Bakom molnen är himlen alltid blå?
Nyheten om att Gefle planerar att återgå till vita matchtröjor damp ned som en bomb i går och det är inte förrän nu jag känner mig i stånd att sätta ord på mina känslor. Jag föddes under 80-talet och har under större delen av mitt liv följt den här klubben. För mig har den himmelsblå färgen en alldeles speciell plats i hjärtat - och så kommer det att förbli.
Vi är många som med stolthet dragit på oss den ljusblå tröjan som spelare i Gefles ungdomslag. På eftermiddagen när vår egen match mot Hedesunda eller Forsbacka var över cyklade vi till Strömvallen för att titta på när det ljusblå A-laget sparkade boll, kanske hette motståndet Spårvägen, kanske hette det Ope. Vi kände oss som en del i något större. Där föddes en klubbgemenskap.
Vi drömde om att själva en gång få byta ut vår urtvättade och sladdriga, men å andra sidan i stort sett reklamfria, matchtröja mot den vackraste av alla ljusblå tröjor, den som A-lagsspelarna bar. Den som jag sett bäras av Conny Asklöf, Peter Fyhr, "Dojan" Nilsson och Jens Törnberg. Den som spelarna bar på lagfotot i det "matchprogram" (snarare bara ett par blad) som sedan fylldes med autografer efter matchen. Hemma i garderoben ligger fortfarande dessa ljusblå program som en liten hög av varma minnen.
Den ljusblå tröjan var också den som bars av Thomas Hedlund och Mathas Woxlin under hela deras karriär i klubben. Det är en tröja vars färg varit och är en bärande del i ramsor, låtar, flaggor, namn på hemsidor, fanzines och supportergrupper (The Sky Blue Supporters, Sky Blues, Gefle Blue Boys, Molnfria Nyheter, Himlen är ljusblå etc.) med koppling till föreningen.
Det är en färg som egentligen är så mycket mer än bara en färg. För mig representerar den en känsla av nostalgi och trygghet som jag burit med mig hela livet.
Var man än har befunnit sig i världen har man kunnat blicka upp och om det varit en klar dag skådat en himmel lika ljusblå som Gefles matchtröjor. Om molntäcket inte har luckrats upp så har man tänkt att där bakom så är himlen ändå alltid blå.
Jag har gått under röda fanor på första maj, jag håller på ett blågult landslag och ett blåvinrött engelskt ligalag. Men det finns bara en färg som jag har haft och har en verkligt nära relation till, som väcker en särskild lycka, värme och harmoni inom mig så fort jag kommer i kontakt med den.
Den färgen är blå som himlen en sommardag.
Den färgen är för mig, och många med mig, Gefle IF.
Det förtrollande i en hemmapremiär i april. Förväntningarna, atmosfären, Battle Scarred i högtalarsystemet: "Vi är Gefle IF, ja vi är himmelsblå", och så vandrar de ut på ett ljusblått led...
Den känslan kan vi alltså berövas på i vår.
Visst är tanken på att gå tillbaka till klubbens rötter vacker. Fram till mitten av 1970-talet spelade Gefle faktiskt i vita tröjor och blå byxor. Problemet är ju att vi i modern tid förknippats med och själva identifierat oss med den ljusblå färgen.
Sådana saker kan man inte bara slita bort över en natt.
Lika lite som man ändrar ramsor, byter färg på flaggor eller på något annat vis panikartat försöker anpassa sig. Gefle IF är och kommer att förbli ljusblått för mig och många med mig, oavsett vad styrelsen tycker och tänker om saken. Men vi får heller inte ge upp utan kamp.
Förutom den officiella supporterklubbens till synes helt likgiltiga inställning, finns det ett par saker som får mig att må riktigt dåligt:
1) Pelle Olsson förnekar i Gefle Dagblad/Arbetarbladet att den vita färgen skulle vara ett krav från en sponsor men fäller samtid följande häpnadsväckande kommentar: "Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande."
Jaha, så marknadsavdelningen är förstås drivande? Vadå förstås?! Och vadå "profilera klubben som varumärke"? Man är redan från början inne på en farlig väg när man likställer en idrottsförening med ett varumärke, något som har blivit allt vanligare inom den svenska fotbollen på senare år. Att sedan marknadsavdelningen skulle vara drivande i en fråga som har att göra med en vital del av klubbens historia och själ, om kulturella och emotionella värden, är det en självklarhet?! Att man blott verkar se färgen på spelarnas tröjor som en marknadsfråga kan jag inte tolka på annat sätt än att en sponsor mycket väl kan vara inblandad (Umbro till exempel som levererar tröjan och som nämns i artikeln på den officiella hemsidan). Det här är givetvis bara spekulationer, men finns det ett samband faller det sig rimligt att klubben lägger ut rökridåer när man talar om att återvända till rötterna.
Det låter helt enkelt bättre.
Den lokala journalistkåren får mer än gärna ta vid och gräva djupare här.
2) Innan Gefle IF förra året övergick till alliansförening (en förening med mer avgränsade sektioner) utlystes ett extra årsmöte så att klubbens medlemmar hade möjlighet att föra fram sin åsikt. Det är så det ska gå till i en demokratisk förening. Bara idén att byta tröjfärg är uppseendeväckande enligt mig. Att sedan inte ens ha ett möte, och i demokratisk anda genom en omröstning komma överens om ett beslut, är ett direkt hån mot oss supportrar och medlemmar i föreningen.
Om färgerna i Sveriges flagga skulle bytas ut, nog skulle det i så fall ske efter en folkomröstning? Styrelsens totala brist på respekt mot sina supportrar och medlemmar blir ur det perspektivet än tydligare.
Det är Kronos som mättar magen med sina egna barn.
En så här viktig fråga har man reducerat till en bagatell som marknadsavdelningen kan ta hand om.
Jag finner knappt ord. Det är ren och skär... ursäkta, vit, skandal!
Styrelsen kanske inte bryr sig om annat än pr och vinstresultat och för spelarna i dagens fotboll växlar tröjfärger och klubbadresser mest hela tiden. Men faktum kvarstår - många av oss som ser Gefle IF som något så oerhört mycket större och viktigare än elva spelare plus avbytare, två tränare och tre poäng, för oss har matchtröjans färg faktiskt betydelse.
Jag skulle kunna ropa på att någon ska avgå.
Jag vill ropa på bojkott.
Men jag nöjer mig i detta läge med att uppmana föreningen att genast ta förnuftet till fånga och utlysa ett extra årsmöte i ärendet. För min del får bortatröjan gärna vara vit, men på Strömvallen spelar ett ljusblått hemmalag. Så är det bara.
----
Skriv under protestlistan här.
Protestblogg: Alltid Himmelsblå.
