Låt förändringens vindar blåsa starkt på Gavlevallen
Spiken i Gefles allsvenska kista slogs i av Jönköping på Gavlevallen ikväll. Efter ett sent avgörande förlorar Gefle på nytt med 1-0 och det som har känts oundvikligt ganska länge är nu nära att vara helt sant. Superettan väntar för Gefle IF nästa år.
En match vi måste vinna, mot ett ganska mediokert motstånd, på hemmaplan. Vi skjuter två skott på mål under 90 minuter. Det säger egentligen allt vi behöver veta eller rättare sagt bekräftar det vi redan visste: Gefle IF håller inte Allsvensk klass år 2016.
En första halvlek som stundtals såg helt ok ut utbyttes till en andra halva som var katastrofalt usel. Efter 10 minuter i andra halvlek säger jag till min bänkgranne att nu måste vi göra ett tidigt byte för att få till en förändring. Klockan tickar på, den går upp till 60 minuter, inget byte. 65 minuter, inget byte. 70 minuter, inget byte. Sen kommer ett patenterat Geflebyte, ut med en vänsterback och in med en annan. Ja det är ju på vänsterbacken vi har tappat spelet i andra halvlek, eller vänta nu…
I matchminut 79 ringer äntligen mat och sovklockan på bänken från Gefles sida och ett offensivt byte sker, med 11 minuter kvar, i en match som vi måste vinna och i en andra halvlek där vi inte har presterat ett endaste dugg så väntar vi med att göra en förändring offensivt tills det återstår dryga 10 minuter. Det är så inkompetent att man häpnar. Om vi hade pressat på och skapat chanser i andra halvlek kan jag förstå att man inte gör ett tidigt byte, men snälla någon, öppna ögonen och se hur matchen ser ut.
När besvikelsen har lagt sig, om det nu finns någon besvikelse längre, och vi tittar nyktert på detta så måste det till en rejäl nystart i Gefle IF till nästa år. Styrelsen måste snabbt göra en arbetsplan på hur vi ska se ut i framtiden. I den handlingsplanen utgår jag från att vi gör en rejäl utrensning och ser till att göra en total renovering av vårt ledarteam och spelartrupp till nästa år. Vi behöver skapa ett nytt intresse kring fotbollen i Gefle och det kan faktiskt bli lättare att göra det i superettan än i Allsvenskan. Folk är trötta på att se Gefle kämpa i botten år efter år, det märker man på allt och alla. Vi har spelat 12 år som ett förlorande lag, trots att vi har varit vinnare genom att kämpat oss kvar varje år i den högsta serien. Men en förening kan faktiskt förlora ihjäl sig. 12 år utan en vinnande säsong, det kommer att sätta sina spår hos oss och det är just därför det måste till en total nystart till nästa år. Jag hoppas verkligen att styrelsen inser detta så vi inte går ut direkt efter säsongen och säger att vi ska fortsätta att bygga på vår tradition och att Thomas Andersson blir vår huvudtränare inför nästa säsong. Det skulle vara en rejäl dödsstöt för en klubb som behöver en uppryckning på alla plan.
Nu är vi i superettan och det kan bli en rolig utmaning med en handlingsplan där vi siktar på att ta oss tillbaka som ett starkare lag inom en, ska vi säga 3-4 års period. Eller så kör vi vår klubb i graven och tar bort det intresse som för varje dag svalnar betänkligt.
Styrelsen sitter på bollen nu, jag hoppas verkligen att dom tänker till och kan presentera något som väcker det slumrande fotbollsintresset i Gävle igen. Vi behöver ett namn som tränare som kan höja på ögonbrynen och en agenda på och utanför plan där vi visar vad vi vill och hur vi ska göra det. Men det måste ske direkt för vi behöver visa handlingskraft nu och inte handfallenhet.
Vi kommer att tappa en del spelare till nästa år och nu måste vi våga utveckla och spela några av våra duktiga unga spelare. Lohikangas tycker jag ska vara given som vänsterback nästa år, redan nu har han imponerat i U21 och i superettan nästa år kan man spela in honom utan problem, den klassen har han redan. Samuel Gussman är en annan jag gillar skarpt. Mycket fotboll finns i honom och han ska ingå i en rotation nästa år tycker jag. Det är två av dom spelare jag tycker man ska satsa på.
En kväll som denna ska det kännas tomt, men jag har accepterat detta öde för ett tag sedan och nu känns det faktiskt endast som en sorts lättnad. Vi behöver börja om, föreningen behöver det och vi supportrar behöver det. Det kan göra ont, men ibland måste man ta ett steg bakåt för att komma två steg framåt och vi har stått stilla så länge nu att något var tvunget att hända för vår egen skull. Det är inte lätt att se det på det viset i nuläget, men jag tror att det är den krassa sanningen och man ska aldrig ljuga för sig själv, inget bra har någonsin kommit ut av det.
Nu deppar vi, imorgon ser vi framåt.
