Intervju med Pelle Olsson, del 2 – analys av 2012 och inför 2013: ”Vi måste ha fler djupledsattacker”
Under den andra delen av samtalet med Pelle Olsson började vi prata om förra säsongen, hur extrem den var på alla sätt. Man gjorde sin sämsta säsong på hemmaplan, men sin bästa insats någonsin i bortastatistiken. Det började med att Gefle kom helt fel in i Allsvenskan och skaffade sig en rejäl uppförsbacke. Här nere berättar Pelle hur man tänkte i laget när självförtroendet var på botten och hur man fick det att plötsligt vända uppåt. Dessutom berör Pelle vad man dragit för slutsatser av 2012.
För att gå tillbaka till förra säsongen. Egentligen hade Gefle bara en dålig period i Allsvenskan 2012, det var mellan omgångarna 3-8 då det blev förlust i fem av sex matcher. Hur var läget i truppen just då?
Vi vann mot Kalmar i den femte omgången, sedan blev det förlust i de kommande omgångarna med 0-1, 0-2, 0-3. Vi låg under från 50:e sekunden mot AIK, från 16:e minuten mot Norrköping, från den 19:e minuten mot Häcken … alltså vi fick spela enormt mycket i underläge, och det är något som påverkar spelares självförtroende. Om jag spelar fotboll i 270 minuter under en tiodagarsperiod och av de 270 minuterna ligger under i 235 minuter. Sådana faktorer påverkar mer än ”vilken målsättning hade vi”.
Men mellan omgång 9 och 16 blev det faktiskt bara en förlust.
Ja, när vi hade kommit i den situationen då tänkte vi inför Sundsvallsmatchen hemma i den nionde omgången att ”nu måste vi få stopp på det här”. Så då spelade vi oerhört snålt. Alltså, då var vi otroligt … åtstramade. Det gjorde att vi avslutade våren med fyra matcher utan förlust. Och vi fick en liten lucka till lagen bakom. Sedan kom sommaren och vi startade med en svår bortamatch mot Helsingborg, som vi förlorade. Sedan blev det två oavgjorda innan vi slog Göteborg hemma med 5-0. Och då trodde man att ”nu kommer det att lossna”.
Men istället så …
… så blev det tre raka förluster. Mot Malmö, Syrianska och Djurgården. Syrianska borta (0-1) var en oerhört stor besvikelse. Djurgårdsmatchen var en extremt tajt match som vi förlorade med 1-0 när de var i sin absolut bästa period för året. Den matchen var för svår för oss med tanke på i vilket skick vi var. Ändå tycker jag att vi gjorde helt okej prestationer från Helsingborgsmatchen och framåt, förutom i Syrianskamatchen där vi var väldigt besvikna på oss själva. Men vi var som sagt inte i bästa skick under den perioden, vi låg i botten och hade inte det där lilla extra som man måste ha om man ska vinna mot de bästa lagen.
Men så mötte ni Örebro borta, där kändes det som om något hände, att ni låg tätt, spelade hårdare. Jag tror att Marcus Hansson drog på sig säsongens enda varning i den matchen.
Den matchen fick en slags höstatmosfär fast det bara var slutet på sommaren. Med tanke på Örebros utsatta läge och vårt utsatta läge. De låg näst sist och vi på placeringen ovanför. Det kändes som om det var en helt avgörande match, trots att det bara var i 20:e omgången. Och då fick vi spela i ledning efter att Dahlberg satt straffen efter tolv minuter. Det var en sådan jäkla skillnad att få spela i ledning för en gångs skull. De gick ju all in i den matchen. Det skilde fem poäng innan matchstart, och de hade Djurgården i ännu en hemmamatch veckan efter. Mycket av deras runtikringsnack handlade om att ”nu slår vi Gefle och sedan Djurgården, och sedan är vi förbi Gefle”. Efter den matchen blev det … ja, från att ha haft hotet från GAIS och ÖSK där bakom och varit i riskzonen att åka ur, från att ha varit i den där tärande bottenstridsgeggan … efter den matchen hade vi skapat marginal ner och vi kände att vi hade en kvalplats att vinna, och att vi därifrån kunde jobba oss uppåt.
