen är skadebenägen, tunn och ålderstigen har fans och media uppmärksammat under hela säsongen och plötsligt är det som om även klubben lagt märke till detta. Under några hektiska dagar värvas Mahamé Siby (defensiv mittfältare), Moustafa Zeidan (offensiv mittfältare), Joseph Ceesay (ytter) och Mohamed Buya Turay (anfallare), samtidigt som Sebastian Nanasi lånas ut till Kalmar FF och Samuel Adrian skickas iväg till Falkenberg FF. DIF gör också en prestigevärvning: mittbacken Marcus Danielsson plockas hem från Kina. AIK presenterar också ett rejält nyförvärv i form av John Guidetti.
Siby är tänkt att ersätta Oscar Lewicki som defensiv mittfältare men skadas i sin tredje match för sin nya klubb och några veckor senare köps Emmanuel Lomotey in för att ersätta honom. Problemet med nya spelare är att det ibland tar tid för dem att acklimatisera sig. Därför är det bättre att värva spelare under försäsongen än under pågående säsong, så att spelarna hinner komma in i laget och deras sätt att spela. Det hade Georgsson uppenbarligen inte tänkt på. Istället ger man Milojevic sparken 29:e juli. MFF ligger då tre poäng efter serieledarna BK Häcken i tabellen och har tagit tre raka segrar i Allsvenskan. Är det på grund av uttåget ur kvalet till Champions League, att spelet sett svagt ut eller att Milojevic inte längre åtnjuter spelarnas förtroende framgår inte. På klubbens hemsida står det att ”Malmö FF och Milojevic har under dagen kommit överens om att gå skilda vägar” vilket får ses som en eufemism för att han fått kicken. Dessvärre finns det inte någon ersättare på plats.
Precis som med sommarens värvningar verkar det inte finnas någon tydlig strategi. Media och fans får veta att sportchefen Georgson går in som interimtränare. Att Daniel Andersson skulle göra det var uteslutet efter hans bedrövliga inhopp som tränare efter att Magnus Pehrsson fick sparken 2018. Andersson tog fyra poäng på tre matcher och lyckades bland annat med konststycket att spela 1-1 mot nykomlingen Dalkurd FF hemma på Swedbank stadium. Att Georgson skulle vara sämre än så kunde nog ingen – allra minst han själv – ens föreställa sig. Fem matcher senare har laget tagit fyra poäng och är borträknade från guldstriden. Dessutom har man sålt Eric Larsson och Veljko Birmancevic. Sommarens värvningar har - med Zeidan som lysande undantag - visat sig vara bedrövliga. Ansvaret för detta fiasko hamnar givetvis hos sportchefen och sportdirektören. Den villervalla som de lyckats skapa på bara en dryg månad kan ta år att reparera. Kan de vara kvar i organisationen?
Kan styrelsen och Malmös vd Niclas Carlnén låta pajaskonsterna fortgå? När nio omgångar återstår ligger MFF på 7:e plats. Bakom alla lag från Stockholm och Göteborg samt Kalmar FF. Vem bär ansvaret? Milos Milojevic?
