Millwall - Leeds United
2 - 1

Gefle-MFF 2-0: Gefle såg ut som vinnare redan på uppvärmningen

Det kändes redan på uppvärmningen att Gefle skulle bli svårslagna mot Malmö på söndagskvällen. Det riktigt ångade energi och självförtroende om spelarna. När matchen blåstes igång bekräftades det hela. Två psykologiska mål i den 13:e och 48:e minuten hjälpte till. Efter två halvlekar stod Gefle helt rättvist som segrare med 2-0 (1-0).

Det här var så mycket mer än ett trendbrott. Visst, Gefle IF hade inte vunnit i Allsvenskan sedan den 14 april, och nu slipper vi tjatet om den negativa sviten. Men den här gången imponeras man av sättet vi vinner på.

Vi saknar Jonas Lantto, återigen. Men vi saknar honom ändå inte. Ännu en gång (som vid 3-5-2-lösningen borta mot Häcken) hittar Pelle Olsson ett spelsätt som gör att han får ut det maximala ur laget. Och ropen efter Lantto ska åtminstone från min sida bli mindre hysteriska framöver.

Dessutom börjar Simon Lundevall ta för sig så rejält att han i princip fyller ut Lanttos tröja. Med samma låga tyngdpunkt och med samma effektiva kroppsfinter skär Lundevall genom motståndarnas linjer. Offensivt vandrar han både in i plan och utåt vänsterkanten. Och äntligen sitter skotten. 1-0 var en känslig höger utsida som satt distinkt vid bortre stolpen (den högra).

Gefle pressar Malmö högt. Visserligen inleder Malmö starkast, men efter Mikael Dahlbergs målchans i minut 8 - när han efter en perfekt bananinlägg från Faltsetas skjuter över (i ganska trängt läge) - tar Gefle över matchen i 20 minuter. Och man dominerar inte för att Malmö blir passiva. Man dominerar helt av egen kraft. Den furiösa energi som fanns under uppvärmningen släpps loss. Det självförtroende som 4-0 mot Anorthosis i torsdags gav verkar ha sparats på burk och för att släppas ut igen.

Jag har aldrig sett Gefle pressa motståndarnas uppspel så högt upp i planen. Och jag har aldrig sett mittfält och backlinje fylla på i pressen på ett sådant konsekvent och hungrigt sätt. Igår var inte bara Alexander Faltsetas överallt. Alla var det.

Helt tydligt var Malmö inte psykologiskt redo för att ta kampen. Jiloan Hamad sa efter matchen att man var trötta. Kanske han skulle ha valt att inte starta matchen med den inställningen? Malmös spelare försökte komma tillbaka in i matchen genom att söka frisparkar. Som om man ville säga: "Titta vad dom gör mot oss!"

Tack och lov stod domare Martin Hansson pall och lät spelet avgöra utgången. Malmös Magnus Eriksson var på väg att falla så fort han fick en spelare i ryggen. Ricardinho gav upp ett vrål och slängde sig efter en Geflebrytning (Pär Asp). Visst skulle han ha haft frispark, men inte mer. Malmö hade fördel av bollen. Att som Ricardinho kasta sig och skrika som om det rörde sig om ett benbrott var förvånande. När lag söker hjälp från makter utanför startelvan - då vet man att de är i en mental brygga.

Många pratar om Gefles 4-3-3. Visst, i närheten av straffområdet, i offensiven, då blir det tre anfallare. Men i uppspelsfasen har vi aldrig tre forwards som agerar toppar. Johan Oremo ligger som en länk mellan mittfält och anfall, och i försvarsläge (när den första pressen är över) är Oremo snarast en mittfältare. Medan Dahlberg och Jakob Orlov stänger uppspelen ut mot kanterna, stänger Oremo (tillsammans med Faltsetas) uppspelen centralt.

Men helt klart innebär 4-3-1-2 att vi kan pressa högre upp i banan. Och att vi snabbt blir övertaliga när vi erövrar bollen på mitten. Och förstås, det är en fördel att ha tre forwards när det vankas målchanser. Mycket fin fingertoppskänsla av Pelle att låta Oremo starta. Johan har verkligen sett het ut i Europa League, både i första och andra omgången.

