Ge oss ett fotbollsmagasin i TV värt namnet!

När jag bänkar mig framför TV:n för att titta på en timmes krönika om Allsvenskan 2011 förväntar jag mig att få se höjdpunkter från den högsta serien blandat med analyser. Men så värst många analyser och intressanta återblickar bjuder inte Canal plus på. Det som åstadkoms är ett snabbt hopklipp av mål, tre läktarskandaler och en intervju med Conny Karlsson.

 

Det jag får är det jag redan vet, och de mål som visas är precis de mål som vevats x antal gånger redan.

 

Att Gefle (som gör sin bästa allsvenska säsong någonsin) får 45 sekunder medan till exempel Djurgården (som gör en av sina sämsta allsvenska säsonger) får fyra minuter är lätt att hänga upp sig på som Geflesupporter. Men Kalmar och Örebro behandlas ungefär likadant. Det är bara att inse att storklubbarna (de som har flest fans) alltid kommer att få störst medieutrymme.

 

Men det är klart, man kan undra varför Mattias Jonssons avsked till svensk fotboll nästan får dubbelt så mycket utrymme som hela Gefles säsong 2011. Extra underligt blir det dessutom när Hasse Berggrens avsked inte ens nämns. Och det faktum att Mikael Dahlberg gör tio mål när han varit mållös i över två år borde faktiskt ha ett journalistiskt värde. Men Canal plus gräver inte djupare än någon annan grävt. Och let’s face it – även om till exempel Örebro vinner serien tre år i rad kommer de aldrig att överskugga storlagens mediala utrymme. Så det är inte mycket att säga om.

 

Det man kan säga något om är kvalitén på Canal plus årskrönika. Kan en kanal som har rättigheterna till Allsvenskan och som har kontrakterat kunniga fotbollsanalytiker som Stuart Baxter, Pelle Blohm och Jens Fjellström verkligen inte prestera bättre? Ja, varför gör inte Canal plus något bättre av produkten än att i en årskrönika bara rapa upp det som alla fotbollsälskare redan vet? Inser man inte att vi som betalar flera hundra kronor i månaden för paketet har vissa förhoppningar och krav på det vi vill ha i fotbollsväg?

 

Det Canal plus gör bra är de allsvenska söndags- och måndagssändningarna på Canal plus sport 1, där kompetenta fotbollsstudioankare som Jonas Dahlquist och Tommy Åström oftast håller i tömmarna under huvudmatcherna. Här får Baxters, Blohms och Fjellströms analyser ta plats. Och detta är inte vanligt i svensk fotbolls-TV som vi vet. Det vanliga är snarare att försöka tysta ner någon som har pratat i längre än tio sekunder. Vi får tacka vår lyckliga stjärna för att Viasats Ola Wenström håller sig ifrån Canal plus. Wenström är helt oförmögen att hålla i ett samtal och avbryter ofta alla djuplodande analyser som kommer ur Ola Anderssons och Glenn Strömbergs munnar.

 

Men varför gör inte Canal plus något vettigt av sitt allsvenska monopol? Varför skapar man inte ett riktigt magasinsprogram om Allsvenskan? Ett veckomagasin på en timme, som analyserar det som varit och det som kommer. Ett magasin där Baxter, Blohm och Fjellström får prata till punkt och utveckla tankar och åsikter i ett samtal om fotboll.

 

Bara för att svensk fotboll inte har ett lag i Champions league behöver väl inte svensk TV-fotbollsjournalistik lägga sig ner och dö?

 

Innan Canal plus och TV4-koncernen inser sina brister vänder i alla fall mina fotbollssinnen till Svenska Fans podcastsändningar och Fan-TV. Här finns den galna passion och viljan att gå på djupet som sällan får utrymme i Canal plus.

 

Tycker ni att det rimmar illa att jag som vikarierande redaktör för Gefles sida på Svenska Fans hyllar Svenska Fans? Men om Mats Olsson på Expressen skriver ett helt uppslag om sin skrivarkollega på Expressen, Patrick Ekwall, då är väl egentligen allt tillåtet?

 

Nej, jag har inte glömt bort TV4:s fotbollsmagasin om Allsvenskan, där Ekwall håller i trådarna. Men denna variant av magasin är så stressat och ytligt att det borde tjänstgöra som avskräckande exempel när en redaktion går ihop för att lägga grunderna för ett program om fotboll. Ett magasinsprogram där samtalsledaren tar mest plats av alla är dömt att misslyckas.

 

Under de senaste tio åren har Allsvenskan fått ett uppsving utan like. Publiksnittet har ökat, fansen på arenorna har börjat höras och presenterar ambitiösa tifon, fanforum och bloggar blir mer aktiva – men TV-journalistiskt känns det fortfarande väldigt mycket 80-tal.