Krönika: En central angelägenhet
För ovanlighetens skull stoltserar Gefle IF med tre poäng efter en allsvensk premiär. En skön viktoria som genererar lite lugn efter en annars ganska så skakig försäsong. Många tankar och funderingar har centrerats kring det centrala mittfältet, och så även i följande text som sammanfattar läget i GIF anno 2015.
Vid den här tidpunkten för nästan exakt ett år sedan så kladdade jag ner några rader om ett identitetslöst Gefle IF. Tolv månader senare är ganska mycket sig likt. Liksom så många gånger förr har fjolårets stjärnspelare letat sig till något sydligare breddgrader, samtidigt som ett par gamla pusselbitar ersatts med nya. Eller snarare nygamla. Den stora frågan vi nu står inför är helt enkelt; passar dessa bitar lika bra?
När lagkaptenen och poängkungen flydde det himmelsblå mittfältet för andra uppdrag västerut rekryterades deras ersättare från de egna leden. 4–4–2-formationens pumpande hjärta är – och har alltid varit – de centrerade fältherrarna på mitten. Vem minns inte moderna klassiker som Chibsah–Hansson, Faltsetas–Hansson och framförallt Woxlin–Ericsson – tre stabila duetter som på 2000-talet förmedlat trygghet i det centrala nervsystemet.
2015 står hoppet till firma Nilsson–Bååth. Den förstnämnde skolades in på positionen redan ifjol, den andre är efter ett kort äventyr på flanken tillbaka på den position han hör hemma. Många ord dyker upp i huvudet när det kommer till att beskriva duon så här på förhand; ovisst, spännande, krigande och riskfyllt är bara några av dessa. Ovisst är det självklart på grund av att det är en helt ny konstellation vi ser centralt, vilket i sig gör det hela ganska spännande. Samtidigt har de båda en riktig krigarinställning som en signifikativ egenskap. Sedan återstår riskmomentet, vilket vi redan 13 minuter in i årets allsvenska fick en påminnelse om. En stukad fot ställde till det veckorna innan premiären, och när Anders Bååth trots allt valde att ta chansen nere i Halland dröjde det inte länge innan han uppgivet vandrade tillbaka mot sidlinjen.
Många (med mig) hade hoppats (och verkligen trott) på att en ny mittfältare skulle ansluta till truppen under transferfönstret. Men veckorna och månaderna passerade, och lika plötsligt som en trissvinst slog det busiga aprilvädret igen det där fönstret med en smäll. Snopet. Och inte blev man mer klok när ovan nämnda Yussif Chibsah från ingenstans – med bara dagar kvar till deadline – hamnade i Göteborg. I Gais. I superettan. En central (!) mittfältare (!) med 100 (!) matcher i den himmelsblå (!) tröjan blev makrill. Jag förstår fortfarande inte vad som gick fel.
Men. Ersättare från ”de egna leden” är ju som nämnt på tapeten. Och Jonas Lantto presterar på vilken position han än blir tilldelad – så är det ju bara. Kirunasonen, veteranen, legenden – kärt barn har många namn. Den där oron – det där riskmomentet – känns lite mer avlägsen efter hans steg inåt i plan kvarten in i kampen på Falkenbergs IP. Dels för hans fina och trygga prestation, och dels för att det helt plötsligt känns som ett fantastiskt alternativ till vad som egentligen är ett bräckligt centralt mittfält. Och jag känner inte heller någon större oro för de konsekvenser som uppstår av en flytt av Lantto – framförallt inte efter en strålande allsvensk debut från en framtida Hjelte.
Så man ska – trots allt – kanske inte se det som ett problem med det där oprövade konstellationen, eller den där uteblivna värvningen. Bara möjligheter.
Och visst är det så, att vid den här tidpunkten för nästan exakt ett år sedan sprang de himmelsblå ut på Strandvallens gräsmatta i Blekinge för en allsvensk fotbollspremiär. Ett tidigt tvåmålsöverläge förvandlades lika snabbt till två förlorade poäng. I år gick det dock vägen mot en annan förväntad bottenkonkurrent. Så visst är kanske mycket sig likt, som sagt. Men en extremt unik premiärseger tar jag som ett gott tecken på ett mer framgångsrikt 2015.
Kärt barn har många namn var det, ja. På onsdag är Norrlands Maradona redo för historiens sista hemmapremiär på Strömvallen när KElmar (hehe) gästar. Positionen är egentligen oviktig. Och vid den här tidpunkten för nästan exakt ett år sedan var hans omslag trist och vitdaskigt – 2015 är det mer än Jonas Lanttos smickrande smeknamn som för tankarna till Argentina.
