En supporters vånda
Glädje, sorg, förväntan, oro. Känslor är som en lägereld vi alla samlas runt och identifieras vid. Hur ska man agera?
Precis som för ett fotbollslag är det så enkelt i medgång. Allt flyter och själv glider man med på dom positiva känslorna som oftast infinner sig när laget vinner och spelar bra.
Men hur agerar man när det inte går bra? Vad är rätt och vad är fel?
Som supporter är man en del av föreningen och laget och vi ska stötta laget i med och motvind. Men vad gör man när man tycker att laget går helt fel väg? Blundar man och stöttar laget eller ställer man sig upp och säger det man tycker? Vad vinner man på i längden?
Fotboll är en otroligt komplex idrott. Det gröna fältets schack som det kallats i årtionden. Man kan spela bra fotboll på många olika sätt och åsikterna om vad som är bra fotboll är lika många som sätten man kan spela den på. Och när synpunkterna kan vara så många betyder det också att risken är att det kan bli spretigt om man inte har en tydlig linje.
Men vad gör man om man tror att det föreningen gör inte är rätt väg att gå?
Fotboll innehåller så många delar att det nästan är omöjligt att behärska alla aspekter av det och utföra det väldigt bra. Det innebär att man ofta kan nå framgång genom att försöka nå så högt som möjligt i kvalitet på någon enstaka del av spelet istället för att leta framgång i så många delar av spelet som möjligt. Att man istället för att fokusera mer på att lyfta det man gör lite sämre jobbar ännu hårdare med att förstärka det man gör bra och ser till att man hamnar i sådana situationer oftare under matcherna.
När Arsene Wenger tog över Arsenal för ca 20 år sedan förvandlade han laget från ett tråkigt lag till ett lag som ansågs vara det mest underhållande laget i England. Har man följt Arsenal, som jag gjort, under många år var det ganska enkelt att se vad han gjorde. Det var inte så att han förändrade Arsenals grundspel när han kom, istället tog han det Arsenal var kända för och förfinade det med sin egen touch. Arsenal var ett lag som spelade ett strikt försvarsspel och uttryck som ”boring, boring Arsenal” ekade runt fotbollsarenor i England på 80 och 90-talet. Efter Wengers första år 97-98 ersattes det uttrycket med ”scoring, scoring Arsenal”. Det Wenger gjorde var att han såg till att laget fortfarande spelade ett strikt och lågt försvarsspel, men när Arsenal bröt motståndarnas anfall så ställde laget om i dom snabbaste och bästa omställningar England hade sett på en fotbollsplan. Första passningen skulle alltid gå framåt när man brutit bollen och samtliga spelare skulle direkt sätta full fart framåt i 10 meter så man lyfte laget och satte press på motståndaren. Det var en enkel sak att implementera och dom omställningarna kom att känneteckna hur Arsenal spelade under Wengers första år i klubben. Ett antal år senare i mitten av 2000-talet slutade Arsenal att spela den fotbollen och gick istället över till att börja spela mer possession-spel där man rullade runt bollen till varandra oavbrutet, ungefär som Barcelona. Borta var dom snabba omställningarna och istället prioriterades bollkontroll.
Gefle hade under Pelle Olsson en spelidé som gick ut på att spela ett lågt försvarsspel men ett aggressivt sådant. Och i vårt anfallsspel ville vi minimera riskerna för att tappa bollen i uppspelsfasen vilket gjorde att vi lyfte längre bollar på våra targetspelare och samlade mittfältarna någonstans runt det område vi räknade med att andrabollen skulle ramla ner. Vi var starka i närkampsspelet och kunde därmed sätta press på motståndet genom att vi var duktiga på just den detaljen. Vi hade bra targetspelare och var duktiga på att vinna andrabollar. Det utnyttjade vi till max och det låg som grund till att vi med små resurser kunde bli framgångsrika, vi visste vilka vi var och vi jobbade hela tiden på att bli så bra som möjligt på just det vi redan var bra på och försökte sätta oss i dessa situationer så ofta det gick.
Det leder oss till där vi är idag. Vad är vi bra på? Vad försöker vi göra? Vilka situationer försöker vi skapa som ska leda oss till framgång? Vilken är vår identitet?
Vi är vassa när vi väl kommer in i motståndarnas straffområde. Oremo är en målskytt av hög klass och Hümmet vet också hur man gör mål. Men hur kommer vi in i straffområdet? Våra inläggsförsök håller inte hög klass och det är ett problem om det är inlägg som är vår spelidé. Florén får in ett par bra inlägg per match, men han har också åtta dåliga inlägg av tio vilket gör att det inte blir tillräckligt spetsigt att spela på det viset. Portin har bättre inlägg som regel, men Portin kommer istället inte upp i inläggslägen tillräckligt ofta för att det ska bli ett bra vapen.
Framifrån attackerar vi väldigt sällan. Christian Ljungberg kom in som en frisk fläkt med enorm framåtanda på försäsongen. Det är som bortblåst nu när han ser fastlåst ut på sin position med ett totalt statiskt spel istället för att ta initiativ och gå framåt i plan. Lantto har jag gett upp redan, han tar inga löpningar framåt i plan överhuvudtaget utan gillar hellre att komma joggandes 20 meter bakom situationerna. Det håller naturligtvis inte att spela så statiskt och alibiliknande på innermittfältet som vi gör nu.
Försvarsspelet kan man skriva en uppsats om. Men man kan börja med att försöka få bort passitiviteten. Oavsett hur man väljer att formera sig och spela rent taktiskt måste man spela med en kontrollerad aggressivitet. Klarar man av att få fram en känsla inom gruppen att varje person tar sitt eget ansvar och inte lämnar över ansvaret till personen bredvid sig kommer det att se mycket bättre ut direkt. Lättare sagt än gjort när självförtroendet är som bortblåst, men det är det vi har ledare i laget till, att lyfta och inspirera individen och gruppen.
Så vart är vi på väg?
Hur ska vi som följer laget agera?
Vi ska stötta laget i vått och torrt!
Men stöttar man ett lag som driver omkring herrelöst utan något som liknar en uttänkt riktning genom att vara tyst och acceptera det?
Stöttar man ett lag som haft ett halvår på sig att sätta en tydlig spelidé utan att lyckas genom att säga att det löser sig nog till slut bara vi fortsätter att gå på matcherna och låtsas om att det ser bra ut?
Eller stöttar man ett lag och förening som så tydligt kört fast och inte har en tydlig riktning genom att säga ifrån och vara tydlig med att det här inte är hållbart?
Jag säger att det är upp till var och en att välja sin egen väg i sitt supporterskap.
Min väg är att jag säger det jag ser och är ärlig om det. Det är det supporterskap jag tror att vi vinner i längden på.
Andra får välja sina egna vägar och i slutändan vill vi alla samma sak.
Att Gefle vinner och mår bra som förening.
Tack för ordet.