Helt plötsligt kom allt i ett annat läge.
Ja, efter våren var vi beredda på att det kunde ta trettio omgångar plus två kvalmatcher att lösa det här. För att återvända till det vi pratade om i början, att vara på den undre halvan kräver att man har ett starkt psyke: Vi avdramatiserade det helt enkelt efter våren och sa att ”ja, det här är inte kört, men vi måste vara beredda på att jobba, det blir ingen walk in the park”. Men efter Örebromatchen, och den atmosfär som skapades – vi fick spela i ledning under 80 minuter – så fick vi en annan trygghet i vår dagliga verksamhet. Och sedan i omgången efter slog vi Norrköping borta samtidigt som ÖSK förlorade mot Djurgården … plötsligt var vi elva poäng före! Det blev något helt annat efter det. Varje andetag blev mycket mindre påverkat av tabellsituationen.
Från och med omgång nio kom David Fällman in som mittback bredvid Olof Mård, sedan var Fällman ordinarie säsongen ut. Vad var det han tillförde?
Efter det att vi hade förlorat borta mot Häcken med 0-3 stramade vi åt vårt försvarsspel oerhört. Vi hade ett kollektivt försvarsmedvetande som var ett snäpp bättre än tidigare. Fällman kom in i den vevan, och han var helt opåverkad av de åtta första omgångarna.
Han hade inte del i det liksom.
Nej, han kände att ”nu får jag spela i Allsvenskan!”. Han trodde två månader tidigare att han skulle spela i en annan klubb i en lägre division eftersom AIK sagt nej. Plötsligt står han där och då gäller det att visa sina bästa sidor. Det är det det handlar om som spelare.
Vad är Fällmans styrka som mittback?
Han är brytsäker och jobbar bra i ytan framför sig. Det var viktigt för oss i det läget, att ha en mittback som inte var passiv, utan som ville vinna bollen helt enkelt.
Blir mittbacksspelet annorlunda om Mård-Fällman spelar ihop, jämfört med Wikström-Mård och Wikström-Fällman?
Nej, det blir det inte. Rollerna är som de är ändå. Det enda som skiljer är att om Mård inte spelar så tappar vi längd i inläggsförsvaret.
Till vänsterbacksplatsen (Patrik Bojent, Andreas Dahlén, Portin) har det alltid varit lätt att hitta en given spelare, eller snarare, det har funnits en kontinuitet där. Men på högerbackplatsen inledde du med Daniel Bernhardsson förra året för att sedan flytta upp honom och låta Pär Asp spela högerback. Varför är det så svårt med att hitta en permanent högerback?
Nej, jag tycker snarare tvärtom att det har varit väldigt stor kontinuitet på högerbacken eftersom ”Bernhard” har spelat högerback sedan i maj 2006, när Andreas Revahl fick en astmaattack borta mot Elfsborg. Sedan dess har ”Bernhard” spelat högerback (nervöst skratt från intervjuaren). Det är under vissa väldigt korta sekvenser som han har spelat på mittfältet.
Men förra året avslutade Bernhardsson säsongen som högermittfältare.
Ja, vi körde ju väldigt hårt med samma lag under den här perioden när det gick bra. Den uppställning som vi hade då var samma som vi använde oss av 2011 under motsvarande situationer – när det var tufft, när vi behövde strama åt på planen. Med Bernhard och Asp tillsammans på högersidan får vi ett väldigt tajt försvarsspel. Eftersom vi hade spelat så mycket i underläge i början av förra årets serie blev det en mycket lyckad kombination. Första gången vi prövade med den högersidan var mot AIK borta 2011.
Precis, när det blev vinst med 2-0!