När Malmö tog över i slutet av första halvlek berodde det på att Gefle återföll lite i 4-4-2, men där mittfältet sjunkit väl lågt. Och Micke och Jakob blev lite för ensamma där uppe. Frenesin från den första halvtimmen hade mattats. Tack och lov räckte det med 15 minuters vila för Gefle att hitta tillbaka.

Redan efter tre minuter av andra halvlek satte Johan Oremo 2-0. Dahlberg vann bollen i närkamp med Miiko Albornoz på vänsterkanten, ett tiotal meter utanför Malmös straffområdesgräns. Dahlberg fick in bollen mot mitten till Oremo, men bollen wobblade lite och studsade fortfarande när den letade sig fram till Oremo. Alla förväntade sig nog att Johan skulle lägga bollen till rätta med högern och dra till med vänstern. Istället slog han till bollen med högerfoten - och bollbanan kunde inte ha blivit vackrare. Rätt upp i det högra krysset dansade lädret!

Fyrbackslinjen var klockren. Att Anders Wikström skulle göra en kanonmatch syntes före avspark. Har nog aldrig sett en spelare så galet laddad inför en match. Och det var helt rätt att byta in Olof Mård i mitten på den andra halvleken. Här fick ytterligare längd i straffområdet när inläggen började hagla. Hemmalagets virrighet vid inlägg och hörnor var som bortblåst under samtliga 90 minuter. Ska sägas att David Fällman var samma gigant som alltid, att Pär Asp fortsätter att överraska positivt och att Jens Portin aldrig blev bortgjord på vänsterkanten (även om frisparken och några inlägg hade kunnat levereras med bättre kvalité).

Några ord måste ju sägas om Emil Hedvall och Marcus Hansson. Två spelare som alltid setts som back-up. Emil till Mattias Hugosson och Marcus till Chibsah och Faltsetas.

Igår visade Hedvall att han är vår förstekeeper, för tillfället. Man behöver en målvakt som gör två-tre omöjliga räddningar per match. Det är ofta det som är skillnaden mellan en trepoängare och en nollpoängare. Tokelo Ranties och Hamads närskott hade gått in på de flesta allsvenska målvakter. Det ska erkännas att också Johan Dahlins, MFF-keeperns, räddning på Orlovs skott i friläge var svettig.

Marcus Hansson går från klarhet till klarhet. Förra säsongen visade han att han är en mästare på att stänga ytor och att han har gigantiska lungor. Men det här året är han inte bara en vattenbärare. Nej, han är närmast briljant i sin offensiv. Nu gör han de där grejerna som jag såg honom göra i först Hille och sedan i Åbyggeby. Visst, inlägg och avgörande passningar saknade precision ibland denna söndag, men vi ska ha i minnet att tempot var högt.

Den startelva som Gefle mönstrar i år är den bästa vi har haft i Allsvenskan under den här sejouren. Det finns inga svaga punkter helt enkelt. Helt klart hade vi större stjärnor när René Makondele, Mathias Woxlin, Alexander Gerndt spelade med startelvan och hade sina bästa dagar. Problemet då var att elvan alltid innehöll en eller ett par tveksamma namn.

Problemet nu är istället att det är tunt bakom de första 13-14. Särskilt när Lantto är borta. Det som är glädjande är att spelare som Jonas Olsson, Joachim Adukor, Emil Bellander med flera gör framsteg undan för undan. Bellander var millimeter från att sätta sitt första allsvenska mål igår. Bara en sån sak.

Hoppas nu att den energi som Gefle har haft under de två senaste matcherna kan bevaras och få utlopp under hela höstsäsongen. Det skulle vara kul om vi till exempel kunde spela lika aggressivt mot Åtvidaberg på bortaplan kommande söndag.

Det är ett tufft program som väntar för Allsvenskans minsta trupp. Men ett tufft program behöver inte vara negativt. Också i rysk roulette finns det vinnare. Det ser ut som om Gefle IF är vinnare.