KRÖNIKA: Ett steg - åt sidan
”Vad var det jag sa? Lättippat!” Belåtenheten var klart påtaglig i farsans grin. Själv så hade jag innan matchen tippat 2-1 till nykomlingarna och trodde målskyttet skulle lossna mot Landskrona, och att spelet överlag skulle ta ett rejält steg framåt. Det visade sig att rutin slog ungdomlig glöd.
Efter gårdagens match var det, som vanligt, Staketgatan hem och tid för analys och eftertanke.
Både jag och den äldre varianten av undertecknad var tämligen övertygad om att Pelle Olssons mittfältsval, med Thuresson på högerkanten, var ett litet steg för Gefle och ett stort steg för spelförstörandet. Samtycket var slående även angående spelartruppen. Det duger INTE med spelare som Nguijol, Thuresson och Wikström (modell Anders) i Allsvenskan.
Jag har hittills tyckt att de himmelsblåa har skött sig bra med befintlig spelartrupp, att skriken efter nyförvärv har tett sig obefogade.
När förståsigpåare har kallat Gefle för det tamaste som någonsin har spelat i Allsvenskan, då har jag försvarat Gefle. När tre omgångar var spelade, och Gefle fortfarande inte hade tagit en pinne, så var jag säker på att det skulle vända. När kvällstidningar kallade Gefle profillöst och påstod att nykomlingarna inte på långa vägar har förstärkt tillräckligt för att hålla sig kvar i högsta serien, visste jag att dom hade fel. Fram tills igår.
Efter att ha bevittnat en tillställning sexig som en p-bot och attraktiv som en bilolycka lossnade en liten del av min tro på fotbollen och en större del av mitt ljusblåa Geflehjärta krackelerade. Dåliga spelarprestationer varvades med bedrövliga.
Inte ens från bänken kan man kvittera ut ett godkänt betyg.
Att låta Mikael Thuresson spela från start som högerytter andas knappast framåtanda. Det snarare stinker ”för-rädd-för-att-förlora-för-att-våga-vinna”-mentalitet.
Att karl’n dessutom får fullfölja alla 90 minuter, det är mer än mitt fotbollsförnuft klarar av.
Kanske har Thuresson varit på gästspel i Linköping, för Östgötasonen Winnerbäck beskrev högerytterns insats bäst:
”Varje stund, var minut, var sekund, samma konstiga beslut. Det blir fel slår bakut, allt går snett men det tar aldrig riktigt slut”
Trots att det var nära i matchöppningen så fick jag inte fortsätta till andra versen;
”Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp”
Och när man trodde botten var nådd – då kom Anders Wikström in på planen.
Om ”Aldrig Riktigt Slut” var ämnad för Thure, så måste ”Stackars” ha handlat om Wikström.
När vi ändå är inne på Winnerbäcklåtar så kanske hitsingeln ”Solen i Ögonen” kan förklara Hugossons tillfälliga hjärnsläpp på Johan Norells långskott.
Nåja, åter till fotbollens värld.
Gårdagens k(r)amp på Strömvallen gjorde ingen glad, inte ens Rafa Benitez.
De positiva inslagen kunde räknas på ena handen. Men de fanns ändå.
Hemmalaget lyckades i alla fall hålla nollan. Där har man en bra grund att bygga på.
Apropå grund. Hade byggjobbarna från Skanska (gårdagens matchsponsor) fått cement i skallen, eller hade man bara bygghjälmen för långt ner? Hur kunde Mattias Hugosson väljas som matchens spelare i hemmalaget? Hur kunde någon spelare väljas före utmärkte Patrik Karlsson som återigen levererar en topprestation från sin vänsterkant?
Hemmalaget lyckades även behålla ett oavgjort resultat och inte tappa på slutet, där finns ytterliggare en positiv sak att ta med sig.
Men att kalla det för ett steg framåt vette fan, snarare ett steg åt sidan.
Försvaret släpper inte till något, tyvärr gäller detsamma för anfallsspelet.
Ytterbom och Westlin skapar väldigt lite, och när dessutom understödet från mittfältet lyser med sin frånvaro blir det ohyggligt svårt att skapa någonting framåt förutom några fasta situationer och nåt inlägg.
Johannes Ericssons defensiva jobb, som öppnar för Woxlins offensiva kvaliteter, saknas något fruktansvärt. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det...
En av få ljusglimtar igår, Patrik Karlsson, linkar av planen i kvällssolen och uppgivenheten ligger tätt som ett haschmoln på sjuttiotalet. En dag som denna är det inte lätt att hitta något att vara glad över.
Eller jo, precis som du sa Stefan, vi hade i alla fall tur med vädret.
