Intervju med Pelle Olsson, del 1 – ledarskap, ekonomi och försäsongen: ”Det skapas en tro på det vi gör”
Gefle gör sin nionde säsong på raken i fotbollsallsvenskan. Pelle Olsson har alltså tränat laget i åtta år, under samtliga dessa år har han dessutom varit klubbens sportchef. Jag fick möjlighet att göra en längre intervju med Pelle för att prata om säsongerna som varit och säsongen som kommer. Det blev ett samtal där jag för första gången fick en djup insikt i klubbens extremt knappa resurser, men framför allt blev det en fascinerande resa in i Pelles sätt att se på ledarskap.
Gefle IF har flyttat in i nya lokaler i Silvanumhuset, som ligger ett ”Sulan” Westlinskott ifrån Strömvallen. Man går först in i huvudbyggnaden, passerar förbi restaurangen, fortsätter nerför en trappa där ett GIF-emblem visar vägen. Ingen står i shoppen. Jag tvekar lite, innan jag bestämmer mig för att gå igenom shoppen, följa korridoren till höger … i ett rum till vänster har klubbdirektören Eva von Schéele-Frid sitt kontor. Vi hälsar glatt och jag gratulerar till arenan, och säger att jag måste få intervjua henne framöver.
Jag fortsätter korridoren fram. Där är det. Några rum längre fram håller Pelle Olsson till. När jag tittar in sitter Pelle vid sitt skrivbord, framför ett taktikprogram i datorn och förbereder dagens träning inför den tredje träningsmatchen mot Brommapojkarna. När jag efter intervjun ska ta ett foto säger Pelle ”Det är bra om det på skärmen inte syns i bild”.
Jag skrattar. Ja, jag skrattar rätt mycket under den här intervjun. En Kalmarspelare som uttalade sig i fotbollsmagasinet Offside för ett par år sedan sa att Nanne Bergstrands humor är kass, att det bara är Nanne själv som skrattar. Pelle Olssons humor är tvärtom, den är torr och underfundig. Pelle rör inte en min när han har levererat en punchline. När jag till exempel gratulerar till arenan säger Pelle att det är bra att den kommer … så man slipper det samtalsämnet.
Vi sätter oss i besöksfåtöljerna. Framför mig på väggen hänger ett papper i A1-storlek. Det är svårt att avgöra om det är ett minne som Pelle haft med sig sedan sin egen aktiva tid eller om det är en konstinstallation. Det visar sig vara varken eller. Papperet används vid enskilda taktikgenomgångar.
Hur var det, du slutade din aktiva karriär 1992 och så blev du tränare i Gefle 1996, stämmer det?
Nej, jag gick direkt från att vara spelare till att bli assisterande tränare 1993, sedan var jag juniortränare en kort period, innan Stefan Lundin hoppade av som huvudtränare – och då tog jag över 1 juli 1996. Sedan blev jag assisterande tränare i Örebro 2003, för att komma tillbaka till Gefle 2005.
Och innan din tränarbana spelade du i Allsvenskan för Gefle, Halmstad och Malmö FF. Vilken nytta har du som tränare av att ha spelat på hög elitnivå tror du?
Äh, jag spelade för så länge sedan, många av de där minnena har bleknat. Min aktiva karriär var ju kantad av skador, så jag kanske har lätt för att förstå hur spelare som är i den situationen känner. Men spelet är helt annorlunda idag. Det är mer fysiskt … ja, allt är på en helt annan nivå. Däremot kan man säga att de två år jag gjorde i Örebro SK, som assisterande tränare, de var viktiga att ha med sig när jag kom tillbaka till Gefle 2005. För de som var i klubben då hade väldigt lite allsvensk erfarenhet, vare sig man var spelare eller jobbade till exempel på kansliet. Att jag varit assisterande tränare spelade ingen roll, det viktiga var att jag hade färsk erfarenhet av Allsvenskan.
Så när det gäller själva spelet har inte dina spelarerfarenheter någon betydelse?
Mina erfarenheter som tränare är viktigare än mina erfarenheter som spelare. När jag var färsk som tränare kunde jag tro att alla uppfattade det som jag brukade uppfatta det som spelare. Det har jag fått klart för mig att så är det ju inte. Alla spelare behöver information och instruktioner på olika sätt. En del behöver upprepning över lång tid för att få saker att sitta. Och så vidare.
