Jesper Björkman om Helsingborgstiden, Poya, Mjällby och vad som gått fel: ”Han hade sin idé”
Jesper Björkman, eller JB som han kallas i laget, är inne på sin andra säsong i Gefle IF. Och trots bara 18 månader i klubben har han nu sett tre huvudtränare gå. I en exklusiv intervju för SvenskaFansredaktionens Hugo Ådvall berättar Jesper Björkman om hur det gick till när han värvades till GIF, hur de olika tränarna har varit och vad han tror låg bakom Johan Mjällbys avsked.
När vi når Jesper Björkman så är det en rätt sliten JB som på den två veckor långa semestern hunnit vara i Portugal men även att bara ta det lugnt hemma i Helsingborg, ett Helsingborg där fotbollen tog fart i det lokala laget Hittarps IK.
– Ja, jag spelade i Hittarps IK, började när jag var fem och lämnade när jag var 15.
Har det alltid varit självklart att leva på sporten?
– Nej, absolut inte! Det har alltid varit en dröm men jag har vetat om att det är tufft. När jag tog studenten på sommaren hade jag bara juniorkontrakt men då jag bestämde mig för att satsa fullt på fotbollen. Vid den här tidpunkten hade jag redan tränat med A-laget en del men den hösten fick jag även göra 2 A-lagsmatcher från start i Allsvenskan, efter den hösten fick jag ett kontraktsförslag och sedan vintern 2013 har jag levt på fotbollen.
Hur gick det för dig och laget första åren?
– 2013 var jag utlånad till ÄFF (Ängelholms FF) och var ordinarie där när vi kom sexa i Superettan. Året efter var jag tillbaka i Helsingborg och vi gjorde en helt okej säsong och hamnade i mitten av tabellen och jag själv fick spela 17 matcher. 2015-2016 satt jag fast på bänken och gjorde bara en handfull matcher. 2016 åkte vi ju även ur Allsvenskan tillsammans med Falkenberg och GIF, så jag måste säga att 2013-2014 var två riktigt bra år för mig innan det sedan tog stopp.
Inför 2017 skrev du på för Gefle IF, du verkade väldigt taggad, hur gick den övergången till från första kontakten till det påskrivna kontraktet?
– Jag visste att jag inte skulle få förlängt med HIF (Helsingborgs IF) så min agent började leta klubbar åt mig. Gefle IF bjöd in mig till provträning i november och det gick riktigt bra för mig. De erbjöd mig ett kontrakt nästan direkt och jag tyckte det kändes riktigt bra direkt. Klubben, arenan, staden, tränaren (Thomas Andersson) och sportchefen (Hasse Berggren) gav ett riktigt bra intryck och jag skrev på någon gång i december!
Ni var tippade i den absoluta toppen, på Superettans upptaktsträff var ni tippade trea, vad hade ni för målsättning internt och vad snackade in i laget om för mål?
– Vi förstod ju att det var en omställning att spela i Superettan och plötsligt gå över till att vara favorittippade i matcherna. Dessutom hade Gefle tappat väldigt många spelare och många nya in. Men vi ville såklart vara med och kriga i toppen.
Försäsongen blev en riktig mardröm och ni åkte ur Svenska Cupen efter förluster i alla i alla tre gruppspelsmatcherna (1-2 borta mot Landskrona, 1-2 mot Trelleborg hemma och 0-3 mot Kalmar borta). Vad väckte det för tankar i ditt huvud och hur var stämningen i laget?
– Bois-matchen var såklart tråkigt för att vi inte gjorde en bra match och för att de spelade i en serie under oss. Trelleborg visade sig vara ett bra lag då de gick upp till Allsvenskan förra året och Kalmar var ju ett allsvenskt lag så där förväntade vi oss inte att vinna. Där det blev det mest en väckarklocka för föreningen att omställningen till Superettan är svårare än vad man kan föreställa sig. Stämningen var det inget fel på, vi hade inte ens startat säsongen och visste att vi var i en process.
Hemmapremiären slutade i ett riktigt fiasko, 0-4 mot Värnamo efter 40 minuter och utbuade både i halvlek och efter matchen! Din syn på matchen?
– Svårt att minnas den i detalj men vi gjorde en riktigt dålig match och allt gick deras väg och det var såklart väldigt tungt att släppa in fem mål på hemmaplan.
Men efter den tunga hemmapremiären fick supportrarna men kanske även ni lite hopp när ni lyckades få ihop lite poäng efter 1-1 borta mot Helsingborg och 1-0 hemma mot Syrianska! Men sedan började raset, 7 raka förluster, 17 insläppta mål och endast 6 gjorda mål. Hur kändes det mentalt?
– Det var självklart tungt! Självförtroendet får sig alltid en törn när det gå dåligt och då blir det svårt för både spelarna individuellt och för oss som lag att prestera.
Hur var förtroendet för Thomas (Andersson) under den här perioden?
– Han hade sin idé men problemet var väl att vi som lag inte följde den. När resultaten inte kommer så är det ju lättare att sparka en tränare än en hel spelartrupp.
Många supportrar tyckte även att Thomas var lite för passiv som matchtränare, att han mest satt still på bänken och inte visade vad han ville! Någon åsikt om detta?
