Geflebragden på Vångavallen
Gefle IF åker alltså ner till Trelleborg för att möta ett lag som har 12 raka hemmamatcher utan förlust. Detta Gefle IF som har åkt på 8 raka förluster och ställer upp utan 3 ordinarie spelare, och dessutom saknar sin notoriske forwardsinhoppare, vinner med 1-0 (1-0). Det, gott folk, är inget annat än en bragd. Och bragder är viktiga, det är sådana som skapar vinnarlag.
Jag hade glömt bort hur det kändes. Jag hade glömt bort att det förändrar ens värld. Men nu så. Efter bragden på Vångavallen går det snart att ta sig en titt på tabellen. Men inte riktigt än, först efter att Åtvidaberg har klarats av kommer spelschemat och poängräknandet återupptas från min sida.
Jag struntar i att det var en skitig andra halvlek som andades blåmärken och tjongbollar. Jag struntar i att gräset sög musten ur oss då och att vi egentligen har alldeles för dålig kondition för att spela Poyas krävande presspel. Jag struntar i att vi sällan fick mer än två passningar rätt just då. För kampen levde. Det var ett kämpande Gefle IF som peppade varandra, som höll ihop i eget straffområde och som vågade spela cyniskt när det behövdes.
Men om den andra halvleken innehöll hjärta, lungor, blod och svett, så var den första Gefles bästa för säsongen. Trots att Jens Portin fick kliva in som mittback, trots att Jesper Florén fick ta rollen som vänster mittfältare och trots att René Makondele var tvungen att försöka stänga igen centrala mittfältet tillsammans med Jonas Lantto. Alla dessa nödlösningar blev snarare till utropstecken.
Defensivt var Lantto-Makondele klockrena matchen igenom, och i första halvleken bidrog inte minst Makondele med en hel del i offensiven. Makondele är inte Superettans snabbaste spelare, men i det läge vi befinner oss har vi stor nytta av hans kyla och teknik. Spelare som han har förmågan att vinna den där extra sekunden, den där extra lilla ytan som är så värdefull för ett lag i mentalt trångmål.
Visst, Trelleborg hade två frilägen innan Gefle IF gjorde segermålet i den 12:e matchminuten. Men August Strömberg ingår i laget, och efter att ha haft oflyt i elva av tolv omgångar tidigare så vände turen. August var makalös idag, och tog allt. Jag kan inte minnas att ens den gode Mattias Hugosson (nu målvaktstränare) har spelat en sådan avgörande roll för himmelsblå.
Målet var en delikatess. Anton Lans hittar Piotr Johansson med en 35-meterspassning som slås från vänster ut på högerkanten. Piotr driver bollen mot straffområdet och spelar in till Deniz Hümmet som från en position till höger i straffområdet skjuter ganska snabbt. Bollen wobblar och går ”igenom” försvararen och ställer keepern som får händerna på bollen, men utan en chans att rädda den.
Efter målet har Gefle IF flera chanser att utöka ledningen. Bland annat gör man 2-0 som ser korrekt ut. Om man fryser bilden exakt i det ögonblick bollen slås är det svårt att upptäcka någon offside på Martin Rauschenberg. Dessutom verkar bollen gå i mål via en Trelleborgsspelare, vilket i sin tur borde ha upphävt offsiden.
Spelet såg väldigt kontrollerat ut stora delar av första halvleken. När vi åker på omställningar är det så gott som alltid när vi förlorar bollen på fel ställe på planen. Och med en nykomponerad trebackslinje synkar inte alltid kommunikationen och offsidefällorna, vilket gör det lite lättare för hemmalaget.
Det som imponerar mest på mig den här kvällen är …
* August Strömberg
* Vårt sätt att försvara oss centralt
* Vårt sätt att försvara oss mot inlägg, det som varit Gefles ”sjukdom” under mer än två års tid verkar äntligen ha fått rätt medicin. Vi förlorar sällan höjddueller i eget straffområde, eller gör räknefel. När Trelleborg skapar chanser gör man det på sina snabba omställningar, mot ett samlat försvar blir det bara ströchanser.
* Att det går att se vilken potential som finns hos många spelare. Anton Lans passningsfot är inte att leka med, Adam Bergmark Wiberg kommer att bli en nyckelspelare när han blivit modigare och när laget vet hur man ska utnyttja honom, Deniz Hümmet har i princip allt man kan begära av en forward – och det han saknar i snabbhet kompenserar han med en fantastisk teknik, spelsinne och fruktad högerfot, Piotr Johansson kommer att bli vår verkliga nyckelspelare längre fram på säsongen – också här kommer det hända mycket när självförtroendet blir bättre.
* Jens Portin som mittback. Det kan faktiskt bli svårt för Jesper Björkman att återta sin startplats mot Åtvidaberg. Jens frisparkar från högerkanten in i straffområdet gav dubbla målchanser varje gång. Vilket vapen! Och då ska vi komma ihåg att killen dessutom kastar långa inkast (något som i och för sig även Björkman gör).
Johan Oremo såg lite vilsen ut i offensiven i denna match. Kanske är han halvskadad, kanske har han inte hittat rätt i Poyas anfallsuppställning. Även Rauschenberg blandade och gav. Han satt som ett klister på sin motståndare och gjorde några avgörande brytningar, å andra sidan slog han bort några bollar på ett oförklarligt sätt. Ändå känns det som om det är Martin som styr försvarslinjerna.
Ett tydligt spelsystem som truppen tror på är egentligen allt. Det såg man inte minst när Tshutshu Tshakasua och Adrian Bjelkendal Haaranen byttes in mot slutet. Det var länge sedan jag såg dem göra så gedigna insatser.
Äntligen fick den här säsongen mening.
Äntligen ser jag fram emot nästa match.
Äntligen kan marschen uppåt börja.
Det finns inget som är så underbart som att vinna fotbollsmatcher.
Trelleborgs FF – Gefle IF 0-1 (0-1)
0-1 Deniz Hümmet (12).
Gefle IF:
August Strömberg
Anton Lans, Martin Rauschenberg, Jens Portin
Piotr Johansson, Jonas Lantto (k), René Makondele (Adrian Bjelkendal Haaranen, 84), Jesper Florén
Adam Bergmark Wiberg (Tshutshu Tshakasua, 70), Johan Oremo, Deniz Hümmet.
På bänken: Tshutshu Tshakasua, Melvin Mårtensson Almevid, Adrian Bjelkendal Haaranen, Kevin Persson, Viktor Frodig (mv)