Hur har du utvecklats som tränare under de tjugo åren i yrket?
Svårt att säga. Spelet har förändrats så mycket under den här tiden. Jag har hållit i flera tusen träningar, jag har stått vid linjen och sett flera hundra matcher … nej, det känns snarare som att allt runtomkring har förändrats. Även om spelet och taktiken inte är så annorlunda. Men allt har blivit på en helt annan nivå. Spelarna är professionella idag jämfört med på 90-talet då man var halvprofessionella. Och så har det kommit nya fenomen … som konstgräs till exempel.
Jag har en kompis som brukar säga att för att bli en bra lärare måste man ha haft en bra lärare som man kan forma sig efter. Skulle man kunna säga att detsamma gäller tränare – ”för att bli en bra tränare måste man ha haft bra en tränare själv”?
Man är ju summan av det man har varit med om. Min spelarkarriär var kort, kan man säga. Eftersom den var så skadefylld. Men jag hade turen att spela under många väldigt bra tränare, och det är klart att de påverkade mig mycket … i alla fall i början av min tränarkarriär. Jag har spelat under Roy Hodgson och Stuart Baxter, jag har spelat under Stefan Lundin och också jobbat med Lundin. Jag hade Tommy Söderberg som handledare på steg 4. Jag var med i U21-landslaget när Benny Lennartsson ledde det. Ja, jag kanske var på trettio läger med honom. Det är ju starka tränarnamn allihop. Både Hodgson och Baxter har haft långa tränarkarriärer. Ja, Hodgsons idéer har räckt över väldigt lång tid … beviset på det är ju att han nu är engelsk förbundskapten.
Du kom in som huvudtränare i Gefle bara några månader före säsongsstarten 2005, när huvudtränaren Kenneth Rosén olyckligt avlidit. Hur pass klar var du över hur du ville att Gefle skulle spela?
Jag hade en tydlig idé om hur laget skulle uppträda i anfall och försvar, det försökte jag så fort som möjligt att introducera. Lustigt, men vi pratade i klubben om den säsongen så sent som igår. Vi hade ingen fullstor plan på vintern på den tiden. Vi tränade i en hall i sex veckor och kom inte ut på en fullstor plan förrän i slutet av februari. Det var en ganska tuff period. Vi började dessutom med att förlora de fyra första träningsmatcherna och fortsatte med att förlora de tre första i Allsvenskan. Och … det var rätt knepigt överhuvudtaget. Att ta över efter en som har avlidit … det är en väldigt tråkig situation. Samtidigt som det var positivt för klubben att vara i Allsvenskan för första gången på tjugo år. Ja, det var blandade känslor helt enkelt. Men spelarna hanterade det väldigt bra. Och det var positivt att jag faktiskt kände halva laget sedan tidigare, ja, att det fanns en stomme i laget som hade spelat upp Gefle i Superettan 2000.
Även om du hade varit borta i några år så fanns det en ryggrad som du kunde bygga på.
Mm, det förenklade min situation att hela åtta spelare var med från division 2-året 2000 och att samma åtta spelare också var med de första åren på den allsvenska sejouren.
I början kändes det som om motståndarna hade svårt att veta hur de skulle spela mot Gefle …
Ärligt talat är det där sådant som jag inte riktigt tror på. Det är liksom en förenkling. Fotboll är färskvara. Vi har ju inte spelat samma spel från match till match. Vi har haft olika spelare med olika slags spetsegenskaper i olika matcher, och vår spelkvalité har gått upp och ner. Vissa matcher har vi spelat mot lag som har rutinerade allsvenska tränare, andra matcher har vi spelat mot lag med nya tränare med väldigt liten allsvensk erfarenhet. Det är snarare sådant som spelar in.
Som supporter kändes det som om bortalagen för några år sedan kom till Strömvallen och spelade lite för offensivt, men förra året kom lagen hit och spelade lite mer tillknäppt. Kan det vara en förklaring till att vi fick med oss väldigt få poäng i hemmamatcherna 2012?
