Matchkrönika: En glödande halvlek
Gefle hade inte gjort mål på tre raka matcher och första halvlek mot Halmstad inför en liten, men desto mer trogen, publik på ett dyblött Strömvallen visade inga tecken på att den trista sviten inte skulle förlängas. Då började andra halvlek. Då började Amadou Jawo springa runt Halmstadsspelare med bollen klistrad mot sina fötter, som om han aldrig gjort annat. Då satte Mathias Woxlin en straff. Då släppte allt.
Så utlöstes en energi som legat gömd någonstans på Strömvallen i ett år, sedan den tiden - minns ni? - då Gefles hemmaspel var beryktat, fruktat och omtalat. Denna energi bubblade plötsligt upp i en liten målorgie som, tillsammans med 4-0-vinsten mot Helsingborg förra säsongen, innebar GIF:s största seger i allsvenskt sammanhang och för en gångs skull kunde vi supportrar vandra hemåt med lätta steg och breda leenden.
Nu håller vi tummarna för att detta inte var en engångsföreteelse utan i stället inledningen på en vändning.
Första halvlek var en rätt intetsägande, statisk historia. Halmstad var det något bättre laget. Men inget lag var särskilt nära ett ledningsmål. Pelle Olsson hade, precis som jag tippade, valt att ställa exakt samma spelare på benen som startade mot IFK Göteborg förra helgen. Ingen utmärkte sig och ingen gjorde bort sig. Spelet var, om än tråkigt, fortfarande kontrollerat och intrycket var att GIF skulle kunna gå ut och gneta till sig tre oerhört välbehövliga poäng i andra halvlek. Det var nog ingen egentligen som krävde något annat under de mörka molnen över Strömvallen och Gefles tabelläge.
Det vore intressant att få veta vad Olsson sade i halvtid, hur som helst kom GIF ut som ett helt annat lag. Vallentunaförvärvet Amadou Jawo har visserligen imponerat redan tidigare, men i söndags var han fantastisk. Bästis med bollen, en löpvillighet som skulle göra hela Kenyas OS-trupp avundsjuk, en finurlighet. Han hade modet att bryta in och förmågan att dra isär ett alltmer frustrerat Halmstadsförsvar. Jawo fixade fram straffen som Woxlin säkert slog i mål, Jawo låg bakom båda Berggren-målen, Jawo lekte fotboll långa stunder.
Tillsammans med tränare Olsson kom "Amo" rättmätigt med i veckans lag på Fotbollskanalen, och det står mer och mer klart att Gefle här gjort en riktig kvalitetsvärvning.
Amadou Jawo gjorde allt - utom mål. Men han tycks vara mer av en framspelare, en som trollar sig igenom och serverar sina medspelare och om de, som senast, tar tillvara på möjligheterna, då är allt förstås frid och fröjd ändå. Som när Johannes Ericsson - i söndags som man alltid vill se honom, men numera alldeles för sällan får se honom - gör mål på ett skott utifrån. Eller som när Hasse Berggren - ersatte Gerndt i den 74:e minuten, snacka om lyckat byte i lyckad tidpunkt (GIF i bekväm 2-0-ledning) - håller sig framme två gånger om, på gammalt klassiskt Berggren-manér. "Gubben kan än", så uttryckte han det själv i PPV-mikrofonen.
Och ja, gubben kan uppenbarligen än.
Det gör inget att Thomas Hedlund får vila, det är rentav bra tror jag. Där har vi ju en till gubbe, vars plats centralt i backlinjen faktiskt varit alltför ohotad, alltför självklar, alltför icke ifrågasatt tidigare. Hedlund är en lysande mittback i sina bästa stunder, men han är till åren kommen, gör med största sannolikhet sin sista säsong på den här nivån och visst är det ett generationsskifte vi ser när 25-årige (... i går, faktiskt) nyförvärvet Daniel Theorin går in och med stort självförtroende tar hand om Hedlunds uppgifter.
Och att Andreas Revahl skulle komma tillbaka i backlinjen - oddsen, någon?
Tack vare storvinsten och en övertidskvittering av Hammarby mot Ljungskile ligger vi på kvalplats. Naturligtvis är det fortfarande långt under de förväntningar man hade innan säsongen drog igång och nog känns det löjligt att formligen spy ur sig beröm på grund av en enda halvlek. Men det är faktiskt sånt som kan behövas just nu. Det var för ovanlighetens skull en GIF-halvlek av fart och fläkt, tjusigt kortpassningsspel och härlig utdelning där alla fyra mål kom inom loppet av blott 27 minuter.
Det var en halvlek av total islossning.
En glödande halvlek av det gamla, hederliga, hemmaoslagbara Gefle - och jag hoppas att vi kan se det som starten på en rejäl uppryckning under hösten.
Från läktaren hördes sången om att bakom molnen är himlen alltid blå.
Och om att vem fan är Oremo för vi har Amadou Jawo.
