KRÖNIKA: Ät slips, Ola!
Det finns vinster.
Sen finns det vinster.
Och så finns det en guldfot som glimmar lite extra i dag.
Sådär ja, nu har jag nästan - men just bara nästan - återhämtat mig från skrällen på Söderstadion och kan försöka samla tankarna. Det första som kan konstateras är att detta var en av de härligaste kvällar jag upplevt tillsammans med detta fotbollslag. Det andra att Gefle gjorde det som... tja alla, typ... trodde skulle vara omöjligt - man åkte hem från bortamatchen mot Hammarby med inte bara en utan tre poäng i bagaget. Bajen som före gårdagens match inte förlorat hemma, chockades säkert en del av hur Gefle höll uppe spelet i första halvlek och sen till och med tog över i andra. Man skulle kunna säga att 1-0-målet kom helt rättvist, men jag tänker inte hymla - hemmalaget hade lika gärna kunnat ta ledningen efter Magnus Wikströms misslyckade hemåtpass i första halvlek och då hade nog matchbilden blivit en annan.
Nu hade vi den gnuttan tur som vi saknat tidigare, och man får se detta som en riktig bonusseger efter ett par halvtaskiga insatser på hemmaplan. Detta förstås utan att alls förringa Gävlelagets prestation. Men visst är det märkligt att man ena dagen uppträder helt utan inspiration, för att nästa spela som ett lag som är i den högsta serien för att stanna. För det var precis vad man gjorde i går. Man stod upp och lät inte Hammarby komma till på allvar, fick med mittfältet i uppspelen och så klart – gjorde mål. Ett. Det räckte.
Att det kom från reservlagets guldfot, som för dagen fick chansen från start i Gefles anfall, gjorde ju knappast saken sämre. Vi är många som följt Benny Mattsson i Utvecklingsserien där han öst in mål. Och kanske har den serien gjort skäl för sitt namn, då Benny nu helt uppenbart även kan befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i den... ehum... kanske lite mer kvalitativa Allsvenskan. Hur som helst visade ”B-lags-Benny” att just det är ett smeknamn som han vill skaka av sig och tackade för tränare Pelle Olssons förtroende genom att tåa in bollen på en retur efter en nick av Magnus Wikström. Då återstod en kvart av matchen och Hammarby kom aldrig riktigt nära en kvitterig. När domaren Martin Ingvarsson tillsammans med 10 000 åskådare visslade av matchen hade Benny Mattsson och hans lagkamrater skrivit GIF-historia. Den första bortasegern i Allsvenskan på 71 år var ett faktum. Senast det begav sig var i Sandviken 29 april 1934. En del har hänt sedan dess.
Det har klagats på Pelle Olssons byten, både på de byten som gjorts och de som inte gjorts. Var det därför karln inte gjorde ett enda byte i går? Hur som helst var det rätt. Onödigt att ändra på ett lag som man ser håller och som känns starkt. Gefle har kanske inte det profilstarkaste laget i Allsvenskan, men när såna som Mathias Woxlin, Daniel Ytterbom och Thomas Hedlund är på humör verkar inga hinder för svåra. Gång på gång återkommer jag till Daniel Ytterbom - vilken komplett target-player han är! Suverän på att trycka undan försvararna och täcka upp bollen, mycket bättre än tidigare på att hålla i bollen och dessutom snabbare än tidigare. Det var underbart att se honom avancera mot stelbenta Hammarbybackar med bollen klistrad mot fötterna, den synen hade man inte ens kunnat drömma om för ett par år sedan.
Och visst var det en taktiskt triumf att börja med bänknötarna Benny Mattsson och René Makondele mot Hammarby. Rätt spelare i rätt match. Inget snack. Benny gjorde väl kanske inte så jättemycket mer än målet och Makondele var inte lysande, men nog var han ändå bättre än tidigare. Att det kastats om så mycket i startelvan har till stor del berott på att spelare inte varit tillgängliga. Denna gång hade Pelle alla möjligheter att fega i uttagningen. Det gjorde han inte, och det är jag glad för så här i efterhand.
Detta är en match att - till skillnad från Landskrona-matchen - spara i minnenas arkiv. Kanske kan man plocka fram den en regnig höstdag då Gefle harvar i ettan igen. Men det är en hemsk tanke, och en dag som denna känns faktiskt Superettan riktigt avlägsen.
Ibland är man oerhört stolt över att vara GIF:are. Och det går inte att beskriva hur glad jag är över att jag var på plats och fick uppleva denna fest. Till er som inte var det kan jag säga att ni missade något. Ni fick väl å andra sidan se Ola Andersson sitta och tugga på sin egen slips i direktsändning. Och det är ju inte heller så illa.
