Våga satsa - men gör det rätt

Gefle förlorade med dunder och brak mot IFK Göteborg på måndagskvällen. Och tur var väl det.
Det började kännas lite obehagligt när man på bajenbladets nätupplaga såg hur det puffades för intervjuer med Johan Oremo och Pelle Olsson. Där ska Gefle inte vara. Gefle ska inte vara i blickfånget, vi ska harva nere vid egen hörnflagga och lägga den ”långaraka” att löpa på.
Då Gif hamnar utanför ramarna för sitt eget kunnande är när det börjar gå utför.
Där har, såklart, tränare Olsson en mycket avgörande roll. En roll som han hittills har skött med bravur.
Jag läste för ett tag sen att Rikard Norling var den ledande stjärnan i ett allsvenskt lag. Det var tydligen något unikt med det, att vara stjärna och tränare. Det hade inte hänt i svensk fotboll förut, tydligen. Där sätter jag mig på tvären.
Där man jämförde Norling med Jose Mourinho (Norlinho. Rubriksättarna älskar det) skulle jag vilja jämföra Olsson med Rafa Benitez. En av världens absolut bästa matchcoacher (vem fan byter in Dietmar Hamann i halvtid när man ligger under med 3-0? I en Champions League-final!) påminner en hel del om helyllekillen på Geflebänken.
Man kan bara ana hur bra det skulle bli om han kunde ges möjligheten att fokusera helt och hållet på tränarsysslan. Pelle Olsson är nämligen även anställd som sportchef för Gefle IF. Det är inte speciellt imponerande. Att ett etablerat (nåja) lag som Gefle inte har en explicit anställd sportchef är ett tydligt tecken på en utebliven satsning. Eller, utebliven och utebliven. Leif Lindstrand, ordförande, har ju sagt att Gefle inte tänker göra någon större ansträngning för att pumpa upp sig och spänna sina ekonomiska muskler. Det faktum att ett lag utan ambitioner kan leda det finaste svensk idrott har att erbjuda måste vara det bästa betyg en tränare kan få.
Och det är han värd. En tränare som vägrar locka sig in i det virrvarr av klacksparkar och ömma tår som kallas gladfotboll. En som vågar trotsa alla gnällspikar på Strömvallen, och resten av Sverige, som anser att Gefle inte har någonting att hämta i Allsvenskan, eftersom man spelar tråkigt.
Vad är tråkig fotboll? Jag må ha en skev livsåskådning i allmänhet, och fotboll i synnerhet, men för mig var det mycket rolig fotboll när Gif mötte Gais hemma. Samtidigt som merparten på den svinkalla ståplatsläktaren klagade på att hemmalaget aldrig höll bollen längs marken tyckte jag det var underhållande att se vilket inpräntat tankesätt varje spelare i De Himmelsblåa har.
Det var en situation som var markant för hela den matchen; Mathias Woxlin slängde sig in i en närkamp som slutade i ett motlägg som i sin tur slutade i en långboll ut på vänsterkanten till Johan Claesson. Vänsteryttern hade runt en hektar fri yta att leka på, men tog ner bollen på bröstet och klippte till den långt och rakt längs kanten för Makondele att löpa på. Det hela såg rätt lustigt ut.

Så, för att återknyta lite, så länge Gefle kan hålla sig till den raka, effektiva och hårda spelstil som man har praktiserat sedan Hjälmaren brann så kommer det fortsätta gå bra. Men börjar man rucka på principerna för att blidka omvärlden tar det inte lång tid förrän vi spelar derbyn igen.

Man bygger inga slott från toppen och neråt. Inte fotbollslag heller, för den delen.