Jag tycker att ett år är en lite för kort tid för att kunna göra en bra analys. Tänk på att vi 2011 gjorde en väldigt bra hemmasäsong. Och den allra första säsongen, 2005, då tog vi bara en poäng mer på hemmaplan än på bortaplan. Det där har varit väldigt olika. Det finns en sak som överskuggar allting – det är planen. Planen på Strömvallen är helt olika de andra planerna i Allsvenskan. Den är tajtare och mattan gynnar inte spelet alla gånger. Bollen studsar mycket mer på Strömvallen än vad den gör någon annanstans. Jag tycker vi hade ett väldigt bra passningsspel 2012 på bortaplan, på Guldfågeln Arena, på Råsunda, på Gamla Ullevi, på Nya Parken … matcherna på Strömvallen blir mer in-fighting. Det blir mer duellspel, fast det är konstgräs. Man kan säga att vårt passningsspel var dåligt på hemmaplan, men det berodde på att de lag vi mötte här var mer i balans än vad de var på sin hemmaplan.
Så även om ni ägde bollen i färre antal minuter mot Malmö på bortaplan fanns det ändå större ytor att göra mer när ni väl hade bollkontroll än det fanns mot dem på Strömvallen?
Precis. Att vi inte spelade ett bra passningsspel mot Malmö på Strömvallen berodde nog inte på att de hade någon överdriven respekt för oss. Jag tror snarare att vårt dåliga hemmaspel var en följd av att vi förra året spelade med ett slags tryck på oss. Vi hamnade i bottenstriden så tidigt. Och hamnar man i bottenstriden är det lätt att tänka ”hemmamatcherna MÅSTE vi vinna!”. Man vill inte vara där nere … och då blir pressen större på en i hemmamatcherna än vad den är i bortamatcherna. Jag tycker att vi i princip bara spelade en enda hemmamatch 2012 där vi hade skuldrorna sänkta – och det var mot Helsingborg i den sista matchen. Från den första hemmamatchen mot Syrianska (andra omgången, min anmärkning) där vi tappade ledningen på ett självmål – trots att vi hade ett klart övertag i antalet målchanser – och den andra bortamatchen mot Åtvidaberg där vi förlorade med 1-6 kände vi oss jagade … och det tror jag påverkade oss mer än hur motståndarna spelade. För vi är beredda att slå motståndarna vare sig de spelar si eller så.
Jag läste att inget allsvenskt lag som har hamnat på den undre halvan sex år i rad har klarat kontraktet det sjunde året – så där bröt Gefle en trend 2012. Men det måste ju krävas ett oerhört starkt psyke för att ligga och kriga där nere säsong efter säsong. Det mentala, är det något ni jobbar med?
I mitt ledarskap handlar det om att ha en konsekvent stil hur det än går. Att spelarna får känna att ”här gör vi på det här sättet”. Det handlar inte om sådana saker som när vi till exempel har bollen i backlinjen, utan det handlar om vår vardag: Hur gör vi i vår vardag? Hur hanterar vi olika situationer? Vardagen utgår alltid ifrån prestationen, inte ifrån enstaka händelser som ett enskilt resultat. Vardagen handlar om att analysera prestationen och förbereda sig inför nästa match. Det rullar på. När det går emot måste man stå emot lockelsen att kasta allt överbord. Istället måste man jobba efter den linje man tror på, vara konsekvent. Att spelarna känner att det finns en trygghet i vardagen, att träningen inte styrs av mina tillfälliga känslor.
Det är ungefär som en filmregissör som får höra krav på sig utifrån att filmen måste bli så och så, men struntar i det och istället fokuserar på sin vision – för en övertygelse smittar av sig på resten av teamet.
Ja, jag tror att det är så. Det finns ju inte geniala ord att säga alla gånger. 22 spelare tolkar ett meddelande på 22 olika sätt. Det är bättre med ett konsekvent uppträdande som man håller fast vid. Naturligtvis pratar man ju extremt mycket i den här rollen som jag har. Både kollektivt och individuellt. Men man får inte tro att ”nu har jag sagt det, nu förstår alla”, det fungerar inte så. Det finns inte ett sätt att nå alla. Det viktiga är att spelarna känner att ”här fungerar vardagen på det här sättet, i den här klubben tror man på det här”. Då skapas det en tro på det vi gör. Oavsett om det går bra just nu. För under alla säsonger – även när det har gått ganska bra – så har vi kommit in i perioder av poängtorka … ja, vi håller på och pratar om det just nu, om hur vi kan åstadkomma en kortare väg till förändring. Vi använder försäsongen lite grann till sådant. För det kan vara så att när man väl kommer in i perioder av lite sämre resultat så sitter vissa saker så hårt etsade att det är svårt att fatta de snabba besluten som gör att man kommer ur det hela. Vi jobbar med det här varje dag – hur vi kan förändra oss och förbättra oss.
