Gefle inledde furiöst. Det lyste av spelglädje. Gång på gång hittade Jens Portin-Jonte Hellström och Daniel Bernhardsson-Jonas Lantto fram på kanterna, och Mikael Dahlberg/Jakob Orlov på topp löpte massor med och utan boll. Marcus Hansson verkade bara fortsätta där han avslutade MFF-matchen – aggressivt, respektlöst och med precisa passningar.
 

Det syntes att Göteborgs nykomponerade backlinje just var nykomponerad. Logi Valgardsson, den nye vänsterbacken, skötte sig okej. Däremot var samarbetet mellan mittbackarna Mikael Dyrestam och Hjalmar Jonsson allt annat än synkat. Dessutom märktes det, kanske mest på hörnor, att göteborgarna inte hade så stor tillit till sin keeper Marcus Sandberg.
 

Gefle skakade i första halvlek fram ett stort antal hörnor som i princip ledde till målchans varje gång. Vare sig hörnorna slogs av Hellström, Lantto eller Zakaria Abdullai. Precis som mot Elfsborg och Malmö var det förvånande att Gefle vann så många andrabollar. Abdullai och Olof Mård fyllde på vid straffområdesgränsen så fort det vankades hörna, något som bidrog till att hemmalaget kunde bevara trycket. 
 

Det förvånade att IFK Göteborg startade med Hannes Stiller på topp tillsammans med Tobias Hysén. Med Stiller i anfallet brukar göteborgarna spela mer utmed kanterna. Vi var många som hade förväntat oss att få se Andreas Drugge som släpande forward. Kanske hade också Gefle gjort det för mittfältet låg väldigt lågt till en början, som om man fruktade centrala instick från Jakob Johansson.
 

Men särskilt många instick bakom Gefles mittfält blev det inte. Johansson verkade stressad när han fick bollen och lämnade gärna över ansvaret till andra. Det tycks som om Blåvitt med Stiller på topp hamnar i ett 4-4-2-tänk, likt Gefle, men mer lättläst. Bollarna skulle ut på Tobias Sana och Joel Allansson – båda kreativa och orädda att utmana såväl på utsidan som på insidan av motståndarna – men i och med att alla bollar skulle adresseras till Stiller och Hysén i boxen sögs nästan samtliga inspel tacksamt in av firma Mård/Daniel Theorin i Gefles mittförsvar. 
 

Ändå var det i första halvleken som Göteborg skapade sina farligheter i boxen (ett stolpskott och ett friläge som räddades av Theorin på mållinjen). Jens Portin stängde sin kant, däremot hade Bernhardsson lite större svårigheter med Sana. Det var också Sana som stod för matchens distansskott, när han tvingade Hugosson till en prakträddning i närheten av vänstra krysset.

 

Gefles offensiv under den första halvtimmen var däremot smärtsam för motståndarna, Pelle Olsson hade inte kunnat önska sig ett mer perfekt scenario. Dahlberg och Orlov sög fast bollen centralt, skarvade vidare ut mot kanterna eller hittade varandra med den radar som bara blir mer och mer finkalibrig för varje match. Mattias Hugossons utsparkar och insparkar fångas på något magnetiskt sätt av Orlov och Dahlberg. Det är till exempel inte sällan den första nickskarven når direkt till den andra motorn i anfallsparet.
 

I den 26:e minuten var det följdriktigt dags för 1-0. Hellström bröt en boll strax utanför eget straffområde, Mård fick bollen – gjorde en tvåfotsdribbling (har han inga nerver alls?), spelade Abdullai som med ett tjugofemmeterspass fann Orlov på högerkanten på motståndarnas planhalva. Orlov avancerade ett tiotal meter och drog iväg ett inlägg i midjehöjd i straffområdet. Och där kom Dahlberg rusande mellan IFK:s mittbackar och smällde in 1-0 med vänster bredsida. Nästan en spegelbild av 1-0-målet mot Elfsborg, med den skillnaden att Dahlberg nu fick vara sist på bollen och det hela skedde på högerkanten.

– Vi hade pratat innan matchen om att det där inte skulle få ske, sa Blåvitts tränare Jonas Olsson efter första halvlek.
 

Under den sista kvarten av första halvlek förlorade Gefle initiativet. Göteborg spelade mer desperat, med crossbollar i första hand ut mot Allansson och Sana. Marcus Hansson och Abdullai tycktes komma på mellanhand, och särskilt den senare hade lite svårt med positionerna. En annan bidragande orsak till Gefles svacka kan nog skyllas på att Jakob Orlov gick ut strax efter 1-0. Det visade sig ännu en gång att ersättaren Dragan Kapcevic inte riktigt passar in i Gefles anfall modell 2011. Han är helt enkelt för osnabb. När inte heller första touchen är som den ska – som fallet var igår – då blir han ett lätt byte.
 

Vi var nog många som väntade oss en anstormning från IFK i andra halvlek. Men den kom aldrig. Gefle blev snarare ännu mer kompakt. Kapcevic och Dahlberg jobbade närmare mittfältet i defensiven, och Mattias Hugosson offrade sig hänsynslöst på inlägg och hörnor, och höll sin sjunde raka nolla.

Det finns mycket att glädja sig åt nu. Tvåa i allsvenskan, Hugosson har hållit nollan i 649 minuter, alla lagdelar fungerar, klacken på sektion H växer. Men det bästa är att allt fortfarande kan bli bättre.
 

/HC