Då blev Asp skadad i slutet på första halvlek och var borta i tre månader. Sedan kom han tillbaka hemma mot Häcken när vi hade sex raka förluster, när Bernhardsson nickade in 2-2 i slutminuterna. Så då kom den uppställningen tillbaka, men 2012 blev det så att den ”satte sig” mer. Men som det ser ut idag, 2013, måste vi vara öppna för alla möjliga lösningar. Nu gäller det för oss att ta vara på alla spelares egenskaper. Med Bernhardssons mittfältsspel får vi vissa egenskaper som vi tycker väldigt bra om. Därför hade vi tänkt att han skulle jobba som mittfältare nu. Och att Asp och William Lundin skulle jobba som högerback, men Lundin har ju varit skadad sedan i september och Asp är knäskadad för närvarande. Ja, det har varit många skador på försvarsspelarna. Mård har varit borta, och Portin har också varit skadad i någon vecka. Vi har ingen täckning på vänsterbacken som det är nu. I en trupp vill man ju ha åtta försvarare, men som en konsekvens av ekonomin är det som det är. Jag måste vara öppen för att de här spelarna kan spela på de här positionerna.
Så i krisperioder kan det vara bra att sätta ett lag som man kör match efter match.
Ibland får man faktiskt bortse från ”form”. Man måste tänka på vad som är bäst för laget under en längre tid. En del spelare har så pass viktiga egenskaper oavsett om de är i form eller inte.
För att gå in på det centrala mittfältet. Det känns som om Mathias Woxlin och Yannick Bapupa lämnade ett tomrum efter sig på det centrala mittfältet, är det så du också ser på det? Att vi sedan dess saknar en kreatör på mitten.
Nja, de allsvenska åren har lärt oss att ”balans” är ett nyckelord. Överhuvudtaget har det blivit färre centrala attacker i Allsvenskan. Oavsett egenskaper har de centrala mittfältarna fått balansroller, det är nästan som i 4-2-3-1, fast vi snarare spelar 4-2-2-2, eftersom yttermittfältarna ansvarar för attackerna … ja, även i speluppbyggnaden är yttermittfältarna högre upp i banan. Sedan är det ju klart att de individuella egenskaperna är olika hos alla spelare. Vi försöker dra nytta av varje spelares goda sidor. Bapupa var ju till exempel den bästa kontringsspelaren vi har haft. Vi är ju inte alls lika bra i kontringsspelet idag, som när vi hade både René Makondele och Bapupa eller senare när vi flyttade in Bapupa centralt. Ja, eller när vi hade forwards som var mer djupledsinriktade. Vi har istället mer fysiskt starka forwards idag, och är därför bättre på att bita oss fast runt motståndarnas straffområde.
Hur blir spelet om Alexander Faltsetas spelar med Marcus Hansson jämfört med andra alternativ?
Rollerna är precis samma. Det gäller de som spelar på centrala mittfältet och de som spelar i anfallet. Undantaget är yttermittfältarna som uppträder lite olika. Till exempel så spelar Jonas Lantto ett annat yttermittfältsspel än vad vi gör på andra sidan. Men det vill jag inte prata så mycket mer om här. Man måste komma ihåg att spelet präglas av vilka egenskaper spelarna har. Jag kan säga till en spelare: ”Så här ska du uppträda i den här positionen, när bollen är där så ska du vara här, när bollen är här ska du göra så där.” Men när bollen väl kommer in – då fattar ju spelaren beslutet. Han fattar ju beslutet att göra sig spelbar beroende på hur trygg han är i rollen. Och vad han gör med bollen i nästa skede … det är ju upp till spelaren, men det gäller ju att han fattar beslut som de andra spelarna förväntar sig. Vi kan ju inte hamna där när hans medspelare tänker ”Vad fan håller han på med, det här kan ju bli vad som helst!”. Vi försöker ju ha en tydlig idé, en tydlig struktur, men det är ju spelarna som lägger den sista touchen på det hela. Och när man tänker så då finns det inga exakta likheter mellan någon konstellation. Sedan är allt beroende av vad de andra gör. Ett lag kanske inte pressar oss lika hårt på en yta, då vet man att då kommer just den här spelaren att få lite mer tid och så vidare.
Om vi ska prata Jakob Orlov och Mikael Dahlberg, vad är det som gör att de blir ett sådant bra anfallspar?
De förstår spelet på ett väldigt bra sätt. Och de klarar av att läsa varandra i olika situationer. De kan ”plocka upp av varandra” som jag skulle vilja uttrycka det. Men det är samma sak där. Oavsett vem som spelar så är rollfördelningen jämn. Försteforward, andreforward – vad är jag? Vi strävar ju efter att alla forwards ska spela lika bra med varandra. Men återigen, olika spelare har olika egenskaper.