Finns det vissa saker som man måste hinna med under försäsongen, som man inte kan ta igen senare?
Det är viktigt att se hela säsongen som en utvecklingsprocess. Att man inte bara fokuserar på premiären, ”nu ska allt vara klart”. För så är det sällan. Förra året var vi inte nöjda med hur det såg ut med en månad kvar. Då var vi nog som allra sämst. Den startelva som hade hållit nollan i åtta matcher 2011 … ur den hade vi tappat fyra namn. James Frempong som försvann under augustifönstret, Daniel Theorin och Yussif Chibsah som hade spelat 100 matcher var i centrallinjen, Jens Portin som var långtidsskadad. Vi hade förlorat 250 matchers allsvensk erfarenhet, in kom bland annat Linus Malmborg och Alexander Faltsetas som tillsammans hade tre allsvenska matcher från start.
Kan det här med förväntningarna på laget ha spelat in? Inte många tippade att Gefle skulle åka ur och ni hade själva som målsättning att komma på den övre halvan.
Nej, det tror jag inte spelade någon roll alls. Fotboll är sådan färskvara. När vi efter två omgångar har spelat 0-0 och 1-1, då är det det som gäller. Det där att man går ut med en målsättning, det är liksom något som andra kräver av oss. Jag har alltid varit skeptisk till det. Jag förstår egentligen inte meningen med sådant. En allsvensk säsong är så lång, du kan omöjligt veta vad som händer under året. Det finns så många motståndare som kan påverka ens situation. Det är så många faktorer som spelar in. En siffermålsättning är en ren spekulation. Däremot, i processen till målet är det ju viktigt att få med alla på vagnen. ”Vi har det här sättet att jobba, vi har det här att utveckla i spelet”. Men att säga till alla ”vi ska komma på den och den placeringen”, det är mest för att omgivningen ska få något att prata om. Nej, jag är mer inne på att det som spelade in 2012 var den start vi fick och den brist på erfarenhet som många av spelarna hade. Då hade vi några som inte hade spelat i Gefle IF när vi haft framgång, och då är det inte lika lätt att vara hängiven i motgång. I medgång är allt så mycket lättare.
I medgång kanske man inte ens behöver analysera varför det går bra?
Nej, då handlar det mest om att behålla formen, men vi jobbar självklart med analysen av prestationen oavsett om vi vinner eller inte. Eftersom det är vår idé att ha ett konsekvent arbetssätt.
Var tycker du att ni just nu befinner er i uppbyggnaden jämfört med hur du vill att det ska vara?
Försäsongen har varit en bit ifrån hur jag föreställt mig. Dels har vi gått in i säsongen med en obalans i truppen för att vi helt enkelt inte har tillräckligt mycket pengar. Vi har inte kunnat ha så många spelare på varje position som vi hade velat. Det har lett till att vi blivit korta i försvarsalternativen. I och med att de flesta skador vi haft har varit på spelare i backlinjen har vi inte kunnat spela med en full backlinje mer än en eller två gånger hittills. Som om inte det var nog – vi kunde bara vara ute fem gånger under de första tjugo träningarna, och under två av de tillfällena var planen så hård att det inte gick att träna. Det betyder att vi har tränat mycket mindre än beräknat på vårt spel. Därför har de två matcherna vi har spelat varit helt okej. Hur kan det vara så? Jo, vi har ett lag som är intakt. De som är här nu var med förra säsongen eller så har de varit här förr. Som Anders Wikström. Sive Pekezela är ju undantaget, men han har å andra sidan varit skadad. Ja, vi har några som är skadade precis som förra året. Men skillnaden är att vi i år har ett lag som redan är samspelt. Och sedan är det roligt att vi har kunnat lyfta upp tre juniorer i truppen: Erik Olsson, Emil Bellander och Herman Ehn.