– Nix! Alla tränare har olika stilar under matcher!
Thomas Andersson fick lämna, in kom en ung Poya Asbaghi med ny energi och en spelstil som Gävleborna bara hade sett på TV! Din åsikt om Poya?
– Bästa tränaren jag haft! Energisk, krävande, tydlig och ödmjuk ute på plan. Som tränare är han en bra retoriker som är grym på att inspirera spelare. Han är även taktiskt kunnig och bra på att få sina spelare att förstå hans idé, väldigt synd att han lämnade.
Du fick inte alls lika mycket speltid under Poya, hur kändes det och vad sade Poya till dig?
– Såklart inte vad jag hade önskat. Men mitt självförtroende var inte på topp när han kom och det passade inte riktigt hans filosofi där vi skulle våga spela med lite större risk än tidigare. Poya var dock tydlig med vad jag skulle jobba på och det var givande samtal varje gång jag snackade med honom. De gångerna jag fick chansen tycker jag att jag gjorde det riktigt bra, men det gjorde även de andra så det var väldigt tuff konkurrens.
Under sommarfönstret tog ni in många nya spelare, bland annat en norsk superman vid namn, Bajram Ajeti. 11 mål på 11 matcher är svårt att snacka bort! Vad säger du om Bajram?
– Trevlig kille utanför plan, en riktig tuffing på plan som visste vad han ville och det var att göra mål. Han var väldigt viktig för oss under hösten, såklart.
Efter en mirakulös höstsäsong lyckades ni under Superettans sista omgång säkra kontraktet utan att behöva kvala, dock tack vare IFK Värnamo som slog Örgryte! Hur stor var lättnaden och glädjen?
– Jag tycker att det var helt vår egen förtjänst! Vi hade satt oss i ett bra läge så att vi till och med kunde klara oss vid förlust. Det var såklart en jättestor glädje! Mycket tack vare att vi hade gjort det själva och att vi hade lyckats skapa en ny identitet för Gefle IF. Det var ett spännande projekt vi hade startat.
Glädjen byttes dock ut mot en smärtsam väntan och några plågsamma dagar då rykten om att IFK Göteborg var ute efter Poya Asbaghi! Visste du något om detta eller läste du bara alla rykten och vad tänkte du?
– Nä, vi visste ingenting men vi förstod att han kunde vara intressant på marknaden efter att han hade gjort sån succé här och även varit framgångsrik i Dalkurd. Jag hoppades ju på att han skulle stanna hos oss.
Poya lämnade och det blev tillslut officiellt att det var den förre landslagskaptenen och kärnkraftverket, Johan Mjällby, som skulle ta över! Han sade själv att han ville fortsätta på det som Poya börjat, men för oss som satt på läktaren påminde spelet mer om det som Thomas Andersson fick ut! Din känsla när du fick reda på att det var Johan som skulle ta över och vad var det som inte funkade?
– Min känsla var att det var skönt att få en ha en tränare som hade stor erfarenhet av fotboll själv och att han spelade mittback var ett plus. Det som inte fungerade är svårt att analysera direkt efter men jag tror att det är svårt att kopiera någon annans idé och då blev det ibland lite otydligt.
Det började kännas som att han själv nästan hade börjat gett upp då han flera gånger gnällde på ekonomin och sade att han tyckte styrelsen skulle fundera ett varv om det fanns någon annan som kunde göra det bättre än han! Var uppgivenheten något som du som spelare upplevde när han snackade i laget?
– Nej, men det kändes som att han inte riktigt fick truppen att prestera så som han och vi ville och då är det som jag sa tidigare, det är lättare att sparka tränaren än hela truppen!
Nu är det alltså Marcus ”Mackan” Bengtsson som tar över huvudansvaret. Mackan som trots sin ganska unga ålder har bra rutin efter att ha varit assisterande till Roger (Sandberg), Thomas (Andersson), Poya (Asbaghi) och nu senast Johan (Mjällby). Vad tycker du om Mackan som huvudtränare?
– Han har ju inte haft sin första träning som huvudtränare än så det är lite tidigt att säga. Men Bengtsson har varit med hela tiden jag har varit här och vi har spelat på väldigt olika sätt under den tiden. Så nu ska det bli intressant att se vilken fotboll han står för. Jag hoppas och tror att det kommer bli bra!
Vad kommer att bli det viktigaste under de här 15 matcherna?
– Det viktigaste är att vi sätter ett spelsätt snabbt som funkar och som vi tror på. Även att alla förstår allvaret i situationen och ser till att ge allt på träningarna. Då har vi bra förutsättningar inför kommande matcher!
Ditt kontrakt går ut efter säsongen, är Gefle IF ett alternativ för en förlängning?
– Ja, GIF är ett alternativ. Mycket hänger på speltid och prestationer för mig i höst. Jag försöker att inte tänka så långt fram utan bara fokusera på nästa träning och nästa match för att vara i nuet!
Någon sista hälsning till fansen och läsarna?
– Prata gott om Gefle till dina vänner och kollegor och locka med dem till Gavlevallen, ett bra publikstöd kan vara avgörande i matcher för att orka sitt yttersta!