Det var kul att Johan Oremo var avgörande i det tysta på slutet av serien. Han kom ju in mot Sundsvall precis före 1-0, och han var med i förspelet till segermålet mot Mjällby.
Ja, tyvärr hade han massa småskador förra säsongen. Inför Häckenmatchen tänkte vi använda honom som vänstermittfältare, men då åkte han på en ljumskskada. I samma veva fick han blindtarmsinflammation och var borta de sista fem matcherna på vårsäsongen. Inför Djurgården hemma åkte han på en knäskada.
Mattias Hugosson gör kanske sitt sista elitår – betyder det att det finns en poäng att försöka spela in fler målvakter den här säsongen?
Det är ju jätteviktigt i livet att ha balans mellan nutid och framtid. Mina roller är ju dessutom dubbla. Jag har en roll innanför linjen, som tränare, och en utanför linjen, som sportchef. I sportchefsrollen är det viktigt att se längre fram. Jag vet till exempel att en spelare kommer att lämna stan efter säsongen, av familjeskäl. Så han kommer att flytta oavsett vad jag säger. Då vet jag att i den positionen behöver vi vara beredda på en förändring. Måste vi scouta eller har vi en lösning internt? Det är en sak som vi får värdera. Men när vi ska ta ut laget, då jävlar gäller det att det är bästa laget som spelar. Det finns inte en chans att vi vid ett enda tillfälle tänker att ”det är bra om han får spela för han behöver erfarenhet”. Konkurrensen i Allsvenskan är så tuff att vi behöver vara precis så bra som vi kan vara. Och då behöver vi spela med det lag som vi tror gör jobbet bäst just nu.
Kommer Gefle att förändra sitt sätt att spela till den här säsongen?
Förra året var ju fullt av motsägelser. Vi var fjortonde lag på hemmaplan och femte på bortaplan. Vi hade ett bra passningsspel på bortaplan, ett sämre på hemmaplan. Det är klart att vi vill förbättra vårt hemmaplanspel. Men det får ju inte gå ut över vårt bortaplanspel. Vi ska fortsätta att vara lika bra där. Men vi vill vinna fler än tre matcher på hemmaplan, att vinna så få matcher är att utsätta hemmapubliken för alldeles för stora plågor.
Men betyder det att ni förändrar något i spelet?
Ja, då lär man ju grotta ner sig och fråga sig: ”Varför blir det så här?” Det är därför vi har lagt in fler hemmamatcher på försäsongen. Vi tycker att vi var för spända på hemmaplan förra säsongen. Men jag kan ju inte gå in och säga: ”Nu ska vi spela avslappnat.” Men det är viktigt att vi pratar om det. Vi behöver ha ett mer avslappnat passningsspel, vi behöver ha större delaktighet. Vi var femma i antalet insläppta mål, men vi var på femtonde plats i antalet gjorda mål. Vi gjorde färre mål per match än vi gjort de sju säsongerna innan, men vi tog vår största allsvenska seger – mot IFK Göteborg med 5-0. Det är en massa motsägelser när man tittar tillbaka. Men helt klart måste vi göra fler mål. Hur ska det gå till då?
Ja, hur jobbar ni med det?
Vi måste skapa fler målchanser till att börja med. För vi hade ganska få målchanser 2012 jämfört med tidigare år. Hur skapar vi fler målchanser? Jo, vi måste ha fler djupledsattacker. Vi gör en hel del mål på inspel från sidorna. Vi ska behålla det. Men hur ska vi skapa fler målchanser centralt? Alltså, hur kan vi skapa fler centrala genombrott? Om de centrala mittfältarna sköter balanseringen så kan ju inte de både vara balansspelare plus stå för alla centrala attacker – hur gör vi då? Precis det jobbar vi med just nu. Ett arbete som förresten startade redan i slutet av förra säsongen. Men som sagt, bara för att vi jobbar med nya detaljer ska vi inte glömma det som vi gjorde bra 2012. Repetition är nyckelordet.
Redaktionen på Gefle Svenska Fans önskar Pelle och laget stort lycka till 2013!
