Ge oss derbyn som får oss att känna igen
Imorgon spelas den sista träningsmatchen innan Allsvenskan 2018 drar igång. Genrepet blir ett derby mot Örgryte, det första sedan 2013, och redan är över 10.000 biljetter sålda. Det finns potential att bli en riktig folkfest, men det kommer också bli en smärtsam påminnelse om hur var när Göteborgsderbyn faktiskt betydde någonting.
För ungefär en vecka sedan satt jag hemma hos en av mina närmaste vänner och tittade på semifinalen i Svenska Cupen, den mellan AIK och Djurgården. Han är Djurgårdare och det är ingen hemlighet att derbyn för dem länge har betytt 90 minuter ångest. Men denna kvällen var annorlunda. Ångesten utvecklades till en känslostorm utan dess like och jag kan inte komma ihåg senast jag såg honom så lycklig som när slutsignalen gick.. Det var som om alla år utan seger inte längre betydde något. Jag gladdes med honom, det var ju på AIKs bekostnad, men det finns en sak som gnagt i mig sedan dess. Jag har inte känt något liknande på länge och jag längtar efter det.
För där och då kändes det verkligen tomt. Matcher mot Malmö FF och AIK i all ära, men en match mot lokalrivalen är något helt annat. Självklart är det mycket prestige som står på spel även imorgon, men det blir ändå inte samma sak som en tävlingsmatch. Det är den typen av matcher som kan vara ljuspunkten på en hel säsong som annars varit ett stort mörker. Senast vi hade ett riktigt Göteborgsderby var när GAIS var i Allsvenskan 2012 och när det gäller ÖIS är det nästan 10 år sedan sist. Det finns en gräns för hur länge man kan njuta av rivalernas misslyckanden, och den är passerad. För tillslut försvinner skadeglädjen och ersätts med en saknad och en önskan om att få uppleva de magiska känslorna igen.
Huruvida matcherna mot Häcken ska ses som ett derby eller inte lägger jag mig inte i. Däremot kan jag konstatera att för mig är det inte samma sak eftersom derbykänslorna helt enkelt inte finns där. Det går att jämföra med stockholmslagens relation till Brommapojkarna. Rent geografiskt är det ett derby, men känslomässigt blir det inte samma sak eftersom rivaliteten inte finns där. Och det är inget som går att tvinga fram.
Tycka vad man vill om GAIS och ÖIS, men de saknas i Allsvenskan. För det är tydligt vad den rivaliteten hade kunna betyda för fotbollsintresset i Göteborg. Det hade blivit ett lyft för hela ligan. Så ge oss matcher där vi återigen får uppleva känslor som stormar likt en orkan. Ge oss derbyn som får oss att känna igen.
