Bäst, värst, sämst under Gefles 2012

Årets inläggsfot: Pär Asps höger. Den 24 augusti mot Örebro borta började Gefles ytterbackar ta större del i anfallsspelet. I bortamatcherna mot Norrköping och AIK ledde Pär Asps inlägg till 6 poäng. Inlägg ett satte Jonas Lantto, inlägg två knoppade Jakob Orlov in.

 

Årets virrigaste: Gefles försvarsspel mot Åtvidaberg borta och hemma. Båda gångerna spelade vi för optimistiskt. Låg på för hårt och gick bort oss gång på gång. Och båda gångerna åkte vi på en förlust mot Elfsborg i omgången efter. Starkt att komma tillbaka efter de dubbla förnedringarna, och vinna på bortaplan mot Kalmar respektive GAIS.

Årets virrigaste, del 2: De assisterande domarna i bortamatchen mot GAIS. Ingen av de två hade en aning om vilken spelare som varit sist på bollen någon gång. Det är okej att ha Spotify i lurarna, FÖRE och EFTER matchen.

 

Årets slutminut: Mot AIK på bortaplan den 7 oktober. I den 90:e minuten tror alla att AIK gör segermålet, men målet döms bort för offside. Två minuter senare knoppar Jakob Orlov in 1-0.

 

Årets bortaklack: De tre som stod och huttrade i ösregnet på Gamla Ullevi den 1 november. Fin gest av laget att tacka fansen efter matchen med stora gester, som om de på läktaren varit tjugo gånger fler.

 

Årets Jakob Orlov: Jakob Orlov. Han försvinner ur matcher långa stunder, men å så viktig han är. Så betydelsefullt att ha en spelare som gör 8-9 allsvenska mål per säsong.

 

Årets Theorin: Micke Dahlberg satte de två straffar vi fick med oss under 2012. Båda ledde till 3 poäng. Mot Örebro och GAIS borta. Och båda satt i målvaktens vänstra hörn. Micke är grymt underskattad. Vad vore vi utan hans förmåga att suga åt sig bollen, dra på sig försvarare, styra luftpastejerna och öppna vägar för sina medspelare?

 

Årets bortglömda svit: Mellan omgång 9 och 16 spelade Gefle åtta matcher och förlorade bara en enda. Tyvärr innehöll sviten bara 2 segrar (Örebro hemma och IFK Göteborg hemma), vilket gjorde att vi aldrig svingade oss upp ur bottenregionerna. Men med facit i hand hade Gefle egentligen bara en riktigt usel period under året, och det var mellan omgång 3 och omgång 8. På sex matcher blev det fem förluster.

 

Årets omtalade svit: Mellan den 24 augusti och den 7 oktober spelade Gefle fyra bortamatcher (mot Örebro, Norrköping, Sundsvall och AIK) och vann samtliga! Nytt klubbrekord! I bortatabellen slutade Gefle på femte plats totalt, bara sex poäng bakom Sveriges bästa bortalag, AIK.

 

Årets fest: Förra året spelade Gefle sin bästa fotboll när man under högsommaren besegrade IFK Göteborg på hemmaplan med 1-0. En seger som hade kunnat vara flera mål större. I år kom återbäringen. Det blev 5-0. Fem noll! Vår största seger i Allsvenskan genom tiderna. Och Alexander Faltsetas som lämnade Blåvitt för Gefle inför säsongen gjorde två klassmål. Ja, Faltsetas smällde in tre mål på hela säsongen och alla tre kom mot hans förra lag …

 

Årets mest efterlängtade: I den 79:e minuten i hemmamatchen mot Åtvidaberg den 20 oktober … då satte han MÅLET. Johan Oremo. Tillbaka efter 3,5 år. Johan blev piggare och piggare under hösten. Tillsammans med Erik Törnros ett stort sparkapital inför 2013.

 

Årets kanon: Eric Larssons 2-1 mot Örebro SK hemma i slutet av maj. Slutminut. Bortalaget hade just kvitterat. Allt tydde på ännu en menlös poäng till den blyga samlingen (vi hade bara 8 poäng just då, efter elva omgångar). Då slog Jonas Lantto ett inlägg från vänster mot Jakob Orlov, men inlägget såg ut att bli för långt … då dök Eric Larsson plötsligt upp vid den bortre stolpen … och galningen slår till bollen direkt på volley – rätt upp i nättaket! Larsson springer bort mot stolpläktaren och kramar om sin syster och hennes kille och möts snart av hela laget. Sällan har väl en målskytt brytt sig mindre om ett gult kort!

 

Årets fulaste: Jakob Orlov har sagt det själv – han gör bara fula mål. Men så länge de är viktiga får de se ut som de vill. Kanske Jakob skulle klassa 1-0 borta mot Kalmar som det fulaste han någonsin gjort? Han nickar mot mål och Kalmars keeper Etrit Berisha tappar in bollen precis över linjen.

