Lagbanner
Gefle IF-året 2017 – mest, minst, störst, värst
En bortglömd match under Thomas Andersson: Helsingborg borta, 1-1. Vi gjorde faktiskt en ganska bra bortamatch. Synd att det inte var början på en uppryckning.

Gefle IF-året 2017 – mest, minst, störst, värst

Vi på Geflered listar några av våra Gefleminnen från året som gått. Vi är medvetna om att dessa är helt personliga. Och vi är medvetna om att om vi suttit en timme till så hade listan blivit ännu längre. Om du själv har minnen som du tycker borde platsa här – skriv dem i kommentarsfältet här nere.

Mest bortglömt del 1: Vinsten mot BP den 11 februari. Johan Oremo gjorde 1-0 i slutminuterna. BP var en av favoriterna till seriesegern, Gefle var en av favoriterna till seriesegern. Det här skulle bli en säsong som vi förväntade oss, vi skulle göra en comeback i Allsvenskan. Som vi missbedömde läget.

Mest bortglömt del 2: Deniz Hümmets drömmål mot Norrby den 15 maj. Ett jätteskott i nättaket. Målet betydde reducering till 2-3, men inte så mycket mer. Tyvärr.

Viktigaste målet: Piotr Johanssons straffmål till 2-1 på övertid mot GAIS den 29 juli hemma på Gavlevallen. Trepoängaren inledde segerstaplandet. Hade vi bara fått en poäng i ytterligare en match där vi var det bättre laget ... då hade kanske självförtroendet fått sig en törn som det aldrig repat sig från.

Skönaste jublet: Trots förlusten i sista matchen mot Brommapojkarna (1-4) så klarade vi kontraktet i Superettan. Varje gång Poyas gäng såg ut att ta ett kliv i tabellen under hösten så vann även våra konkurrenter i botten, men nu fick vi hjälp trots att vi underpresterade. Det var nästan inte sant. Det var som ett under. Vi hade gått från 5 poäng efter 10 omgångar till 36 poäng efter 30.

Bästa Superettanlaget: Många säger BP och Dalkurd, eller Trelleborg. Vi säger Värnamo. Utan Smålandslagets vinst mot Örgryte i sista omgången hade vi spelat kval mot Mjällby, ett kval som hade kunnat gå hur som helst.

Den stora vändpunkten: Poya Asbaghis tillträde som huvudtränare den 29 maj. Plötsligt såg vi träningar som vi aldrig sett förut, plötsligt fick spelare utan självförtroende ordet "vinnare" tatuerat i blicken, plötsligt kom framtidstron till en klubb som låg ohjälpligt sist i tabellen med 5 poäng.

Årets Gefleit: Poya Asbaghi. Utan Poya hade Gefle IF varit på en annan planet. Sällan har vi sett en tränare som haft så många olika sidor. Poya är en analytiker, men också en känslomänniska. Poya är en psykolog, men också en tydlig ledare. Poya är en inspiratör, men också en intellektuell.

Årets utveckling 1: Jesper Florén som gick från petad till given i startelvan.

Årets utveckling 2: August Strömberg som visade att en målvakt kan bli bra först om det finns ett fungerande försvar framför.

Årets inveckling: Albin Lohikangas var den enda minusvarianten efter Poyas tillträdde. Och en av de få som faktiskt övertygade under Thomas Anderssons vår. Plötsligt skeppades Albin iväg till norska division 1-klubben Egersund, ett äventyr som inte var ett dugg roligt för Brynäsprodukten. Men kanske ger det betalt på längre sikt? Kanske tar Lohi en startplats på rent adrenalin 2018?

Årets sorgligaste: Thomas Andersson fick sparken den 29 maj. Efter en lång karriär i Gefle IF fick han lämna med svansen mellan benen. Man hade unnat Thomas ett bättre slut på Gefleperioden. Kanske gick det fel redan sommaren 2016? Kanske borde inte Roger Sandberg ha sparkats, kanske borde en till tränare ha anställts som kunde komplettera truppen med de egenskaper som Roger och Thomas saknade?

Årets MVP: Piotr Johansson. Kommentarer överflödiga.

Årets Luke Skywalker: Bajram Ajeti.

Årets Darth Vader: Bajram Ajeti.

Årets hur-kunde-vi-vinna-den-här-matchen: 1-0 borta mot Trelleborg. Bollinnehav 30 procent.

Årets hur-kunde-vi-inte-vinna-den-här-matchen: 1-2 hemma mot Trelleborg. Bollinnehav 70 procent.

Årets ärligaste: Christian Ljungberg i Geflepodden #29.

Årets nära döden-upplevelse: 2-5 mot Värnamo i första hemmamatchen.

Årets livslögn: "Vi vann i alla fall andra halvlek", sa Thomas Andersson efter Värnamomatchen. Hur tänkte han där? Vilka signaler hoppades han sända?

Årets "pappa har träffat en annan kvinna": Poya Asbaghi går till IFK Göteborg.

Årets mest dysfunktionella kontaktförmedling: Mats Gren får Andreas Brännström att göra slut med Dalkurd, för att sedan bestämma sig för Brännströms lärjunge Poya Asbaghi. Vilket gör att Brännström plötsligt står utan jobb. Uttrycket "att stå sig själv närmast" har fått ett ansikte.

Årets livlina: Johan Mjällby.

Årets Gefletätaste: Det högsta steget på tränarutbildningen UEFA Pro License leds av Urban Hammar och Roger Sandberg. I klassen går bland annat Pär Lagerström, Marcus Bengtsson, Poya Asbaghi och Johan Mjällby.

Årets lilla Gefle 1: Örgryte IS.

Årets lilla Gefle 2: IFK Luleå.

Årets Hej då och lycka till men vi kommer alltid minnas dig: Hjalmar Öhagen som lägger skorna på hyllan efter några säsonger i SIF. Vi kommer alltid minnas ditt viktiga 2-0-mål mot Sundsvall hemma i det allsvenska kvalet den 14/11 2010.
 

HASSE CARSTENSENhans@hanscarstensen.se@hanscarstensen2017-12-25 20:05:00
Author

Fler artiklar om Gefle

Gefle IF november 2024 – kravlöst, planlöst, handlingsförlamat