Gefle IF november 2024 – kravlöst, planlöst, handlingsförlamat
Det har varit lätt för lycksökare att kidnappa Gefle IF Fotboll sedan Pelle Olsson slutade i december 2013. På den tiden var herrlaget allsvenskt och det fanns en viss kravbild. Idag är det svårt att se att någon ställer föreningen mot väggen efter misslyckanden. Lokala journalister, fans och medlemmar verkar nöjda bara det rullar en boll då och då på Gavlevallen. Jag är rädd att denna kravlöshet kommer ta föreningen rätt ner i avgrunden.
I vilken Superettanförening som helst av Gefles dignitet hade det rests krav från supportrar/medlemmar på förändring, man hade röstat fram ett extra årsmöte och ställt ledningen mot väggen. Men i Gefle/Gävle händer absolut ingenting, vilket i sin tur gör att föreningens kommunikation utåt blir obefintlig. Varför kommunicera om ändå ingen kräver att man säger något?
Att Gefle IF Fotboll just nu framstår som handlingsförlamat och otydligt bottnar inte i att ingen på ledande position inte arbetar eller vill föreningens bästa, jag tror att famlandet grundas i ren okunskap och konflikträdsla.
Okunskap om hur man bygger en vision, okunskap om hur man får med sig alla på resan, okunskap om hur man stärker en vacklande akademi (på herrsidan) och okunskap om hur man får till en fungerande scouting.
Konflikträdsla som hindrar nya initiativ, som hindrar nödvändig ombyggnation, som hindrar nödvändig utrensning och nyrekrytering.
Det är mycket som är fel i Gefle IF Fotboll idag. Om inte ledningen förstår det, så befinner sig föreningen i fritt fall. Bara det faktum att det inte finns en tydlig plan när herrlaget åker ur Superettan säger allt. Den planen skulle ha skissats på redan när man tog steget upp i eliten, ja, en klubbledning måste vara förberedd på allt – det ska alltid finnas planer för olika ekonomiska scenarier, precis som det alltid ska finnas listor på möjliga sportchefer, klubbdirektörer, tränare och spelare.
Mitt förslag är att föreningen tar in en klubbanalytiker likt Marcus Walfridson (har hjälpt till att styra upp flera av norska Tippeligans toppklubbar) för att få assistans med att rätta till de grundläggande faktorerna (se min förra krönika från den 29/9) och bygga upp föreningen från grunden igen. Det är inte ett tecken på svaghet att be om hjälp, tvärtom, det är ett tecken på insikt.
Ge mig ett fragment av professionalitet, ge mig ett uns av handlingskraft, ge mig glimtar av en vision – eller avgå.
Fans, medlemmar och journalister må vara nöjda. Men jag tänker inte sitta tyst och se på när klubben i mitt hjärta hamnar i händerna på kidnappare.