 

Årets roligaste: Reportern frågar Jakob Orlov efter matchen mot AIK på Råsunda: ”Du missar några chanser, vad beror det på?” Jakob: ”Jag är väl för dålig helt enkelt.”

 

Årets nyförvärv: Att Faltsetas hade kvalitéer, det visste vi. Men att David Fällman, panikvärvningen från Väsby United, kommer in och låser mittförsvaret tillsammans med Olof Mård, det är en knallsensation! Fällman startar mot Sundsvall hemma och härifrån spelar Gefle plötsligt som ett lag igen. Ja, härifrån påbörjas den bortglömda sviten (se ovan). Fällman är bara 22 år, men han spelar som om han är Olof Mellberg. En pådrivare, nästan alltid rätt placerad, bra på huvudet, brytningssäker, hård i kroppen. Och med ett fruktansvärt starkt psyke. Trots att han slarvade med markeringar och brytningar mot Malmö och Syrianska i augusti-september, så spelade han bara på.

 

Årets räddningar: Mattias Hugossons räddning på Örebros nick från nära håll direkt efter ledningsmålet i bortamatchen den 24 augusti … där tror jag vi tog segern och påbörjade bortasviten som till slut räddade oss kvar. Sedan får vi inte glömma de två räddningarna på frilägen i bortamatchen mot Sundsvall. Hugosson håller elva nollor och gör flest räddningar i Allsvenskan 2012. I ett bottenlag. Att Fotbollsgalans jury har mage att nominera Johan Dahlin för Hugo är skrattretande.

 

Årets comeback: När Jens Portin gjorde comeback efter EM-uppehållet, då äntligen förbättras både Gefles defensiv och offensiv. Asp slipper spela på fel kant och kan flytta över till höger.

 

Årets Chibsah: Marcus Hansson gör en stark höstsäsong. Från och med i slutet av augusti går han in hårdare i närkamperna. Marcus är ingen finlirare, det är en spelare som det ska göra ont att möta. Men en varning är för lite. Chibsah brukar ligga på åtta per säsong, dit ska Hansson också sträva.

 

Årets inhoppare: Jonte Hellström har bara startat i tio matcher, och han har inte varit dålig i dessa. Men de sju inhoppen har varit ännu starkare. Att slänga in en bolltalang som Jonte när det är 25 minuter kvar kan öppna upp en hel match. Inte lika snabb och ettrig i defensiven som Eric Larsson, Jonas Lantto och Daniel Bernhardsson, och därför långt ner i Pelles ranking. Fortsätter han ändå?

 

Årets Grekland: Gefle inledde säsongen med en rejäl inflation på spelarsidan. Därför såg Dragan Kapcevic till att byta till Brage före den första omgången, och därför flydde Sebastian Senatore till Värnamo och Erik Törnros (på lån) till Brage. Men truppen känns ändå alldeles för stor. Finns det överhuvudtaget en framtid för talangfulle yttern Simon Lundevall? Och hur blir det med Zakaria Abdullai? William Lundin?

 

Årets lyckträff: Gefle startade utan sex ordinarie spelare mot Häcken 17 september. Ändå höll man seriens mest offensiva lag stången till den 54:e minuten … då skyttekungen Waris Majeed fick på en drömträff från 22 meter. Ett sådant skott får inte ens världens bästa spelare på mer än en gång på hundra. Synd att det skulle komma just mot oss.

 

Årets skjuta-sig-själv-i-foten: Gävle kommun som vill att stadens fotbollsstolthet ska spela på en snart hundra år gammal arena, där den bästa läktaren har den sämsta utsikten och bajamajor får tjänstgöra som bekvämlighetsinrättningar. Alla spår att turistnäringen i framtiden blir den största inkomstkällan för kommunerna. Det finns bara en väg att gå. Som fansens slogan lyder: KOMMUNEN, ÖPPNA PÅSEN – BYGG PÅ ÅSEN!

 

Årets avslutning: Jonas Lantto och Daniel Bernhardsson steg fram under de sista omgångarna när nerverna låg utanpå tröjorna hos de flesta. När Bernhard var avstängd mot Åtvidaberg den 20 oktober, då var högersidan sårbar igen.

Årets tränare, nästa års och nästnästa: Pelle Olsson. Pelle vet att kontinuitet är nyckeln. När han hittar rätt elva - då blir den till slut ett självspelande piano. Tänk om Sören Åkeby hade fattat det, då hade Sundsvall inte ens behövt kvala. Res en staty!

Årets rovdjur: Mården. Efter 2-1-nicken mot GAIS, vem vågade komma i vägen för segerdansen?