Omgång 29 sedd ur Norrlandsögon: Proffsigt Helsingborg, pinsamt Elfsborg

Elfsborg kom till bortamatchen mot IFK Norrköping med ordinarie startelva, medan Helsingborg i matchen mot Gefle ställde upp utan åtminstone fyra givna startspelare (Erik Sundin, May Mahlangu, Mattias Lindström, Erik Wahlstedt). Håll dessutom i minnet att Helsingborg under transferfönstret blivit av med tre givna startspelare (Rasmus Jönsson, Alexander Gerndt, Marcus Nilsson). Det lag som ställde upp mot Gefle i måndags var med andra ord en elva som till 7/11-delar bestod av nya spelare jämfört med seriestarten i april!

 

Trots detta är det Helsingborg som visar upp ett gediget grundspel, som i en helt betydelselös match jobbar kompakt i försvarsspelet, som aldrig slänger bort en enda boll i blindo, som tokjobbar för varandra. Matchen mot Gefle var en sådan där första målet betydde otroligt mycket. Särskilt för gästrikarna. När Jakob Orlov gjorde 1-0 i den 45:e minuten orkade hemmalaget stå upp i den mentala kampen mot det bästa lag som gästat Strömvallen 2011.

 

Nej, jag håller inte alls med de röster som hävdar att Helsingborg var svagt i sin sista bortamatch 2011. Det är en efterhandskonstruktion. Trots att laget var brandskattat och en rad spelare spelade på nya positioner var det klass rakt igenom. Jag har sett Elfsborg, AIK, GAIS, Häcken, IFK Göteborg och Malmö på Strömvallen denna säsong. Ingen kommer i närheten av Helsingborgs kvalitet.

 

Man kan hävda att Helsingborg under Conny Karlsson är tråkigt effektivt. Man slår GAIS borta utan att skönspela och säkrar guldet. Visst, men man vinner. Det som slår mig när jag ser Helsingborg denna ruggiga oktoberkväll i Gävle är dock inte effektiviteten och minimerandet av risker – utan det internationella snittet i passningsspelet. Varje boll som slås är konstruktiv. Jag kan inte upptäcka en enda panikrensning under 90 minuter. Det är smått kuslig precision ibland. Mycket ”one touch” och ett högt passningstempo.

 

Att jämföra med Elfsborgs insats mot Norrköping i söndags är skrattretande. Boråsarnas försvarsspel var pinsamt oorganiserat. Johan Larsson, Niklas Hult och David Elm verkar till exempel helt ointresserade av vad som händer sedan det egna laget har förlorat bollen. Och trots att det bara skiljer ett mål på slutet skapar inte Elfsborg en enda målchans av värde. Märk väl att av de två lagen, Helsingborg och Elfsborg, är det faktiskt de senare som har något att spela för i sin match!

 

Det pratas om att Magnus Haglund sitter löst som tränare hos Boråslaget. Inte undra på. Han har fått allt han har pekat på ändå förlorar hans lag fem av sju matcher när serien går in i sitt slutskede. Och det kan inte vara roligt att vara Elfborgare och konstatera att många av spelarna som tas till laget blir sämre när de hamnar under Haglunds ledning. När Amadou Jawo gjorde sin sista (senaste?) säsong i Gefle ryktade det om landslagets vinterturné för den kvicke och tekniske anfallaren. Ett år till i Haglunds frysbox och Jawos karriär är stendöd. Ingen kan väl påstå att David Elms karriär direkt tagit fart sedan han blev gulsvart.

 

För Helsingborg ser framtiden ljus ut. Kan man få nya spelare att på detta vis smälta in i laget ska det bli spännande att se vad man kan åstadkomma i Europa 2012. Till kärnan av klasspelare som Pär Hansson, May Mahlangu, Erik Edman, Christoffer Andersson, Mattias Lindström, Simon Thern, Erik Sundin och Adrian Gashi (är Gashi Allsvenskans bäste mittfältare i år?) räcker det kanske att föra in talang och hunger.

 

Och kanske är det den tråden som Elfsborg behöver bygga vidare på? Släppa in fler Johan Larssons och Niklas Hults och sluta värva tunga namn som ändå bara kommer att duka under för kraven och Magnus Haglunds uppochnervända psykologi – att förvandla klasspelare till reservlagsspelare.

HANS CARSTENSEN