Gefle i koma. Kommer uppvaknandet?
Det fanns klara farhågor inför Gefles allsvenska fotbollsäventyr 2012. Laget hade visserligen behållit de flesta spelarna, tränaren och skaffat sig en investerare. Men man hade förlorat två klasspelare i centrallinjen, och struntat i att ersätta dem med likvärdiga spelare. Till råga på allt gick man ut och pratade om att målsättningen var att komma bland de åtta bästa, en målsättning som känns väldigt orealistisk med tanke på att försäsongen var allt annat än harmonisk.
Gefles inledande 0-0 mot Malmö borta var en bragd, med tanke på hur matchbilden såg ut. I backspegeln var nog det resultatet det sämsta som kunnat hända Pelle Olssons lag. Visst, försvarsspelet var klanderfritt. Men redan här syntes det att det glappade mellan lagdelarna när tillfälle gavs att slå om till anfallsspel.
I den andra matchen, mot Syrianska hemma (1-1), lyste plötsligt en rad svagheter igenom. Marcus Hansson och Alexander Faltsetas lyckades aldrig ta hand om det centrala mittfältet, varken i försvar eller i anfall, vilket gjorde att Syrianska åt upp hemmalaget undan för undan – tills man drog sig tillbaka och försvarade det oavgjorda resultatet. När Syrianskas övertag var som störst, mellan minut 45 och 70, vann Gefle inga andrabollar, slog ifrån sig planlöst och ägnade sig åt ett mycket stereotypt anfallsspel.
Det märkliga var att när man väl fick lov att äga matchen i slutskedet verkade det som om allt som gjordes i offensiv väg redan genomskådats av Syrianska. Inte så konstigt. Den enda variant vi har för tillfället tycks vara att från höger eller vänster mitt och få iväg ett inlägg mot Michael Dahlberg.
I förnedringen mot Åtvidaberg (1-6) var Gefle mer osynkat än i matcherna innan. Man kan skylla på att skador förstört försäsongen och laget inte hunnit spela ihop sig. Och att det i sin tur har gjort att tryggheten inte infann sig, och att spelarna inte litade på varandra ens i de mest banala matchsituationer.
Jag tror att förklaringen är enklare än så. Delar av centrallinjen räcker inte till. Olof Mård-Daniel Theorin-Marcus Hansson-Yussif Chibsah var en klass vassare än den uppställning vi har just nu. Varken Hansson, Faltsetas eller Zakaria Abdullai är vana att ta ansvar och vara Gefles nav. Chibsah är ingen lysande playmaker, men han är en pådrivare, och har blick för spelet, och han om någon visar att det inte gör något att någon på det centrala mittfältet utstrålar självförtroende, hur mycket motståndarna än spelar förbi en.
När en lagdel faller ihop måste resten av laget fuska för att hålla ihop bygget, vilket i sin tur leder till att en annan lagdel faller samman. Att Olof Mård hamnar fel på Åtvids 1-0 och 3-0 beror på att han försöker göra någon annans jobb plus sitt eget. Det håller inte i längden.
Jag blir än mer orolig när jag läser att Pelle Olsson vill lägga matchen bakom sig och när Geflefans säger ”det är bara att bita ihop”. Jag tror tvärtom, att vi ska gräva oss djupare ner i eländet och analysera det bit för bit.
Förra året hyllades Tom Prahl som ett geni före säsongsstart. Trelleborg hade många bra spelare, men man blev aldrig ett fungerande lag. I en tajt allsvenska räcker det inte med ett spelsystem som fungerar i teorin, en bra målvakt och ett par målfarliga forwards. Och det går inte att skylla på otur. Börjar man skylla på annat än sin egen oförmåga hamnar man där Halmstad hamnade förra året – ohjälpligt sist.
Elfsborg hemma på måndag ger ännu en förlust. Den är bara att inkassera på en gång. Detta Gefle är inte i nivå med förra årets, och Elfsborg är tre klasser tyngre. Men kanske, kanske kan något hända mot Kalmar borta den 21 april.
Men för att något ska hända måste Gefle spela med de bästa fotbollsspelarna på planen. Jonas Lantto bör ta klivet in på det centrala mittfältet (han gjorde det utmärkt mot bl a IFK Norrköping borta förra året) tillsammans med Hansson. Lantto har potential att axla Mathias Woxlins mantel och bli en härförare. Låt Eric Larsson och Hjalmar Öhagen ta hand om mittfältets ytterpositioner. Låt Jonte Hellström ta hand om vänsterbacksplatsen och flytta in Pär Asp med Mård i mitten. Linus Malmborgs tid kommer, men han behöver ytterligare en läroperiod.
HANS CARSTENSENhans@hanscarstensen.se@hanscarstensen2012-04-13 13:46:00
