1. Egentligen skilde sig inte den här matchen så mycket från Gefles senaste kamper. Men nu fick man det första målet, och det hade mycket väl kunnat hända mot både Malmö och Djurgården. Skillnaden den här gången var enbart att det nu var kvalitet rakt igenom från start, inget ursäktande, inget tvivel, inga gåvor.

 

2. Marcus Hansson och Pär Asp gör sina bästa insatser för året. Hansson går in med allt han har i närkamperna och fortsätter att ta initiativ trots att han och Alexander Faltsetas (dominant stundtals) blir överspelade i inledningen, när ÖSK anfaller med såväl mittfält som ytterbackar.

Asp slår inte bara inlägget som leder fram till straffen - hans passningar har hög kvalitet, och det är bra att han vågar backchecka för att vinna andrabollar efter vissa Gefleanfall.

Hanssons och Asps positiva spel är det lilla extra som förvandlar Gefle från svårspelat till "jävla jobbigt att möta".

 

3. Försvarsspelet börjar ju så fort man tappar bollen, och i omställningen från offensiv till defensiv var Gefle överlägsen sin motståndare idag. Visst, Tobias Grahn är en begåvad tekniker och passningsspelare, men han fuskar grymt i spelet utan boll.

 

4. Äntligen fick vi uppleva Gefles snabba omställningar. Nu kunde inte Micke Dahlberg gå och fika medan han inväntade sina medspelare. Jonas Lantto, framför allt, kom i en effektiv andravåg gång på gång. Faktiskt rätt otroligt att bortalaget inte förmådde utnyttja de ytor som uppstod mellan ÖSK:s mittfält och försvarslinje bättre. Är det något negativt som ska sägas så här i efterhand är det just det.

 

5. Glädjande att vi har tre mittbackar som håller måttet nu (då kan man svälja att vänsterbacken Jens Portin kom lite på mellis vid Örebros reducering). Linus Malmborg har varit RIKTIGT bra varenda gång han spelat efter EM. Och Mattias Hugosson ... grym i närspelet. Att Dahlberg/Jakob Orlov tar stryk och ger stryk vet vi, men att slitet äntligen fick belönas med mål var värdefullt.