När nästan alla nittio minuter var spelade av Gefle-Häcken var ställningen 1-2 och hemmalaget såg ut att gå mot sin sjunde raka förlust. Men efter 88 minuter fick Gefle en hörna och efter 88.45 nickade veteranen Daniel Bernhardsson in kvitteringen. Det var väl logiskt egentligen. Att när Gefle äntligen knep en poäng var det lagkaptenen som visade vägen, som böjde sig och knoppade in Jonas Lanttos dalande hörna. Logiskt också för att Bernhardsson var en av planens bästa spelare, på de ovana positionerna höger mitt och central mitt. Och logiskt för att detta var en match där Gefle hittade tillbaka till sitt ”gamla spel”, och var värda ena pinnen.

 

Bernhardsson som på olika fanforum lyder under smeknamnet ”Bonden” (ofta skrivet med en stor portion ironi, visst, Bernhardsson är bonde men han förtjänar ju att kallas vid sitt riktiga namn då och då i alla fall). Men faktum är att Bernhardsson i skuggan av pånyttfödde Mikael Dahlberg och Mattias Hugossons alla nollor gjort en av sina bästa säsonger sedan 2005. Och när han sattes på höger mitt fick han verkligen visa sin spelskicklighet … och framför allt sitt mod. För att inte tala om när ”Bernhard” tog Marcus Hanssons plats på inre mitt i minut 80. Yussif Chibsah (inbytt i minut 68) och Bernhardsson var felfria på mitten och var själva orsaken till att Gefle kunde bredda spelet de sista tio och därigenom anfalla på ett mycket mer varierat sätt.

 

Men låt oss ta det från början. Häcken spelade hela matchen som det topplag man är. Man vågade hålla i bollen, vågade vinna tid, vågade spela på chans – såväl i försvar som i anfall (några gånger höll det på att gå galet där bak bara för att djärvheten tog överhanden).

 

Gefle gick ut med en helt annan geist än i de tidigare tre-fyra matcherna. Man vann närkamper, man vågade sticka in skalle och ben där det hettade till, man vågade spela enkelt. Jakob Orlov och Dahlberg fick hjälp i anfallet av framstörtande ytterbackar (Per Asp var mycket företagsam). Zakaria Abdullai vågade inte riktigt gå på sin första intention, men har mycket boll i sig och hans närkampsspel och passningar håller hög klass.

 

Men som sagt, Häcken är ett topplag. Och mittfältet (Elvby, Chibuike, Chatto) väggade sig fram i trekanter med anfallet (Makondele, Henriksson, Ranégie) gång på gång. Ofta hamnade Gefle rätt i positionerna, men ofta hamnade mittfält och de två topparna fel och fyrbackslinjen blev alltför utlämnad. När Makondele i minut 27 sköt 0-1 från tio meter hade det uppstått räknefel i Gefles straffområde.

 

Tack och lov kom Gefles kvittering relativt omgående. I den 29:e minuten knoppade Dahlberg in 1-1 på Abdullais inlägg. Dahlberg var het matchen igenom och det kändes redan innan han träffade bollen att målet var ett faktum.

 

I den andra halvleken mattades intensiteten. Häcken tog det förvånansvärt lugnt emellanåt. Spelade runt i backlinjen, tillbaka till målvakten, upp, vände om. Därför kom 1-2 ganska oväntat. I den 73:e minuten kom en studsande boll mot Gefles samlade fyrbackslinje. Den ende som hotade var Mathias Ranégie. Men det är inte så bara. Ranégies självförtroende är grymt just nu, och Gefleförsvaret fick mer och mer respekt för den allsvenske skytteligaledaren ju längre matchen gick. Så fort Ranégie satsade i en närkamp avvaktade Daniel Theorin och Olof Mård. Och Ranégie är inte bara bra på huvudet, bra på att suga åt sig bollen och täcka den, bra på att gå på genombrott – han är dessutom svår att läsa. Det var nog många tankar som for igenom Mårds huvud när han slutligen bestämde sig för att försöka nicka den studsande bollen till sin keeper. Men bollen fick knappt styrfart. Istället blev det en perfekt framspelning till Ranégie som bara behövde runda Hugosson och smälla in ledningsmålet.

 

En chockad publik och en chockad elva behövde några minuter på sig att komma igen. Men i åttionde minuten fick laget ny energi. Marcus Hansson gick ut och in kom nyförvärvet från Västerås – Simon Lundevall. Bernhardsson tog plats på inner mitt bredvid Chibsah. Nu började det hända grejer. Plötsligt hade vi ett innermittfält som ville framåt och två yttrar som utmanade.

 

Simon Lundevall spelade bara 13 minuter, men det måste ha varit de bästa tretton minuterna en inhoppare gjort på Strömvallen någonsin. Lundevall gjorde mer nytta för Gefle än vad James Frempong gjort på två år. Där Frempongs raider ofta inte utmynnade i något annat än i just en spektakulär rusch, där fick Lundevall ut något som gagnade laget. Lundevall tycks gå gärna åt både vänster och höger. Och han drar sig inte för att gå in i plan då och då. Faktum är att han avlossade matchens bästa distansskott i den 93:e minuten. Bollen passerade Häcken-keeperns vänstra stolpe med en halvmeter. Tack för den värvningen, Pelle Olsson! Och det bästa är att Lundevall sitter på ett kontrakt som löper över 3,5 år.

 

Summa summarum: Som matchen gestaltade sig måste Gefle vara mycket nöjt med resultatet. Det borde stärka själen att hämta upp ett underläge två gånger. Och det måste vara skönt att veta att man har olika alternativ på mittfält och i backlinjen (Asp gjorde en utmärkt match som högerback). Det som skulle behövas är en forward som går rakt in i laget. Jag hoppas att Pelle och styrelsen jobbar stenhårt med den frågan.

 

Några avslutande ord om domaren Jonas Eriksson. Eriksson må vara internationell domare, men just nu är han inne i en formsvacka. Hans senaste matcher har kantats av märkliga domslut. IFK Göteborgs straff mot AIK och AIK:s frispark (gav 1-0) mot Gefle är bara två av dem. När en spelare får bollen på handen, vilket hela publiken ser, och Eriksson tecknar för att bollen tar på axeln – då blir det bara teatralt. När Eriksson inte ser är det bättre att han medger att han inte ser.

 

HANS CARSTENSEN