KRÖNIKA: Gefles nyckel till framgång
Himlen är ljusblås nye medarbetare, Tobias Andersson, bjuder på en första krönika - om hur Gefle ska lyckas i årets allsvenska...
Trots titlarnas slående likheter ska detta inte handla om Morgan Freemans klassiska fängelserulle. Eller, kanske lite i alla fall. För precis som Freeman och hans kamrater flyr ur sitt fängelse och sedan inser att de inte kan acklimatisera sig för livet utanför murarna, så gäller det för Gefle att hålla fast vid sitt fungerande koncept med det raka, hårda och effektiva spelet Kenneth Rosén påbörjade uppbyggnaden av. Att man inte försöker spela över sin förmåga på det tekniska planet.
Min oro började först som en liten undran vad René Makondele egentligen skulle tillföra klubben. Visst, fart och fläkt, fin teknik på kanten. Men det kändes ändå helt klart som ett steg åt sidan från den utmålade linjen med ett rakt och effektivt spel, som i grunden ska bygga på stabil defensiv.
Sedan så lugnades mina "farhågor" efter att ha läst om rapporterna från Gefles träningsläger på Cypern, där Gefle Dagblads utsända skrev att Patrik Karlsson och Makondele hade haft lekstuga på sin vänsterkant. Jag tänkte att René hade anpassat sig fort till Gefles, i jämförelse med Djurgårdens, teknikfattiga och rent av tråkiga spel. I det läget såg Makondele ut som ett lysande tillskott till Gefles något tunna trupp. Att han bara hade spelat forward i Djurgården märktes inte av (i och för sig ytterforward i ett tremannaanfall).
Trots denna tillfälliga övertygelse så kunde jag ändå inte riktigt släppa tanken på att Gefle tänker använda sig av en så pass utpräglad envägsspelare i en position där raka motsatsen oftast fungerar bäst för ett nederlagstippat lag. Men, å andra sidan, så får man inte glömma att René Makondele faktiskt konkurrerade om en ordinarie plats i startelvan hos de tvåfaldigt regerade mästarna. Att han är en klasspelare råder det inga tvivel om. Men ändå. Den där gnagande känslan växte sig större ju närmare premiären kom.
Efter en någorlunda gedigen insats på Fredrikskans av laget i allmänhet, och Makondele i synnerhet, så bar det av till Strömvallen och hemmapremiär mot de rödblåa från Helsingborg. Väl där så insåg jag, motvilligt, att det verkade som jag hade rätt. Trots några fina tekniska nummer och vackra kombinationer så såg vänsterkanten svag ut. Att Patrik Karlssons försvarsspel klickade i första halvlek gjorde ju inte det hela bättre.
Jag längtade efter Jon Ericsson.
När det var dags för nästa hemmamatch så spelade denne Ericsson från start på vänsterkanten och förpassade Makondele till bänken. Jon gjorde ett bättre jobb, både offensivt och defensivt, trots sin tekniska underlägsenhet.
Jag vill poängtera att jag inte dömer ut Makondele efter tre seriematcher. Det skulle ju vara orimligt, för han är ju som sagt en klasspelare med allsvensk rutin som kan, och förmodligen kommer att, tillföra massor för Gefle. Men kanske först efter att han har lärt sig anpassa sig till det raka och effektiva spelet i Gefle.
"Det raka och effektiva spelet".
Hittills så har jag nästan upprepat det likt ett mantra och för att vara helt ärlig så tror jag nästan att det är det. Det är nog ett mantra för oss djupt fotbollsreligösa tillhörande Geflismen. Vi som tillbedjer högre makter såsom Per Olsson, Jocke Carlsson (som ironiskt nog pluggar till just religionslärare) och Jimmy Haaranen. Vi som har som utopi att denna fotbollsvärld ska vara fylld med tvåvägsspelare som Paul Scholes och Mathias Woxlin. Vi som ser njutning i hur Rafa Benitez effektivt neutraliserar Fabio Capello genom, just det, rakt, hårt och effektivt spel. Vi som tror att fotboll är mer än en klackspark.
Jag tänkte skriva att vi även kan utvinna någon form av välmående av att titta på bröderna Neville, men någonstans går även min gräns.
Nyckeln till framgång för Gefle ligger alltså i att stanna kvar innanför tråkfotbollens murar. Att inte lockas av livet på andra sidan muren, fyllt med gladfotboll, snurrfinter och klacksparkar. Men den andra sidan är även fylld med två dribblingar och en hemåtpass, slöa mittfältare som inte jobbar hem och försvarsblottor stora som Peter Antoine.
Genom slit, slit och åter slit på mittfältet ska Gefle vara en riktig "pain-in-the-ass-motståndare". Woxlin ska fortsätta vinna boll och spela uppoffrande, men också försöka komma in i matcherna snabbare. Inte visa sån överdriven respekt. Och Daniel Ytterbom, årets positiva överraskning, ska fortsätta att på sitt Zlatanmanér vinna förstabollar, hålla undan och leka med blivande landslagsmittbackar (läs: Andreas Grankvist). Dom vändningarna är redan klassiska i alla ljusblåa hjärtan!
Om bara Ytterboms namne Westlin skottställer lite så tror jag att Gefle kommer att höja sig rejält. Eller kanske är det Benny Mattsson som är lösningen på anfallsproblemet. Jag vet inte, det överlåter jag till Gud... ehh, Pelle Olsson, menar jag. Hur som helst så vet jag att det kommer att vända. Kanske kom vändningen redan i söndags. Jag kan i alla fall lova att Gefle kommer plocka rikligt med pinnar i Allsvenskan anno 2005.
Tack vare rakt, hårt och effektivt spel.
