Dags att leta spelare på rätt hylla, Gefle!
Klubben kan ha alla möjliga ursäkter, men hur dessa än låter går det inte att komma ifrån att Gefle IF:s rekryteringsprocess inför säsongen 2024 får underkänt. Med nio dagar kvar till att transferfönstret stängs (kl. 23.59 den 27 mars) saknar GIF alltså tre spelare för att kunna presentera full trupp. Jämför med Sandvikens IF som hade värvat klart till den 8 januari. Hur har vi kunnat hamna här? Mina farhågor är att Gefle letar på fel hylla.
Den 11 januari i år – samma dag som Samuel Adrian presenterades – konstaterade jag att Gefle IF hade värvat starkt under de senaste två åren. Martin Rauschenberg och Oscar Lundin var två bidragande orsaker till att herrlaget tog steget upp i Superettan. Robin Wallinder, York Rafael, Adrian Edqvist, Constantino Capotondi och Anton Lundin var i högsta grad bidragande till det säkrade kontraktet i näst högsta serien 2023.
Ja, antalet plusvarianter har rentav gjort narr av all värvningsstatistik. Det ska inte vara möjligt att ta in en ny målvakt som visar sig vara seriens bästa. Och vem hade kunnat tro att Capotondi skulle vara lika hemma i Superettan som i Ettan norra?
Men det fanns också ett problem med dessa värvningar. Alla spelare som nämnts – utom just Capotondi – kom från Superettan. Dessa spelare har agenter och har krav på en hyfsad minimilön. Edqvist och Rafael som båda dessutom har meriter från Allsvenskan är inte gratis.
Samma sak med de spelare som tagits in i år. Lukas Browning Lagerfeldt (med meriter från U-landslag och Twentes juniorer) och Samuel Adrian (Malmö FF, Kalmar FF) är heller inte billiga spelare. Båda har förutom de starka meriterna även stora agenturer i ryggen.
Vart vill jag komma med detta resonemang?
Jo, att om en klubb har mindre antal kronor på banken än sina konkurrenter så tär det i plånboken av att värva från samma division. Det är oftast enbart förväntade topplag eller klubbar med mycket stabil ekonomi som värvar från den serie de själva befinner sig i. Om det ska värvas från klubbar i samma serie eller högre upp i hierarkien brukar det röra sig om spelare som nött bänk eller som ingått i akademin. Värnamos prestigevärvning i år heter Mohammad Alsalkhadi från Sandviken, Västerås är Marcly Tshikupe från Varbergs BoIS. Bara för att ta två exempel.
Jag har den senaste tiden hört rykten om att Gefle IF gått miste om nyförvärv eftersom dessa spelare valt andra klubbar i Superettan. Bara det vittnar om tveksam scouting från GIF:s sida. Man ska inte gå för de spelare som alla andra går för, som alla agenter bjuder ut till alla, nej, man ska själva analysera alla division 1- och division 2-lag samt elitklubbarnas akademier. Man ska själva försöka hitta de spelare som ännu inte har tunga agenter i ryggen eller har scoutats av andra klubbar.
GIF har länge haft en fördel av att Micke Bengtsson har erfarenhet från svenska U-landslag och fotbollen i södra Norrland. Hudiksvall FF:s Cristoffer "Våfflan" Ericson var en klockren Mickevärvning. En division 2-spelare (som var med och tog upp sitt lag en division) som inte många andra klubbar hade koll på. ”Våfflan” var en spelare som gick rakt in i startelvan och gjorde skillnad.
Fotboll är världens största sport. Det finns hur många spelare som helst att välja bland. Och med säkerhet kommer minst tio procent av de som spelar i Ettan spela i högre serier om två år. Jag vet inte hur pass hög procentsatsen är en division längre ner, men det finns utan tvekan en sådan siffra. Och hur många i storklubbarnas gigantiska akademier skulle inte vilja spela elitfotboll?
Gefle IF måste förstå att de numera räknas som en av svensk fotbolls klassiska klubbar. Man ligger med lämplig närhet till Stockholm och Uppsala, och man har en arena som 11/16-delar av Superettans klubbar saknar. Och framför allt: man spelar elitfotboll 2024. Det om något är försäljningsargument som skulle locka nittiofem procent av alla fotbollsspelare i de nyss nämnda seriekategorierna.
Men det kanske inte är den självbilden Gefle IF har?
