Gefle - Umeå FC1 - 0
Gefle IF lyfter från träsket och … upp i Superettan!
Tårarna flödade hos många av oss vid slutsignalen. Gefle IF:s herrlag har inte vunnit en serie på 22 år (2000), många av Carrickläktarens fans var inte ens födda då. Sedan dess har föreningen i nationellt perspektiv förknippats med defensiv fotboll och en klara-sig-kvar-filosofi. Men om klubbledningen förvaltar pundet väl kan det här vara början på ett helt nytt Gefle, med ett helt annat skimmer.
För Gefle IF modell 2022 är en segermaskin utan dess like. Det är bara att kapitulera inför fakta. Laget är obesegrat sedan den 30 maj, man inledde sedan en vinststreak på tretton matcher och faktum är nollan har hållits vid lika många tillfällen, tretton.
Det som tränarteamet Micke Bengtsson och Sören Ericson gjort är makalöst och sensationellt. Dels för att embryot till det vi skymtat sedan i april 2022, och som därefter bara blommat ut kraftigare och kraftigare, inte anades under förra säsongen. Visst fanns det ljusglimtar, men lågvattenmärkena var desto fler.
Men i år sitter allt ihop. Den första matchen jag såg på plats slutade i förlust, men tendenserna var ändå tydliga. Vi hade fler verktyg i lådan. Bollinnehavet ledde verkligen fram till målchanser. Vi ville verkligen återvinna bollen så fort vi tappat den. Vi kunde växla tempo. Och närvaron av Marcus Rauschenberg och Oscar Lundin skapade en stark centrallinje, vilket gjorde att Tim Markström och Leo Englund äntligen blev avlastade. Frågan är om de sistnämnda någonsin varit bättre.
Markström säger till lokalpressen efter matchen att han aldrig befunnit sig i en starkare grupp. Det är ett starkt statement. Och det är nog mycket tack vare just lagandan som GIF har vunnit så många matcher som stått och vägt. Man vinner inte sju 1–0-segrar utan att jobba som ett kollektiv. Nyckeln heter ofta: Tålamod, tålamod, tålamod … och lita på att någon av matchvinnartyperna avgör.
Men trots betonandet av lagmoral och gruppkänsla så är detta ett nytt GIF. För det här är ett Gefle som aldrig nöjer sig, som aldrig går in till match för att rädda något, som aldrig ser motståndarna som överlägsna, som aldrig tvivlar på den egna förmågan. Förra årets (frustrerande) sjundeplats förde nog ändå med sig något av godo. Micke Bengtssons filosofi att vi ska äga boll och styra matcherna hamnade i god jord först när han hade spelarmaterialet till det.
Utan Rauschenbergs kravbild och dirigerande av backlinjen, utan Oscar Lundins enorma lungor och vilja att vinna tillbaka bollar och täcka ytor, utan Leo Englunds eviga stångande och stora kvalitéer i avslutslägen – så hade nog inte det här gått vägen. Ett lag behöver positiva ledare och starka karaktärer som sätter tonen. Till 2022 värvades de två förstnämnda.
För övrigt känns det som om truppen idag består av spelare som vill något med sin fotboll, som vill komma någon vart, som inte nöjer sig med att harva i tredjedivisonen (som ettan är). Det är precis såna spelare vi behöver få in. Som vill bevisa något.
Matchen i den 28:e omgången hemma mot Umeå FC, när Superettanplatsen säkrades, blev ett nervpiller. Publiken var nervös, spelarna var nervösa och Umeå som behövde ta poäng, för att säkra kontraktet, verkade ha allt att vinna.
Vilket annat år som helst hade Gefle IF förlorat den här matchen. Umeå FC satte upp en hexagon som flyttades i sidled beroende på var GIF hade bollen, och det var nästan omöjligt för Rauschenbergs lagkompisar att skapa övertag på kanterna. Men trots att bortalaget förde spelet och skapade de klaraste chanserna i den första halvleken så märktes ingen frustration i hemmalaget.
Och till slut avgick Micke Bengtssons elva med segern. Mycket tack vare att bortalagets ork började tryta. Det var inte mer än rätt att Leo Englund fick styra in Alex Coopers skott och bli matchvinnare.
Inte många av hemmaspelarna kom upp i full kapacitet. Men det betydde mindre. I en grupp som litar på varandra betyder hårt jobb ibland allt.
Sedan gjorde det ju inget att Cihan Sener byttes in i 72:a minuten. Pontus Jonsson har gjort en kanonsäsong, men när Umeås vänstersida jobbat livet ur sig kunde Sener komma in och skörda frukterna. Jag kan inte hjälpa att jag är galet imponerad av den spelaren. Han har verkligen tagit sjumilakliv under andra halvan av året. Ge Cihan Sener bollen, och han gör nästan alltid något konstruktivt. Och oväntat.
Jobbet inför nästa säsong har naturligtvis redan påbörjats. Jag räknar med att klubben har en lista på cirka 50 spelare som man är intresserad av. Både i Sverige och övriga EU. Nu handlar det om att ringa in vilka som ska kontaktas först.
Det här laget har gjort en fin prestation, men det behövs förstärkas på en hel rad positioner för att Gefle IF inte ska bli en one hit wonder 2023. Jag hoppas att Micke, Sören och övriga tänker elitmässigt och krasst inför nästa säsong. Då kan Gefle IF fortsätta glimra.
Gefle IF–Umeå FC 1–0 (0–0)
Mål: 1–0 Leo Englund (81)
Avslut: 9–6 (2–3)
Hörnor: 6–3 (2–1)
Domare: Jovan Krsmanovic (gillar domare som tillåter närkamper och inte viftar med kort i tid och otid)
Publik: 2 697 på Gavlevallen
Så spelade GIF: Tim Markström – Christoffer Aspgren, Martin Rauschenberg, Kevin Persson, Alex Cooper – Pontus Jonsson (ut 72), Antonio Yakoub, Oscar Lundin, Iu Ranera (ut 80), Jesper Carström – Leo Englund.
Avbytare: Theodor Hansemon, Nils Eriksson, Daniel Eliasson (in 80), Cihan Sener (in 72), Sebastian Friman, Oskar Karlsson, Albin Lorenz (mv).
