Ymlaen Gefle
Gefle IF gjorde under sommaren ett historiskt intåg i Uefacupens kval. Nu fick man säga tack och hej redan i farstun. Men svensk fotboll är inte bättre. Och Gefle var i två matcher faktiskt inte bättre än vad som verkade vara ett gäng glada kompisar från den lilla staden Llanelli på walesiska sydkusten. Resultatet kan ni alltså - i händelse av att ni inte redan gjort det - glömma bort. Men intrycken från resan med GIF ut i Europa kommer alltid att finnas kvar…
Vi kunde ha hamnat i Luxemburg. Eller på Färöarna. Men vi hade tur och drogs mot ett lag från ett land som, de himmelsblåas närvaro borträknad, redan har en stor attraktionskraft som resmål. Visserligen måste jag erkänna att jag till en början hade en naiv illusion om att Llanelli var en liten pittoresk by, helt byggd i trä och omgiven av stora gröna kullar. Där skulle finnas en kullerstensgata kantad av några små dunkla pubar där gästerna satt och sjöng gamla keltiska folkvisor och bartendern hette George eller Bill och kände alla som alla kände honom. Riktigt så var det inte. Jag har aldrig varit i Wales tidigare och drömde mig helt enkelt iväg lite för snabbt. Men visst var det en upplevelse.
Vår resa startade i Västerås på onsdagskvällen, och efter en natt av något som skulle likna sömn på Victoria Coach Station i London fortsatte vi med buss till Swansea via Cardiff. Det var en stad jag gärna hade sett mer av. Där fick vi bara sammanlagt ett par timmar tack vare bussbyte men hann i alla fall med att skåda mäktiga och centralt belägna Millennium Stadiums yttre.
Swanseas beach var riktigt grym... eller inte.
Swansea däremot, Wales näst största stad där vi övernattade, hade man sett nog av bara efter någon timme. Den där skitiga charmen som en brittisk stad måste ha för att man ska gilla den fanns inte i Swansea. Visst var staden skitig, men på fel vis. Det kändes mer som en förfallen turist- än industriort och den långa stranden må verka lockande på håll, men när man väl vadar bland alger, avfall och vassa stenar ångrar man genast att man tog några steg ut. Eller några förresten, det var ebb och ett jäkla maratonlopp ut till vattnet.
På fotbollsfronten har Swansea City en nybyggd arena - Liberty Stadium - som inte ligger så centralt och som vi missade. Men i stället sprang vi på gamla Morfa Stadium som låg likt en rostig relik intryckt mellan bostadshusen i ett kvarter alldeles i närheten av vårt hotell.
Vid det här laget hade vi redan kommit i kontakt med fler GIF:are som skulle se matchen. Genom ett febrilt ”messande” försökte vi styra upp träff på någon pub i Llanelli, vilket dock skulle visa sig vara svårt. Efter att vi klivit av bussen i närbelägna Llanelli, vars första intryck var betydligt trevligare än Swanseas, letade vi oss ut mot matcharenan Stradey Park som låg en bit utanför ”city”. Med 220 pubar i staden förutsatte vi att vi ändå att skulle hitta några bra ställen strax intill arenan. Då skulle vi kunna glida omkring mellan dessa utan att behöva stressa till matchen. Men de flesta och bästa pubarna låg mer centralt och efter att ha välkomnat spelarbussen var det bara att gå tillbaka samma väg.
Vi hann förbi tre pubar innan det var dags att ge sig ut mot arenan igen, men tyvärr hittade vi aldrig till stället där de andra GIF:arna redan satt och skålade. Kilkenny Cat och Prince´s Head låg nästan vägg-i-vägg, och där hängde många locals timmen innan avspark. Man fick ganska snart bekräftat att det inte var fotbollslaget som låg stadens invånare närmast hjärtat, utan i stället det betydligt framgångsrikare rugbylaget ”Scarlets”. Nio av tio hade nämligen röda pikétröjor med rugbylagets emblem. Den tionde hade - dagen till ära som det verkade - lyckats få tag på en ”The Reds”-tröja. Över huvud taget fick man känslan att de flesta nu passade på att se fotbollslaget när det nalkades Uefacupkval. Sista anhalt var ett ställe vid namn The Lemon Tree; lite sunkigare, lite vildare, ett plus för uteserveringen.
En titt genom fönstret på puben Kilkenny Cat i Llanelli, Wales.
Eftersom rugbylaget var nummer ett kände sig de flesta troligen också rätt hemma på Stradey Park. I vanliga fall spelar Llanelli AFC på lilla Stebonheath Park, som långt ifrån håller måttet för Europaspel. Den har en kapacitet på 3700 åskådare och har 700 sittplatser. Publikrekordet i ligan slogs 14 januari 2000 då hela - håll i er nu - 1410 personer kom för att se matchen mot Barry Town.
Ståplatsen på Stradey Parks båda kortsidor var avstängd, och vi fick platser på huvudläktaren genom friplåtar från GIF - en schysst gest av klubben. Två av Gefles spelare fick på grund av medicinering mot pollenbesvär inte delta i Europaspel. Precis ovanför oss satt den ene, Daniel Ytterbom, och en bit bort - med hörlurar beredd att kommentera hela matchen i radio - den andre; Andreas Revahl. En ny roll för Revahl, som kanske planerar att göra som så många andra fotbollsspelare gjort när den egna karriären tagit slut, det vill säga bli kommentator.
