Gästkrönika: Bra jobbat Gefle – men en pusselbit saknas
Gefle IF har genomgått ett oerhört prövande ekonomiskt stålbad och kommit ut på andra sidan. Nu leder man Ettan norra efter 24 omgångar och har tagit tretton raka segrar. Det, menar gästkrönikören Sebastian Zettergren, ska vi hylla. Men, påpekar han, det saknas en viktig pusselbit.
Det känns märkligt att inleda en krönika efter 24 omgångar varav 13 raka segrar och ett 140-årigt klubbrekord med att kräva förbättring. Men det finns fortfarande en sak som saknas. Låt mig återkomma till det.
Vi börjar i stället med allt som faktiskt fungerar. Det går att skriva ballader om vår danska lagkapten som kommer hem som den hänförare vi saknat, med den rutin vi har behövt. Eller för den sakens skull – det går att göra godnattsagor om Leo Englunds eviga målskytte, 18 hittills i år, och han är definitivt inte klar.
Med giganter som Iu Ranera och Oscar Lundin på ett centralt innermittfält vinner man inte bara matcher, man vinner serier.
Ja, som ni förstår går det att skriva spaltmeter av hyllningar till killarna på planen och då har jag inte ens nämnt matchen borta mot Team TG när Alhassan, Torre Rafael och Tshakasua hoppar in och förändrar resultattavlan från 0–0 till 0–2 på knappt tio minuter. Med begränsad speltid i benen. Det finns en lojalitet till tränarstaben och till varandra som är oerhört imponerande att bevittna och som symboliseras så tydligt i matchen mot Team TG.
Många är vi som har vårt eget ”det var då jag började tro på det” under den här säsongen. Men för mig kom det ögonblicket innan säsongen hade startat.
Dom flesta känner förmodligen till att jag spenderade fem år i föreningen och var med på resan från degraderingen i Allsvenskan till inledningen av säsongen 2021 i Ettan Norra innan jag lämnade för andra uppdrag.
Under dom åren fick jag äran att lära känna många eldsjälar i och runt föreningen. Att Gefle IF (inte bara herrlaget) är i den positiva riktningen man är i idag är ingen slump. För några omgångar sedan hyllades några av dom människor som betytt mycket under föreningens 140-åriga historia.
Men dom människorna som verkar, och har verkat, under dom senaste sex åren har varit extremt viktiga. Från trotjänaren Lars ”Sassa” Sandberg upp till den helt eminenta före detta ordföranden Malin Rogström. Tillsammans genomgick vi ett historiskt stålbad som inte många andra klubbar har gjort i svensk fotboll.
Samtidigt som omsättningen rasade med drygt två tredjedelar och vi periodvis mötte stora motgångar, på och utanför planen, började vi bygga något för framtiden. Något som idag förvaltas på absolut bästa sätt av de som nu är aktiva i föreningen. Vi gjorde det med ord som långsiktighet, trygghet och stabilitet. Ord som är förenliga med vad Gefle IF står för.
Så efter alla dessa hyllningar, vad är det då som saknas?
En tanke som hållit mig vaken under många nätter både som verksam i föreningen och som supporter är hur vi kan skapa en kultur kring fotbollen i Gävle likt den jag upplevde under mina år utomlands i Spanien. Jag besökte många fotbollsmatcher under dom åren och slogs av hur alla från den femåriga lilla tjejen till den 80-åriga farbrodern sjöng med i sångerna. Det är imponerande. Att hela staden vallfärdade till arenan på matchdagar oavsett om laget låg tvärsist i serien eller slogs om Europaplatser var en självklarhet.
Hur skapar vi det i Gävle?
Av alla människor jag lärde känna under mina år i Gefle IF är det en person som fick en plats lite extra nära hjärtat hos mig. Hennes namn var Ulla Britta Hjort. Ulla Britta blev under det första allsvenska året medlurad till Strömvallen av en väninna (och hängiven supporter). Att sitta i solen på Strömvallens omtalade träbänkar en varm sommardag och titta på grabbarnas träning blev mer regel än undantag.
Inför varje öppning av arenan under hemmamatcherna så visste jag vem som skulle stå utanför dörren när jag vred upp låset. Hon missade inte ens uppvärmningarna. Gefle IF må ha kommit in sent i hennes liv, men det lämnade aldrig henne efter det.
Ulla Britta lämnade oss i stor sorg och saknad inför säsongen 2021.
Under ett av våra sista samtal var hon inlagd på sjukhuset. Trots hennes allt sämre hälsa var hennes största bekymmer där och då att tekniken strulade på hennes bärbara dator så hon inte kunde få i gång Gefle IF:s försäsongsmatch. sådan var hon, hon missade aldrig en minut av Gefle IF. Hon var vår familj, och Gefle IF var hennes.
Dom människoöden Gefle IF har påverkat på olika vis under föreningens 140 år är nära på oändliga. För mig är det historier som Ulla Brittas som visar vad föreningen står för och ger betydelse för ordet TILLSAMMANS. Oavsett vem du är och var du kommer ifrån, ung eller gammal, så förenas vi i vår passion för föreningen. Den passionen och gemenskapen förtjänar fler människor att få ta del av.
Och det är sista pusselbiten. Med alla ingredienser på plats för en ny framgångsrik era i svensk elitfotboll förtjänar laget mer publik på läktarna.
Det återstår sex finaler varav tre på hemmaplan.
Spelarna och ledarna har visat att dom ger allt. Nu är det upp till oss andra att också ge allt. För alla som inte längre kan vara med oss uppe på åsen. Och för alla framtida livsöden vi ska påverka.
TILLSAMMANS ger vi laget tre värdiga hemmamatcher under hösten.
TILLSAMMANS tar vi oss tillbaka till fotbollens finrum och fortsätter att engagera och beröra nya supportrar i alla åldrar.
TILLSAMMANS är vi Gefle IF.
Vi ses på läktaren!
