Sorry Gefle, men nu åker vi ur
I inledningen av årets allsvenska kunde man som utomstående sitta och fascineras av Halmstads och Djurgårdens desperation, en desperation som växte match efter match – alltmedan poängen lyste med sin frånvaro. Och ju mer desperationen växte ju krampaktigare blev spelet. Nu är Gefle IF precis där HBK och DIF befann sig. Men i Gefles fall finns inte ens några hedersamma förluster att trösta sig med.
Det blir antagligen som alla experter förmodade före säsongen – Gefle IF lämnar årets allsvenska. Efter år av lindansande är det slut. Men dramaturgin såg inte ut som experterna förutspådde, gävlelaget inledde modigt, ja, närmast sensationellt bra. Men sedan har man på ett rekordmässigt sätt fortsatt likadant … fast på ett sensationellt kräftgångarmässigt sätt – med exakt samma spelare och ledare.
Förluster kan se olika ut. Oftast sägs det att det är lika bra att förlora stort, för då finns det ingenting att gräma sig för. Men storförlusten borta mot IFK Göteborg på måndagskvällen är extra tung. Dels för att Blåvitt inte var speciellt bra. Det var inget Elfsborg eller Malmö i storform som stod på andra sidan. Men främst smärtar förlusten för att den visade upp ett bortalag fullt av brister … eller om man så vill: ett bortalag tomt på det mesta.
Det är ingen mening med att försöka sig på att förklara detta genom att gå igenom spelare efter spelare i Gefle IF. För det här är inte en genomklappning som bottnar i en genomklappning från enstaka individer. Det här är större än så. Detta är ett fritt fall vars smitta bärs av hela laget, ja, av hela Gefle IF Fotbolls A-lag och dess organisation ... och kanske av supporterskarorna (var var publiken när laget behövde den mot Örebro hemma?).
Istället för att göra en spelaranalys bör det göras en frågelista:
1) Hur kan ett lag vara spelledigt i en halv månad och utnyttja de femton dagarna så erbarmligt illa? En konsekvensanalys bör vara på sin plats. Är det så att laget nu får betala för att Pelle Olsson måste verka både som tränare och sportchef? Det lät illavarslande när Olsson uttalade sig i Gefle Dagblad och Arbetarbladet för en vecka sedan och sa att han inte hunnit med att förbereda sig inför nästa match bara för att han satt och pratade med agenter och diskuterade potentiella nyförvärv.
2) Hur kan ett lag fortfarande agera så spänt och räddhågset och helt utan självförtroende? Har man verkligen inte tagit den mentala situationen på allvar? Alla experter (inklusive Jens Fjellström och Pelle Blohm på Canal plus) verkar vara överens om att det sitter i huvudet – hur tänker Gefle arbeta med de bitarna?
3) Är det fult att våga? Gefles anfallsspel är den stora boven i dramat. Det händer ju absolut ingenting framåt längre. Det måste vara en mardröm att spela försvarsspel och veta att bollen snart kommer att komma i retur, och att laget i bästa fall kan nå ett mållöst resultat. Som åskådare skulle man önska att Lantto, Frempong med flera åtminstone försökte utmana, att spelare med hyfsade lägen vågade ta skott, att omställningarna skedde snabbt istället för att fastna i tveksamt agerande och mynna ut i ingenting.
4) Var finns glädjen? Just nu känns det som om Gefles elva inte vill vara på planen. Det är som att se en skådis spela av en pjäs för att han vet att taxin väntar utanför teatern med tickande taxameter.
Vi kommer att förlora mot Häcken på söndag, men jag kommer att stå på sektion H likförbannat. Jag hoppas inte på poäng längre. Men jag hoppas få se ett lag som har kul, som vågar spela ut, även om detta lag med all säkerhet spelar i Superettan nästa år.
HANS CARSTENSEN
HANS CARSTENSEN2011-08-23 09:26:00