Llanellis coach Peter Nicholas vände sig om flera gånger under matchen för att elda på publiken. Någon rotad sångrepertoar existerade inte, men supportrarna levde sig ändå med bra i matchen och vi fick lite mothugg när vi drog igång några ramsor. Enligt min bedömning var det åtminstone bra mycket bättre fart än på Strömvallens sittplats. Men det säger som vanligt inte särskilt mycket.
En gång höll det även på att hetta till lite grann, utan att vi alls förstod vad som hänt. I efterhand har jag hört att det var en flaska som kastades mot Pelle Olsson, något som gjorde att kanslifolket och GIF-funktionärerna som satt samlade reagerade och möttes av burop och spridda ”wanker-tecken” från hemmafansen.
I matchen var ett Llanelli, anförda av snabbe forwarden Rhys Griffiths, över 90 minuter mycket bättre än ett GIF som efter Thomas Hedlunds utvisning fick jobba i uppförsbacke. Flera gånger räddade ”Hugo” ensam kvar oss i matchen. Vi var det klart bättre laget på Råsunda, men jag skulle ändå inte vilja påstå att det var helt orättvist att walesarna gick vidare.
Matchbild. Den kassa kvaliteten beror på att bilderna togs med mobiltelefon.
I den andra kvalomgången har man ställts mot danska Odense. Bortamatchen slutade med Odense-seger, men det var inte med stora siffror (1-0) och Llanelli har fortfarande chansen att gå vidare. För trots att de slog ut oss, måste jag medge att jag håller en liten tumme.
Staden hade, trots att den kanske inte uppfyllde mina högt ställda förväntningar, en bit av den charm som Swansea saknade. Walesarna var trevliga, hjälpsamma och tyckte att det coolaste i världen var oskarpa tatueringar på underarmarna när man nått de 50. De pratade en keltiska (i Llanelli behärskar nästan hälften av befolkningen det traditionella språket) man omöjligen kunde förstå. Men de försökte tala väldigt långsamt på engelska när de märkte att samtalspartnern var en vilsen svensk.
Matchprogrammet, som inköptes för två pund, såg rätt torftigt ut innan man började bläddra i det. Men det innehöll bland annat en text om Gefles historia och en som tackade GIF-organisationen och ordförande Leif Lindstrand för mottagandet när Llanelli kom till Sverige - skriven på svenska! Kan en klubb som Llanelli ha ett, om än kanske inte jätteproffsigt, så i alla fall ett riktigt och eget matchprogram, borde också en klubb som Gefle kunna ha det i stället för en rosa tidning i massupplaga producerad av välbetalda Stockholmsjournalister.
Llanelli AFC är en liten klubb som verkar drivas mer av ideellt engagemang än av moderna marknadskrafter. För detta är inte heller i den walesiska ligan någon självklarhet, det är bara att se på årets överlägsna seriesegrare med det mindre smickrande namnet Total Network Solutions. Och att småklubbar som Llanelli kan spela till sig några stapplande och förvirrade steg ut i Europa är faktiskt rätt skoj. Att svenska klubblag dessvärre är lika om inte mer stapplande är inte den skandal som många försöker få det till, utan blott ett bevis på ungefär var vi ligger någonstans internationellt i dagsläget.
Det finns naturligtvis ingen enkel lösning på problemet, men helt klart är att bättre talangutveckling och en för elitspelare attraktivare liga är två steg på vägen. Det är bara att inse att mer pengar måste in, men det får i sin tur inte ske till vilket pris som helst. Pengarna ska användas på ett sätt där de verkligen förbättrar den inhemska fotbollen utan att fläcka ner den med överdriven reklam för något som inte har med samma fotboll att göra.
"Ravanelli" - i mitten med hörlurar - i ny roll vid sidan av planen.
I havet (… nåja) av besvikna Geflesupportrar efter matchen fångades vi in av en reporter från Offside. Han kände igen mitt namn och sa: ”jaha, så det är du som skriver på Svenska Fans?”. Lite roligt att den här sidan har en sådan status, trots att jag mest tror att det berodde på reporterns research inför reportaget om GIF som kommer i höst. Med sig hade han en kvinnlig brittisk fotograf som sprang efter oss som en paparazzi efter Hollywood-kändisar. Sjukt.
Färden fortsatte mot London för vår del där vi besökte resans sista arena (blev en del sådana), när vi åkte ut för att titta på nybyggda och väldigt imponerande Emirates Stadium. För GIF-truppens del bar det av direkt hem till Sverige och ett tufft allsvenskt spelprogram. Men för spelarna och oss andra som var på plats kommer det korta Europaäventyret sommaren 2006 leva kvar som ett fint minne - trots att vi inte tog oss vidare.
Ingen vet när det blir dags nästa gång. Kanske får jag aldrig mer i mitt liv se GIF tävlingsspela i internationella sammanhang, kanske får jag göra det redan nästa säsong. Vi är i semifinal i Svenska cupen, så visst finns chansen där. En chans att få besöka en annan plats någon annanstans där du annars aldrig satt din fot…
Londons vackraste balkong.
Rubrik-fotnot: ”Ymlaen Llanelli” som betyder ”framåt Llanelli” är ortens valspråk och ordet Ymlaen finns också med i LAFC:s klubbmärke.