Det måste vara skönt med det här arenabeskedet i ett läge när ni har det dåligt ekonomiskt.
Ja, framför allt ska det bli skönt att slippa tjata om det så mycket. Nu kan vi prata om fotboll istället.
Men rent ekonomiskt låter det som om det här är det tuffaste året.
Alltså, vi har varit uppe i Allsvenskan åtta år i rad. Det är bara sex klubbar som har varit med oss under de här åtta åren eller längre. Av de här sex klubbarna ligger Kalmars omsättning närmast vår, och deras är 550-600 miljoner. Vår omsättning har varit 225 miljoner under åtta år. Malmö har under samma tid haft en omsättning på mer än 1,2 miljard. Man kan ju inte tro att ”ja, men det spelar ingen roll, det är bara att köra på”. Trots den här låga omsättningen har vi lyckats hålla uppe allting: kansli, två utlandsläger … det som skiljer sig från andra lag är att våra snittlöner är lägre. Men förr eller senare kommer vi ju till en punkt ”nu jävlar får det konsekvenser”.
Och det fick det i år?
Ja, i år var vi tvungna att säga nej till spelare som vi inte ville säga nej till. I de positioner där spelares kontrakt gick ut kunde vi inte heller ta in en ersättare. Det är första gången det händer oss i Allsvenskan. Om man har så pass lite pengar för att bedriva allsvensk fotboll … förr eller senare måste det få konsekvenser på ett väldigt konkret sätt. Men när matchen börjar – då är det elva mot elva, och då kan vi ta till taktik för att vinna matchen. Då spelar det ingen roll vilken lön motståndarna har. Men när vi ska sätta spelartruppen och vi börjar diskutera löner – då spelar det roll om man har pengar eller inte.
Man kan säga att den här försäsongen har skilt sig från andra försäsonger: Det är en mindre trupp, ni har inte kunnat spela med full backlinje och så vidare. Är det några andra saker bortsett från kontinuiteten som har varit extra bra med den här försäsongen?
Johan Holmström som har hand om fysträningen har haft en kortare startsträcka, i och med att spelarna fick med sig ett träningsprogram hem och fick påbörja träningen innan vi sågs första gången. Det innebär att de som har gått igenom träningsprogrammet som de ska är i bättre fysisk form än tidigare. Dessutom har all konditionsträning bedrivits i form av spelövningar. Visst har vi haft några löppass, men inte som förut. Då hade vi rejäla löpblock varje vecka. Och vi har faktiskt ett träningspass mindre i veckan. Jag tycker att vi ser piggare ut, och det är en följd av det fysiska träningsupplägget.
Den tråkiga svenska försäsongsträningen som alla utlandsproffs pratar illa om – den är borta.
Ja, det är ju en sak som vi tränare har pratat länge om. Vi behöver tävla i fler antal månader. Om vi i Sverige bara spelar mellan första april och 15 november, och andra länder spelar mellan första februari och 15 december, då har en spelare som är 25 år faktiskt spelat mycket mindre fotboll än en spelare i exempelvis Tyskland. Och så har vi vårt väder att ta hänsyn till. 2010 började vi i Gefle seriespelet den 15 mars, en måndagsmatch mot Elfsborg.
I minus sex grader …
Minus sex grader. Precis. Och det var ju inget som gynnade svensk fotboll. Grejen var ju att även resten av landet hade vinter det året. Då fick de plötsligt känna på hur vi alltid har det här uppe. Alla fick en insikt att ”det här går ju inte”.
Och nu får ni matcher i Svenska cupen i stället för en rad träningsmatcher.
SEF har kommit med det här förslaget för att försöka förlänga tävlingssäsongen. Och det är en bra början. Sedan gäller det att ”komma åt” november på något sätt också. I år blir det ju en supercupfinal i november, det gäller visserligen bara två lag, men det är ändå ett försök. Och vi kan nog få en längre säsong så småningom när alla lag har arenor som gör att publiken kan vara under tak … att matcherna får en inramning.
I morgon kommer den andra och sista delen av intervjun med Pelle Olsson. En analys av förra säsongen och nytänket inför 2013: ”Vi måste ha fler djupledsattacker”
