Gästkrönika: Vi fastnade på botten – var det spegelbilden som spökade?
Bromma Supports ordförande Putte Salminen är tillbaka med en gästkrönika. Den här gången med en sammanfattning av herrlagets säsong i Ettan Norra.
Efter att sedan 2014 inte ha spelat två år i samma serie är IF Brommapojkarnas herrlag cementerat på bottenvåningen i hisschaktet som är döpt till Ettan Norra. Visst finns det lägre serier men då är hydrauliken borta och amatörismen nästa steg i de grå betongtrapporna.
Vi var självklart storfavorit – knappt spelbart – till att vinna serien som inte har elitstatus hos förbundet eller dess huvudsponsor. Och det lät lovande på upptaktsträffen: Vi hade värvat in diger fotbollsrutin i Arvidsson, Gustafsson, Helg, Lundin och Glasberg. Därtill två hemvändare i spelskicklige Alexander Seger och mäktige Philip Haglund som dock behövde lång rehab efter en fotoperation.
Den charmige britten och huvudtränaren, Shaun ”Konstapeln” Constable, berättade glatt på upptaktsträffen att de inte hade diskuterat favoritskapet eftersom spelarna förstod det ändå och de hade inte gjort några fystest. Men man skulle kämpa ned motståndet om det inte gick att spela ut lagen. För oss som följt BP under många år lät det som musik av högsta klass då vi inte direkt är kända för att kämpa ned kombattanterna.
Försäsongen indikerade att vi låg i en för låg serie. Bra insatser i Svenska Cupen men också något bottennapp i träningsmatch mot sämre motstånd (Karlberg). Det kan hända att det blir ett oväntat blåmärke på vägen när man är i färd med att förbereda sig för något riktigt bra. Jag hade inga dubier alls inför seriestarten förutom för virusskiten som gjorde att inte Bromma Support fick vara på plats vid premiären borta mot Frej från Täby. Den matchen vann vi efter att Oskar Fallenius (klar för Bröndby) nätat i 82:a minuten. Det var en sevärd fotbollsmatch men vi dominerade inte som förväntat.
I den andra matchen mötte vi Sandviken hemma. Det var en av få förväntade utmanare. Där och då gjorde vi en av våra bästa första halvlekar och gick ifrån till 3–0. I andra halvlek omgrupperade ”Stålmännens” Pelle Olsson sina trupper. Det fick stopp på vår offensiv och efter det blev ingenting sig likt. I den tredje matchen borta mot Sollentuna kryssade vi och dessvärre drog Alexander Seger korsbandet. Då förlorade vi en spelare som med finess kan skapa offensiva ytor för medspelarna.
Resten av säsongen blev en uppvisning i ineffektiv fotboll. Jo, vi hade bollen mest hela tiden. Jag uppskattar det till ett snitt på 64–36 över säsongen men vi vann vi bara 60 procent av matcherna, dvs. 18 av 30 matcher. Det i en serie där de flesta lagen var styltiga fotbollsmässigt men de kämpade, åtminstone mot oss.
Vi förlitade oss på att våra spelare var individuellt skickligare och att bollinnehav (tålamod) skulle räcka för att vinna matcherna. Men det där med att kämpa och tävla som Konstapeln tryckt på syntes inte till på flera viktiga positioner. På något håll såg det ut som att man inte orkade eller så var det (usch!) ren lättja. I början backade lagen men när de såg hur ofarliga vi var med vårt bollinnehav så flyttade man upp nån enstaka spelare. Det räckte för att vi skulle börja med något som jag aldrig mer vill se på Grimsta: Målvakt rullar till mittback som rullar till ytterback som rullar tillbaka till mittback som rullar tillbaka till målvakt som stressad tjongar iväg bollen på måfå.
Nästan lika illa var det obefintliga presspelet. Att som favorit, och med ett så mycket bättre manskap än lejonparten av de andra lagen, välja att ligga lågt för att inte gå bort sig och förlita sig på ”tålamod” var helt enkelt ingen vinnande taktik. Att vi släppte in klart minst mål i serien är aldrig fel men med tanke på hur få avslut motståndarna behövde för att sätta dit den är jag inte det minsta imponerad av samspelet mellan försvar och målvakt. Då hade vi ändå seriens bästa mittback i Ali Suljic (Sulan). Något som också uppmärksammades av fansen då Sulan överlägset röstades fram som Årets Pojke.
