Kvällen när Gefles försvarsspel hittade formeln: Mård + Fällman = 3
Ibland blir 1+1 mer än 2. Som igår när Gefle mötte BP och vann med 3-0. Anders Wikström var skadad och David Fällman fick återigen bilda mittbackspar med sin radarpartner från 2012, Olof Mård. Och plötsligt inser man det som man insåg för två år sedan – Fällman och Mård hör ihop. Som Axl Rose och Slash eller som Lennon och McCartney. Var för sig är man kompetenta, tillsammans är man världsklass.
Som Geflesupporter minns man starten på säsongen 2012 med rysningar längs ryggraden.
Gefle IF hade inlett med en seger på de första åtta omgångarna, och bland annat blivit förnedrat med 1-6 i baken mot Åtvidaberg på Kopparvallen. Då tänkte Pelle Olsson att ”nu får det vara nog”. Han chansade och slängde in David Fällman bredvid Olof Mård, en Fällman som fick göra sin första allsvenska match från start. Olof Mård fick bli vänsterställd mittback, Fällman tog hand om högern.
Plötsligt släppte Gefle inte in mål längre. Tvärtom. Det blev 0-0 mot GIF Sundsvall hemma och sedan fortsatte den goda trenden. Gefle radade upp en sällsynt matchrad för ett bottenlag, med bara en förlust på nio raka matcher. Geflevallen hade kommit för att stanna.
Igår mot Brommapojkarna var det déja vu. Olof Mård får spela sin första allsvenska match för 2014 och plötsligt har vi en backlinje som tajmar allt. Inlägg, hörnor, offsider, upptäckande för varandra, motståndarutsparkar, glidtacklingar och så vidare. Bortblåst är tveksamheten, den kollektiva utstrålningen av ”vänta nu, vem tar tag i det här?”.
Och den gång som bortalaget får ett sällsynt friläge – ja, då är kungen av frilägen där. Sasa Sjanic. Mitt i hyllningen av mittbacksparet från igår måste några ord sägas om denne Sjanic.
Sasa kom in istället för en skadad Emil Hedvall till den andra halvlekens inledning, och Sasa utstrålar verkligen tävlingsinstinkt. Det är som om han blir bättre ju svårare en situation ser ut att vara. Räddningen Sjanic gjorde på Petrovics närskott i 82:a minuten … den ska bara inte gå att göra. Jag vet inte hur många gånger jag sett Sasa idioträdda frilägen under försäsongen.
Men tillbaka till Fällman-Mård.
Det roliga den här gången, jämfört med 2012, är att det är Mård som tar steget från avbytarbänken. Och lika lite som Fällman skulle kunna storspela 2012 på grund av för få matcher i kroppen, lika liten var chansen att Mård kunde göra tokbra ifrån sig efter att ha nött bänk. Ändå funkade det direkt. Den långe från Valbo var på hugget på ett sätt som inte borde vara rimligt.
En förklaring är förstås att Mård är bra tränad och väldigt inspirerad. Men när både David Fällman och Olof Mård plötsligt är felfria och spelar allsvensk fotboll som om man tillhör landslaget, då kanske det inte går att peka på individerna. Fotboll är en lagsport. Och lagsport handlar om personkemi. Ibland gäller 1+1=3.
