”Vi får vara nöjda med poängen såsom matchen såg ut”, säger MFF:s mittfältsgeni

Ivo Pekalski till Canal Plus efter matchen.

Och man förstår honom. Det Gefle som gästade Malmö på torsdagskvällen var ett Gefle med självförtroende. Visst dominerade hemmalaget bollinnehavet, hörnstatistiken och skotten, men alla skott utom fyra togs utanför straffområdet – och när Geflelaget fick tag på bollen fanns det aldrig en tanke på att tjonga iväg lädret för att vinna tid och hinna ställa om i defensiven. Istället spelade sig Gefle ur varje trängd situation. Olof Mårds tuppkam har nu växt så mycket att han i den 74:e minuten utan att blinka dribblade och vände med fyra-fem ljusblå innan han passade bollen vidare. Till och med inhopparen Eric Törnos visade upp denna iskalla attityd. Och de två vassaste målchanserna var gästernas.
 

Men vi börjar från början.

MFF kom till start med samma lag som började mot Kalmar tidigare i veckan – med undantaget att Markus Halsti flyttat in som mittback istället för Pontus Jansson och att Ulrich Vinzents tagit Halstis högerbacksplats. Gefle startade med laget som avslutade mot Elfsborg. Jonathan Hellström var alltså kvar på vänster mittfält.
 

Första halvleken präglades av öppet spel. Det var länge sedan ett lag gav Gefle så mycket yta att spela på i mitten och på vänsterkanten. Men å andra sidan var det också länge sedan Pelle Olssons armé gav sin motståndare så många tillfällen att vinna tämligen enkla andrabollar och ställa om i snabba attacker.

Ja, Malmö fick förvånansvärt många möjligheter att kontra, men det kändes som om hemmalaget fick ut väldigt lite när man ägde bollen. Wilton Figueiredo tog flera skott från till synes hopplösa lägen. Den farligaste MFF-chansen var ett skott som tog på Olof Mård och svepte utanför Hugossons ena stolpe (den bollen hade kunnat gå vart som helst).
 

Gefles två toppchanser var förstås Dahlbergs offsidemål i den sjätte minuten och Jonathan Hellströms friläge i den 32:a. Först var jag tveksam till offsideavblåsningen på Dahlberg, men efter att ha sett reprisen ett antal gånger syns det att Dahlberg är minst en och en halv decimeter på fel sida. Att inlägget till Dahlberg kom från Hellström var ingen tillfällighet. Jonathan var mycket pigg matchen igenom, och det var bara följdriktigt att det var just han som höll sig framme i en snabb kontring, fick bollen serverad på silverfat av Jonas Lantto och fri med Dusan Melichárek var sååååååååå nära att chippa bollen i mål. I sista sekunden fick MFF-keepern upp en näve.

Hellström har inte Frempongs enorma utväxling i genombrotten, ändå känns det som om Gefle med Hellström på vänster mitt får fler verktyg i lådan. Hellström är inte lika lättläst, och han har en större frenesi i defensiven.
 

Båda lagen drabbades av en smärre kris i den första halvleken. Malmö som fick se Vinzents gå ut med en knäskada och Gefle vars Joseph Chibsah drog på sig sin tredje varning och därmed är avstängd i söndagsmatchen mot Göteborg. Varningen var inget att säga om. Att bara få gult för en tackling med sträckt vrist är närmast en bonus.
 

I andra halvlek blev det klarare det som bara anats i första, att Rikard Norling insett att Gefles hjärta är Jonas Lantto och att Kirunasonen därför måste hållas kort. Inte sällan mötte Ricardinho (alternativt Miljan Mutavdzic) Lantto redan vid mittlinjen och tvingade Lantto att vända om och söka andra vägar framåt. Det syntes att Jonas tröttnade emellanåt när han tvingades börja om eller styra om anfallet centralt och utåt vänstern. Det var länge sedan kvalitén på Lanttos passningar var så pass blandad.
 

Malmö tog hand om taktpinnen i början av den andra halvleken. Daniel Larsson visade gång på gång vilken oberäknelig spelare han är. Många av de bollar han sprang på såg inte ens ut som perfekta löpbollar, nej, en del såg inte ens ut som avsedda för honom. I den 62:a minuten smet Larsson mellan Theorin och Portin och sköt precis utanför. Jag kan tänka mig att de två Gävleförsvararna efteråt ställde sig frågan hur i h-e det hela hade gått till. Ändå får man nog säga att den farligaste MFF-chansen var Dardan Rexhepis närskott i den 47:e minuten, där visade Hugo sin klass och reflexräddade det låga skottet som gick till höger om honom.
 

I den 68:e minuten dyker så Gefles CHANS upp från ingenstans. Dahlberg kommer högst på ett inlägg, nickar bollen på mål – Melichárek får ut en näve och tippar bollen i sin högra stolpe … bollen går ut igen, men touchar MFF-keepern även på utvägen och ställer Dahlberg, som får se bollen smita förbi sig, och ut i spel igen.
 

På något sätt var det som om matchen tappade i kvalitet de sista tjugo. Många hade sprungit sig trötta. Passningsspelet försämrades. Malmö försökte mata inlägg mot Gefles bortre stolpe (precis som Kalmar gjorde så lyckosamt), men stod inte Mård, Theorin eller Portin där, så greppade Hugo bollen. I den 85:e gick Amin Nazari ut, skadad, och eftersom MFF redan gjort sina tre byten avslutade hemmalaget matchen med tio man.

När slutsignalen gick buade MFF-klacken ut de sina, men ganska snart övergick buandet i applåder. Kanske insåg de att Gefle inte är gamla Gefle längre. Kanske inser Fotbollssverige snart att ett lag som håller sex raka nollor och ligger fyra i allsvenskan efter tretton omgångar inte bara är ”kompakta”?

Gefle var en stolpträff ifrån det overkliga. Slå svenska mästarna borta.

Eller kanske är det här den nya verkligheten?

 

/HC