Gästkrönika: När får vi fira med fyllda glas?
Alltid Blåvitt tar då och då in gästtexter och krönikor och idag är det Christoffer Börjesson som skriver om tålamodsreserver, framtidsutsikter och tystnad från IFK Göteborg
Är ”När vi kastar våra tomma glas” en metafor för när tålamodet är slut? Där glaset symboliserar hur vårt supporterskap kan fyllas på med tålamod vid framgång och tömmas i motgång. Varje vinst, nyförvärv, säsongstart ger några droppar hopp och förväntan i glaset. Varje förlust tömmer ut det. Med stor sannolikhet är det nu flera supportrar som tittar ner i det tomma glaset och reflekterar över nuläget och framtiden - är vi verkligen i rätt omloppsbana? Den mot Europa, framgångar och återigen ett topplag? Där vi som klubb bör vara.
Att ha svackor är något de flesta toppklubbar har haft historiskt. Djurgården, Malmö och Norrköping är alla bra exempel de senaste 10 till 15 åren. De har lyckats ta sig tillbaka i toppen med bra ledning (starka ledare i vissa fall) genom kloka värvningar, bra försäljningar, sportsliga framgångar och Europaspel. Men det finns även andra lag som Hammarby, Elfsborg, Häcken och så vidare som tar positioner som gör det svårare att hamna för långt bak i utvecklingen.
Det behövs ingen större analys för att säga att IFK Göteborg gjort ett antal felaktiga vägval längs vägen, vilket innebär att vi som storklubb inte längre är en toppklubb. Nu står vi här med känslan att senaste försöket är att gå in i framtiden genom att återskapa senaste framgångsperioden. Vi hade möjligheten att värva in flera hemvändare och där vi var så var det troligen den enklaste och mest kortsiktiga satsningen. Vi hade behövt få kortsiktiga resultat för att få skjuts in i framtiden där vi kunde göra om och göra rätt. Men nu står vi här på en mörk väg och bör fundera på destinationen.
För mig ekar Bebbens ord - “Blåvitt får aldrig dö” extra starkt nu. Det är vi supportrar som gör att Blåvitt aldrig dör. Men hur vi som klubb utvecklas och når vår ambition, det är klubben, spelarna och ledningens ansvar. Där tålamodet och engagemang vi förväntas ha också måste bemötas med ett ansvar för att utveckla vår klubb i rätt riktning.
Den sportsliga prestationen, eller rättare sagt brist på den, kan vi följa varje vecka. Här kan vi lätt få fakta om skapade chanser, offensiva passningar, vinster, bollinnehav osv. Vi ser att vi ofta släpper in första målet snabbt eller klantigt, brister i kvalité på inlägg, har svårt att spela i djupet eller sätta hög press med energi.
Svårare för oss supportrar är det att utvärdera och dagligen följa delar som bygger framtiden och grunden i en framgångsrik klubb. Delar av dem kan vi få historiskt i årsredovisningarna och på årsmöten. Ofta bygger man det på förtroendekapital - att de som är i klubben gör rätt saker. Men som läget är nu och senaste månadernas händelse så är min oro för flera övergripande frågor så som följande.
Akademin & ungdomsutveckling
De senaste åren har vi haft en fin utveckling av många spelare, men tyvärr har de flesta blivit utlånade eller försvunnit till andra klubbar utomlands. Hur utvärderas satsningen med akademin? Vilken sportslig och ekonomisk avkastning önskar man i satsningen och när är det inte värt att fortsätta i egen regi (till exempel sälja av dem eller få den finansierad av andra intressenter)? Det går mycket pengar in här, även för en god sak, men hjälper det oss nu?
Utvecklingsmiljön
Utan någon vetenskaplig eller faktabaserat underlag så är min känsla att blåvitt har extremt svårt att få önskad utveckling på många spelare vi får till oss. Det är till och med att vissa blir bättre när de försvinner. Aiesh, Norlin, Sargon och Kouakou är några exempel som inte fått utveckling, ibland nästa blir sämre med åren. Självklart finns några bra exempel med Tolinsson, Nygren och så vidare. Men generellt? Är det fel scouting, brister i individuell utveckling eller spelsystem som gör att spelarna inte kommit till sin rätt? Här skulle man vilja ha en extern analys.
Truppsammansättning - balans i sportslig och ekonomisk framgång?
Ett av mina stora orosmoln inför framtiden. Med alla hemvändare så satsar man tydligt på att ta poäng i år och senast 2022 komma ut i europa. Vi spelar nästan med 8-9 spelare som inte kommer säljas utan pensionera sig i Blåvitt. Det betyder att vi har få platser för spelare som kan utvecklas och ta kliv, för sedan säljas med erfarenhet från allsvenskan. Vad innebär detta långsiktigt ekonomiskt? Ihop med akademin? Med den sportsliga utveckling vi har, hur minskas värdet av spelarna?
Kommunikation och insikt
Att kommunicera handlar inte bara om att informera om saker man själv anser behöver komma ut som träningar, nya saker i Blåvittshoppen och biljetter. Det handlar om en dialog mellan klubb och supportrar. När det blåser som mest, då skulle jag önska mer tillgänglighet. När vi förlorar, spelet ser bedrövligt ut, spelarförsäljningar kritiseras friskt i de digitala forumen och sociala medier. Då kan man dämpa en del spekulationer och “bränsle” genom att möta frågorna och den debatt som pågår. Att vara öppen med insikten och dela den. Det handlar om visa att man är en ledning som tar ansvar och finns tillgänglig.
Sammanfattningsvis funderar jag om hur ska klubben agera sista delen av allsvenskan? Maximera möjligheterna för unga spelare att få chansen att visa upp sig, för att kunna öka möjligheten till försäljning eller bli göra sig sportsligt redo inför nästa år?
Vi är så långt ifrån den ambition och målsättning styrelsen tidigare kommunicerat och ledningen ger sken av. Då får man återigen revidera ett nuläge och presentera för oss medlemmar, årskortsinnehavare och supportar om vilka steg som ska tas för att ta oss dit. Vad är rimliga mål och nyckelfaktorer kommande 6-9 månader, 12 månader och 24 månaderna. Det handlar om kalibrera förväntningarna så vi alla är med på samma mål och riktning.
Blåvitt får aldrig dö, men inte heller förfalla. Vi kommer alltid stå kvar med våra glas, så ge oss några droppar att fylla våra glas.
Christoffer Börjesson
MrBorjesson på twitter
