Gefle - Helsingborg2 - 3
Gefle vs Rättskiparen 2–3
Det var ingen bra fotbollsmatch som utspelade sig på Gavlevallen den första april 2024, mellan två lag som förmodligen kommer att hamna på den undre halvan av tabellen. Men förhoppningsvis fick vi drygt 1800 åskådare bevittna något historiskt, nämligen huvuddomaren Andreas Dufva-Johanssons sista match i elitfotbollen. Jag vet inte när jag senast såg en fotbollsmatch som var så pass full av märkliga avblåsningar.
Jag har aldrig varit för VAR, som handlar om människans förhoppning om total objektivitet. Videobedömning är ju precis det – ännu en bedömning gjord av människor. Men matchen mellan Gefle och Helsingborg annandag påsk hade mått bra av lite mer objektivitet. Sällan har jag varit med om att en domare tagit på sig huvudrollen i sådan utsträckning som Dufva-Johansson gjorde den här eftermiddagen. I snitt var fjärde avblåsning var märklig.
När man är ny på ett jobb försöker man känna in stämningen och koda av hur rutinerna fungerar innan man lägger sig i och börjar prata om hur saker och ting kunde förbättras. Andreas Dufva-Johansson skulle antagligen inte agera på ett sådant sätt. Han har ingen förmåga att lyssna in, känna av och tolka. Han verkar vilja synas och höras i varje moment av matchen, och alltid av fel anledning.
I matchen – som jag knappt orkar prata om för att varje tanke på den gör mig deprimerad – dömdes det två mycket tveksamma straffsparkar för Helsingborg. Den första ska tydligen, enligt uppgifter, föregåtts av ”nej, det är inte straff” från två av de assisterande domarna. Den andra är lika obegriplig.
Till saken hör att Gefles York Rafael senare blev kapad i straffområdet (i andra halvleken) utan åtgärd. På reprisen syns det att detta var matchens mest solklara straffspark. Behöver jag säga att Dufva-Johansson också vinkade avvärjande för den hands i straffområdet som Helsingborg noterades för?
Jag struntar egentligen i resultatet i den här matchen. Det var ingen match, inte i mina ögon. Det var Andreas Dufva-Johanssons föreställning från början till slut, med rader av gula kort, med två röda kort till två av tränarna på bänken och med blåsta och avvinkade frisparkar som verkade dömas enligt ett tombolasystem.
Jag vet inte vad det är för tomma själsliga hål som dylika funktionärer har drabbats av som får dem att vilja ta ut sin frustration på ett sådant sätt att det drabbar 1800 åskådare, och får dessa åskådare att känna att de bevittnat ett frustrerat psyke i full blom snarare än en fotbollsmatch.
Det kommer dröja innan jag ser en fotbollsmatch i Ettan och Superettan. Risken för att jag hamnar på en tillställning styrd av en narcissistisk rättskipare är för stor. Och livet är för kort.
Kort uppmaning till den som leder Gefle IF:s träningar i veckan: Öva på tempo. Det får inte se så segt ut som det gjorde i första halvlek. Ibland räknade jag till tio touch på bollen innan passningar levererades.
