Lagbanner

GIF i Allsvenskan: Del 1 - Den stora bragden

Regnet öste ner över Ruddalens konstgräs när domaren förde pipan till munnen och blåste av. Frölunda-Gefle IF 0-0. På bänken hade spelarna redan tagit på sig ljusblåa tröjor med texten "Gefle IF i Allsvenskan 2005". Sen släppte allt; sen kom jublet, och sen kom festen.

I denna första del tittar vi tillbaka på en säsong som ingen GIF-själ lär glömma. Historien om ett fotbollslag som överraskade alla och som bevisade att ingenting är omöjligt. Historien om bragden. Den stora bragden.

Det var en helt vanlig lördagskväll i december. Inne på rökiga och mörka Restaurant Bakgården i centrala Gävle stod en man och talade inför en grupp intresserade åhörare. Hans namn var Kenneth Rosén, och han började med att be om ursäkt.
- Vi släppte helt klart in för många mål, till nästa säsong ska vi köra med en tydlig 4-4-2-uppställning och på så vis uppnå förändring i försvarsspelet, sa han.
Och det lät ju bra. Men jag måste erkänna att jag inte hade några jätteförväntningar. Visst, laget hade spelat upp sig och klarade sig tillslut kvar med marginal i Superettan. Men Roséns lösning lät så enkel. För enkel.

- Häcken och Öster är klara favoriter, det är lag som satsar hårt.
Vi höll med. Samtidigt menade GIF-tränaren att vårt lag skulle satsa hårdare; med mer träning, med fler träningsmatcher och med bättre mental laddning. Det lät positivt och vi nickade instämmande. Sen tackade Kenneth Rosén för sig, vi klappade i händerna och tänkte att det kanske kan bli en rätt rolig säsong ändå. Vi ska hamna på den övre halvan av tabellen, det är meningen att vi ska vara ett etablerat Superettan-lag. Och vi ska samtidigt ha en målsättning att bygga upp ett lag som inom en tioårsperiod till och med kan ha chansen att slåss om att gå upp.

Sen kom försäsongen och så stod man där och såg GIF förlora mot Brage i Falun och mot Mariehamn (!) hemma på Kungsbäck. Den gamla visan, tänkte man. Självklart: "vi ska vara jävligt glada om vi klarar oss kvar". Det såg inte kul ut, det såg rent av bedrövligt ut.

Men hemmapremiären mot nykomlingen Friska Viljor gick som den skulle. Och sen började trepoängare på trepoängare att rulla in till allas förvåning. Jag mindes de positiva tongångarna på Restaurant Bakgården, men jag vågade fortfarande inte riktigt tro på dem. Fast försvarsspelet fungerade ju utmärkt, och Andreas Revahl och Magnus Wikström - vilket mittbackspar de bildade!

I juni månad hade GIF skramlat ihop så många poäng att lokalpressen började skrika om Allsvenskan. Men hela hösten var kvar. Så förlorade GIF mot Västerås på Strömvallen i början av juli, och där skulle - om detta varit en vanlig säsong - vändningen ha börjat. Raset under hösten skulle då kunna försvaras med att man inlett ovanligt bra. Men Gefle vann nästa match, bortamatchen mot GAIS, med hela 4-1 och efter den hemmamatchen mot Norrköping med samma siffror.

Den taskiga sviten i slutet av augusti och början av september (1-1 mot Enköping hemma, 0-2-förlust mot Åtvidaberg borta, och 1-6-förlust mot IFK Norrköping borta) är inga resultat som speglat GIF:s spel denna säsong. En säsong som nu avslutades snyggt genom att GIF faktiskt kom fyra poäng före Assyriska och slapp gå upp i Allsvenskan på målskillnad.

Det hade känts snöpligt om Gefle missat chansen. Man har varit ett topplag sedan serien började och stått med ena foten i Allsvenskan under hela säsongen. Under kvalet 1995 mot Öster var man egentligen inte ens nära att gå upp. Hemmamatch på Råsunda och man var borträknat redan på förhand. Men nu är vi där igen, efter 20 år. Efter 20 års slit. Pelle Olsson och Stefan Lundin har lagt grunden till det som Kenneth Rosén nu byggt upp till ett slott. Jag tycker att man ska uppföra en staty över Rosén bredvid Gunder Hägg utanför Strömvallen. Det är han värd.

Under kvällen på Bakgården svarade GIF-tränaren på frågan om vem som sett hetast ut av GIF-spelarna under träningarna. Vi höjde på ögonbrynen när han sa:
- Utan tvekan Johannes Ericsson. Han är ingen fixstjärna, ingen som är förmer än någon annan, och det är bra - det är viktigt med ett starkt kollektiv.

Kollektivet, det är hemligheten. Och att varje spelare har hittat sin roll i detta kollektiv. Att alla arbetar som ett lag, i samma riktning. GIF-tränaren behövde en säsong att bygga upp detta kollektiv. Redan i december 2003 visste han att han lyckats.

Vi kan förresten resa statyer över fler. Över Daniel Westlin och Daniel Ytterbom som kompletterat varandra utmärkt. Över Mathias Woxlin, mittfältsgiganten och Mattias Hugosson, målvaktsgiganten. Ja, hela GIF-truppen kan stå statyer utanför Strömvallen. Alla har de del i denna stora bragd. Liksom supportrar, ledare, sponsorer och ideellt arbetande människor inom Gefle IF. Tack allihop!

På tal om statyer får vi hoppas att spelarna inte står så stilla på planen nästa år då nivån på motståndet kommer att höjas både ett och två snäpp. Nästa del kommer att behandla framtiden. Festen är slut, nu börjar det stenhårda arbetet. Hur ska klubben göra för att hålla sig kvar?

Jonas Larsson2004-10-26 13:41:00

Fler artiklar om Gefle

Gefle IF november 2024 – kravlöst, planlöst, handlingsförlamat