En gammal krönika med aktuellt ämne
Dagens inlägg är en krönika som jag skrev för skyblues.se i april med bortamatchen mot Åtvidaberg i åtanke, ni kommer att märka att den fortfarande är högaktuell. Vissa av er kanske är sugna på att åka till Göteborg men avskräcks lite av resan. Läs då det här och begrunda...
Jag har ofta, efter många mil i en buss, bil eller minibuss, ställt mig själv frågan, ”Är jag riktigt klok egentligen”. Ibland är svaret ett rungande ”Nej” men betydligt oftare så har jag besvarat min egen fråga med ett skratt eller ett leende och konstaterat att det är bland det roligaste jag vet. Jag talar självklart om bortaresorna…
Visst är det skönt att kunna vara hemma på några minuter efter en hemmamatch, speciellt om det är en förlustmatch och det enda man vill är egentligen bara att dra täcket över huvudet och bara glömma bort det man just har genomlidit. Tänk då att ha en resa på sisådär 40 mil framför sig efter en sådan förlust men jag vill mena att det ändå är just det som är charmen med bortaresorna. När man har förlorat hemma så sprids alla som vinden, alla vill hem och just dra täcket över huvudet men när man tvingas hoppa in i en buss för att kunna ta sig hem så, även om man är ganska fåordig, delar man den där jobbiga känslan med andra vilket gör den aningen lättare att bära. Även efter en förlust så brukar skrattet dyka upp efter ett tag igen.
Någon fäller en galghumoristisk kommentar och sen är det igång. Det byggs även upp en stark kamratskap under resorna för har man delat ett trångt utrymme under en lång tid, ja då lär man även känna den personen även om man aldrig tidigare i sitt liv har pratat eller ens sett personen ifråga. Man drivs av ett gemensamt intresse, ett gemensamt mål, att se Gefle IF spela fotboll och det här skapar en samhörighet som jag inte har sett någon annanstans, människor som aldrig sett varandra kramas, skrattar och till och med gråter tillsammans. Senast i Åtvidaberg var jag första Geflesupporter till bortastå, trodde jag. Där fanns dock redan en man som var dekorerad med en Geflehalsduk av äldre modell och vars dialekt avslöjade att Gävle inte var hans hemstad. Han tittade på mig och sa ” –Jag trodde att jag skulle bli ensam” och precis där så fanns det en kontakt mellan oss.
När så Alexander Gerndt gör Gefles första mål för säsongen och det mål som gav oss matchen och de tre poängen mot ÅFF så gjorde jag och samma man en spontan ”high-five”. Det fungerar ju så, man tar tag i den person som är närmast. Ni som har upplevt den här känslan vet precis vad jag pratar om. När Gefle vinner blir man ju alltid glad, hemma eller borta spelar ingen roll men nu handlar det om bortaresor. Att bevittna en vinst borta är snudd på magiskt. En uddamålsledning och den där enorma nervositeten som infinner sig i den 85:e minuten när Gefle har dragit sig tillbaka för att bevaka en ledning och motståndarna trycker på. Jag antar att den extra nervositeten kommer av att man in bakhuvudet vet om att man har en lång resa hem. Den enorma glädje som kommer när laget klarar av anstormningen. Ta till exempel Gefles första bortaseger i allsvenskan på många år. Ni vet, matchen mot Hammarby när Benny Matsson gjorde matchens enda mål. Den nervositeten i slutet var enorm och glädjen när det gick vägen var lika stor.
Även oavgjorda resultat kan ha den här effekten men här beror det på om man förlorat två poäng eller om man vunnit en. Sundsvall borta 2005 någon? Regn, regn och ännu mera regn. Gefle ligger under med 1-2 och det är i princip övertid på övertiden. Jag är totalt dyngsur och precis när känslan av att allt hopp är ute så frälser Johannes Ericsson oss tillresta fans med ett nickmål. Matchen slutar 2-2 och en poäng som i slutändan visade sig vara mycket viktigt bärgades. Resan hem? Den gick väldigt fort kändes det som. Det jag vill ha sagt med den här krönikan är att om man är fotbollsintresserad så är bortresorna ett nöje utöver det vanliga. Det är så många minnen, glada och inte fullt så glada, kopplade till vissa matchdatum och jag är övertygad om att jag när jag nått min ålders höst kommer att se tillbaka på de här gångerna när man låg ute på vägarna, antingen på väg till en match eller på väg hem, och reflektera över det här med ett leende på läpparna.
Jag rekommenderar verkligen de som inte åkt eller inte åkt så ofta att försöka göra det. Det är verkligen roligt, jag lovar. Är jag då riktigt klok som gör det här? Antagligen inte, men jag har väldigt roligt i alla fall och det måste ju någonstans vara det som räknas.
Läs mer på min blogg Alltid Gefle
