Krönika: En säsong av glädje - betraktelser från söder
Tobias Andersson blickar tillbaka på en säsong som ingen GIF-själ någonsin lär glömma...
Svinkallt. Peter Graulund ville mycket hellre vara på någon annan sida av sundet, vilken som helst utom den norra.
Kostas befinner sig i någon form av extas som är svårbegriplig för yttre beskådare (läs: befolkning utanför Gävleborg) att förstå sig på.
Kylan kryper sig på som en fuktig natt i Kusträsk, och den ström-lösa-vallen står mörk.
Ett hopp tändes då han vi kallar för Sulan hängde 1-1 och vi var jämte Helsingborg.
Helsingborg - ett lag känt för sina framgångar i senare års upplagor av det finaste inom svensk idrott, Allsvenskan. Från ”Rio-Kalle” och”San Siro-Sven” till dagens stora talanger såsom Atiba Hutchinson och Thando Mngomeni.
Även om hjälten från Milano har lagt vantarna på hyllan så är det ändå ett etablerat storlag som besöker lilla Gävle i deras första hemmamatch på de dryga tjugo. Och vi står upp!
Ridå.
Killen från andra sidan sundet slänger in en balja så gra(u)nn att även motståndarsupporters avlägger en hövlig applåd.
Inte ens den mest positiva av optimister tror på ett förlängt kontrakt för våra ljusblåa hjältar.
Ja, så började det förra året. Eller fortsatte rättare sagt. För hemmapremiären mot Helsingborg var ju inte första matchen för säsongen. En vecka tidigare hade norrlänningarna varit på besök hos Kalmar på Fredriksskans. Där stod man för en minst sagt blek insats och lyckades inte spräcka Petter Wastås nolla, en nolla som skulle visa sig bli svår för fler än Ytterbom/Westlin att knäcka. Det krävdes visst en bolltrollare från Belo Horizonte.
I ett blekt Gefle så utmärkte sig en kille. En kille som många såg som ett frågetecken inför säsongen. Själv var jag ytterst tveksam till att någon som blivit omsprungen som ett rundningsmärke i Superettan skulle kunna hävda sig i Allsvenskan.
Gissa om jag är glad att jag hade fel.
Thomas Hedlund visade sig inte bara ha utseendet för att lyckas som mittback.
Men, hur ska Gefle kunna stå upp även kommande säsong? Nu när man saknar överraskningsmomentet och motståndarbackarna faktiskt har en jävla aning om vem Daniel Ytterbom är. Jag tror heller inte att man lämnar den där gängliga killen från Årsunda ensam vid fastna situationer i år. Och då nyförvärven inför säsongen inte direkt gör konkurrenterna skräckslagna så blir det verkligen upp till bevis.
Underläge 0-1 hemma mot anrika Örgryte. Johan Anegrund fattar ett rejält grepp om Benny Mattssons himmelsblåa tröja. Själv flyger man upp ur soffan hemma i Linköping och skriker på straff. Domaren hör bön. Woxa drar den i stolpen. En halvminut senare smäller Boyd Mwila upp den i Hugos vänstra kryss. Nu ser det fanimej brunt ut.
Enda (nåja) chansen för Gefle är att hålla sig kvar inom ramarna för sina egna kvalitéer och inte falla för trycket för att ge sig på ett spel man inte behärskar.
Spelade man grisigt förra året så bör man spela som färdigutvecklade svin i år. Det ger poäng, fråga Anders Friberg.
Nu när man har fördubblat sitt innehav av tvåvägsspelande innermittfältare i och med Bapupa så blir det, förhoppningsvis, lättare att vinna boll på mittmitten över hela planen. Klarar man dessutom att få ut bollarna på kanterna eller på den ännu inte hittade djupledslöpande forwarden så tror jag att vi ska kunna greja kontraktet även i år.
Vi ses i UEFA-cupen!
Det var en söndag. Hade två inlämningsuppgifter som låg på bänken och stirrade mot mig, men det gick inte att koncentrera sig, det var viktigare grejer som hände denna söndag. Pelles grabbar gjorde sitt jobb på Bårsta. Frågan var om Arnes gjorde detsamma. Det visade sig till slut att IFK Göteborg var en vinstaffär förra säsongen; förutom bortasegern så spelade man ut Landskrona ur högsta serien och räddade Gefle kvar.
När slutsignalen går utbryter eufori på Bårsta IP och en säsong präglad av ömsom smärta ömsom glädje avslutas i det sistnämnda och sköljer bort alla 0-1-förluster likt en enorm vårflod.
Och på Mårdtorspgatan 5 i Linköping jublas det.
Vi är kvar!