Men det togs också felbeslut utanför planen. Den nya sportsliga ledningen försökte baissa förväntningarna inför seriestarten. ”Division ett norra är ingen lätt serie”. ”Vi har aldrig haft ett så ungt lag i en seniorserie”. Inget av det där stämde. Och när Seger gick sönder slutade man att redovisa matchtruppen dagen innan avspark. Ledningen trodde nog att man var ”taktisk smart” med de här manövrerna men det ledde till att man signalerade till truppspelarna att de inte var lika mycket värda som den tänkta startelvan. Det rubbade sannolikt självförtroendet i gruppen. Samtidigt presterade flera av de nya och erfarna spelarna sämre än förväntat utan att det fick omgående konsekvenser i laguttagningarna.
Jag tror att spelare som Gustafsson, Helg och Arvidsson helt enkelt underskattade vad som krävs för att spela i den rödsvarta tröjan oavsett serienivå, samtidigt som tränar- och sportchefsduon för mycket och för länge förlitade sig till de rutinerade spelarna. Den förväntade spegelbilden spökade och hissen blev kvar på bottenvåningen efter kvaldramat.
Vi hade faktiskt en ekonomisk kostym som var på en annan nivå än övriga lag i serien. Träningar som proffs på förmiddagarna och vi kunde värva in två nya spelare under sommaren. Båda visade sig vara felsatsningar, liksom de flesta andra nya. Det här är tyvärr ett återkommande problem. Varför blir spelare som Christer Gustafsson, Simon Helg och Jesper Arvidsson så mycket sämre när de ska representera IF Brommapojkarna? Och de är inte ensamma: Mohanad Jeahze, Rasmus Alm, Petar Petrovic, Marko Nikolic, Dusan Jajic och
Moustafa Zeidan är värvningar i närtid som inte lyckats hos oss men som klarar sig utmärkt post BP.
Det här skeva förhållandet tillsammans med att klubben släppt iväg talanger som Hjalmar Ekdal, Hampus Findell, Fredrik Hammar och Ahmed Bonnah gör att styrelse och den sportsliga ledningen måste analysera vad det är i föreningen som leder till detta tråkiga och odiskutabla faktum. (Jag besparar mig att rabbla upp namnen på alla som presterat under isen hos och sedan försvunnit från svensk elitfotboll.) Motsatsen att vi tar in någon som lyckats hos oss och gått vidare kan väl summeras till en spelare sedan 2018, och det är Fritiof Björkén, nu i Trelleborg.
Jag är tacksam över att Philip Haglund kom hem. Trots brist på grundträning och en halv säsong blev han näst bäste målskytt. Om inte Sulan får för sig att överraska oss alla och stanna i BP så hoppas jag att laget nästa år byggs utifrån Haglund som mittback och ny lagkapten.
Och låt ungdomarna spira! Det var faktiskt de unga som stack ut både i serien och kvalet. Varför inte göra som så många andra klubbar i Europa och satsa fullt ut på att akademin ska klara av att bära A-laget? Att vi bara är fyra i stan kan och ska inte vara ett hinder för en sådan satsning på väg mot Allsvenskan. En positiv effekt skulle vara att vi kan sälja våra bästa direkt till utlandet. Det skulle tveklöst stärka vår identitet. BP – En lustträdgård för Europa! (Och inte som idag: en plantskola för de andra lagen i Stockholm.)
För visst är det väl så att styrelse och sportslig ledning har som ambition att vi ska vara en förening som strävar mot Allsvenskan med våra representationslag? Om några månader är det årsmöte och då ska nya stadgar antas. Formuleringen i ändamålsparagrafen kommer tvivelsutan att ge oss svaret.
Till sist: Alexander Nilsson lägger av. Han har kämpat med skador under de senaste säsongerna. Men när han väl har lirat har han gjort skillnad med sin attityd och vilja att vinna. Hade vi haft flera som Alex i laget hade vi spelat i S1 2021. Stort tack för kampen, Alex!
Av Putte Salminen, gästkrönikör, BP:it, och ordförande i Bromma Support.
