KRÖNIKA: Duger Gefle i Allsvenskan?
Efter en allt annat än briljant start så börjar redan domedagsprofetiorna att dugga tätt kring nykomlingarna från Gävle. Frågorna hopas. Kommer Gefle att klara sig kvar i högsta serien, och i så fall hur?
Läser sportdelen i onsdagens Gefle Dagblad. Bläddrar lite lamt mellan sidorna och stannar upp lite vid Damtrean. "Könskvotering" tänker jag medan jag halvt som halvt läser om Strömsbros uddamålsvinst mot Årsunda efter ett imponerande långskott.
Visst, säkert skitsnyggt. Letar vidare efter några tänkvärda nyheter som kan förgylla min onsdagsmorgon.
Då ser jag ett öppet brev till sporten med rubriken: "Fotbollen dör med Olsson." Jag stannar upp lite och redan efter första meningen så sitter kaffet i halsen och Geflehjärtat slår fortare.
"Har vi någon större fotbollsdödare inom svensk fotboll än Pelle Olsson i GIF?" Så lyder denna, i mitt tycke, idiotiska inledning.
Efter att ha plöjt mig igenom denna smörja i ren irritation så undrar jag uppriktigt hur personen som skrivit insändaren ifråga är funtad, rent fotbollsmässigt.
För er som inte har läst denna så kan den sammanfattas som att Gefle ska spela mer offensivt och att Pelle Olsson borde avgå om det inte blir ändring. Djurgårdsmatchen tas som exempel. Gefle måste skapa mer i offensiv väg för att få till fler avslut på mål! Typ.
Jag hoppas verkligen inte att Gefleledningen börjar rucka på sina principer, faller för trycket och försöker sig på någonting man inte kan. Gefle har alltid spelat med ett rakt spel, snabba omställningar, effektivt anfallsspel. Allt detta bygger på den iskalla, hårda och disciplinerade defensiven som i många år har lotsats av Thomas Hedlund och Mattias Hugosson.
Gefle spelade sig upp till Allsvenskan med det spelet som används idag. Inget annat. Ingen tvåbackslinje med klacksparkar. Inga cykelsparkar eller fega tekniker som är rädda för tårna när det smäller på mittfältet.
Varför börja nu?
Apropå "fotbollsdödare". Under säsongen -98 så vann AIK Allsvenskan med ett målsnitt på mindre än ett mål per match. Jag ställer mig ytterst tveksam om Solnabornas inställning till Stuart Baxter var ens i närheten av "fotbollsdödare". Speciellt inte efter fotbollsfester med Arsenal, Fiorentina och Barcelona hemma på Råsunda.
Men att fotboll faktiskt går ut på att göra fler mål än motståndaren och att Gefle har gjort minst mål i Allsvenskan, är fakta som man inte kan förbise. Som en inte alltför ologisk följd kommer då frågan; varför gör inte nykomlingarna mål? Mitt svar är den oturliga lottningen.
Låt oss ta en titt: Kalmar borta - kommentar överflödig. Mot Helsingborg i hemmapremiären så gör Gefle ett mål. Det ska räcka för, åtminstone, en poäng. Nu gör det inte det. Främst på grund av individuella prestationer. Bra sådana från helsingborgarna, och mindre bra från De Himmelsblåa. Vidare till Malmö och bortamöte med regerande mästarna, där Gefle faktiskt får till tre kvalificerade målchanser. Att kräva mer mot så pass kompetent motstånd vore absurt. I matchen mot Assyriska så grejar Gefle tre poäng genom en stabil defensiv, rakt spel med snabba spelvändningar. Vackert! Och nu senaste matchen mot Djurgården där Gefle gör ett mål, tack vare effektivitet i avsluten. Tyvärr så rinner det in två sena mål som förstörde den kvällen.
Och det tror jag är ytterligare en anledning till Gefles dåliga start, som har betydligt mindre med Fru Fortuna att göra än den oturliga lottningen; de sena målen. I alla förlustmatcher, med Malmömatchen som undantag, så har de avgörande målen fallit i slutet på matcherna.
Där finns det bara en sak som gäller; orka hela matchen - inte 70 minuter.
Orkar Gefle ta offensiva löpningar även de sista 20 minuterna så kommer konstruktiviteten automatiskt, och de defensiva löpningarna släcker allt möjligt motståndarhopp om ett sent kvitterings- eller vinstmål. Med den orken så ser man till att det bara behövs ett, max två himmelsblåa mål för poäng. Och då duger garanterat Gefle i Allsvenskan. Även med en "fotbollsdödare" som Pelle Olsson vid rodret.
