Listan över Gefleåret 2013 – bäst, sämst, värst, roligast
Precis som förra året blev det ett galet nervigt år i Allsvenskan för Gefle IF. Men med facit i hand hade säsongen lika gärna kunnat bli den bästa. Laget tog poäng i 20 matcher, något som bara överträffades av sex lag i sluttabellen. Lägg till att Gefle dessutom avancerade till tredje omgången i Europa League-kvalet trots att truppen var den minsta sedan 2005. För er som i julstressen glömt bort vad som hände under 2013 kommer här en snabbrepris. Glömde vi något? Skriv en kommentar!
Årets snabbaste: Johan Oremos 1-0 borta mot BP i omgång 8 och Simon Lundevalls 1-0 borta mot Öster omgång 27. Båda målen kom i 5:e spelminuten, men ledde till sååååå olika matchutgångar. Förlust med 1-4, vinst med 4-1.
Årets viktigaste: Jakob Orlovs 2-0 hemma mot Syrianska i omgång 28. Lundevall slår ett perfekt inlägg från höger och Orlov hinner före försvararen och nickar bollen via målvaktens händer vänsterstolpe in. Nu behövde bara AIK slå BP så var kontraktet klart. AIK vann med 6-0.
Årets Äntligen 1: Byggnaden som ännu inte finns men som ska stå klar våren 2015 på Sätraåsen. Arenan.
Årets Äntligen 2: Emil Hedvall som äntligen fick vakta målet efter fem år på bänken (eller var det femton?). Och vilken pondus han visade när han äntligen fick chansen. Under hösten, när det började gälla mer, så verkade det som om Hedvall funderade för mycket och inte gick på instinkt längre. Men utan tvekan har vi en mycket begåvad keeper till nästa säsong.
Årets Geflewannabe: Djurgårdens IF. Pelle Olsson blir ny tränare, Amo Jawo utses till årets Järnkamin och Yussif Chibsah blir ordinarie i startelvan under hösten.
Årets Europawannabe: Azerbajdzjan. Spelar i Europa League men kan inte ordna visum åt bortafansen.
Årets Bossekompis: Pelle.
Årets bortförklaring: ”Gefle blir inte så trötta efter sina matcher. De kör mest långbollar”, sa Jiloan Hamad efter att hans Malmö blivit besegrade med 2-0 på Strömvallen den 28 juli. Sanningen är att Gefle startade matchen med tre forwards och pressade Malmö högt redan från start. Samma tre forwards som för övrigt bara dagarna innan hade spelat mot cypriotiska Anorthosis i andra omgången i Europa League.
Årets tweet: ”Jag skulle hellre sluta med fotboll än spela med Malmö”. Anders Wikström (@wixibit) blinkar åt Pontus Jansson dagen efter segern mot MFF.
Årets inhoppare: Johan Oremo. Han gjorde minst antal matchminuter av Gefles forwards, ändå pangade han in åtta mål. Och flera av dem med – hör och häpna – högerfoten.
Årets norrlänning: Nye tränaren Roger Sandberg, bördig från Piteå, från Stockholm till Gävle.
Årets ex-norrlänning: Per Asp, bördig från Kiruna, från Gävle till Varberg.
Årets mest poänggivande bomb: Simon Lundevalls 2-1 i nättaket från 18 meter hemma mot Mjällby den 11 augusti. Gefle hade helgen före åkt på en felaktigt dömd straff i slutminuterna mot Åtvidaberg och tappat ledningen för x:e gången 2013. Men den här gången kom laget tillbaka trots att Mjällby kvitterade till 1-1 på straff. Och som man kom tillbaka. Simon Lundevall fick bollen några meter utanför Mjällbys straffområde … avancerade … och klippte till med högern. Det blev en träff som man brukar se van Persie få till någon gång per säsong. Bollen for rakt upp och träffade ribba ner i Mattias Aspers vänstra hörn. Behöver jag påminna om att målet blev omgångens mål?
Årets minst poänggivande bomb: Alexander Faltsetas 1-1 mot AIK den jobbiga måndagen den 22 april. Först blev man galet glad när Faltsetas skruvade in frisparken i Ivan Turinas högra kryss. En snyggare frispark har väl knappast slagits av en Geflespelare. Dessutom såg målet ut att leda till en välförtjänt poäng. Men i tilläggsminut nummer 6 (!) gör Kennedy Igbonanike vinstmålet för AIK. Hur Tobias Mattsson kunde lägga till så många minuter var en gåta för alla inblandade. Men det mest sorgsna med Faltsetas mål var att det var det sista som Ivan Turina släppte in. Tre minuter efter Falles kvittering byttes Turina ut och några dagar senare fanns han inte mer.
Årets trögaste: Alexander Faltsetas osäkerhet kring sin kommande arbetsgivare. Han funderade och funderade och funderade. Och Gefle förlorade värdefull tid. Till slut bestämde sig Gefle för att säga nej. Ibland måste man kanske bara fatta ett beslut och inte låta omständigheterna fatta beslutet åt en.
Årets Django Unchained: Geflelaget mot Öster borta med fyra omgångar från slutet. Plötsligt var hela Geflelaget på tårna samtidigt, och just när det gällde som mest. Och utdelningen lät inte vänta på sig. Det stod 2-0 i halvtid. Det blev 3-0 direkt på avspark i andra halvlek. Och just som Öster reducerat utökade Gefle till 4-1. Och plötsligt var Jonas Lantto frisk och hade hittat formen.
Årets genombrott: Simon Lundevall. Äntligen fick Västeråsförvärvet från 2011 vara hel under försäsongen, och redan i träningsmatcherna i mars-april visade han vad som komma skulle. Men inte hade vi trott att Simon skulle utvecklas så här pass mycket. Den som tillsammans med Jonas Lantto har en internationell spelstil. Dessutom poängspelare av rang.
Årets genombrott i det tysta: Han har Fotbollssveriges mest svårstavade namn, Tshutshu Tshakasua Wa Tshakasua. Men han har å andra sidan Sveriges mest spikraka juniorkarriär. Efter succén tillsammans med Jordan Larsson i U17-landslaget ville både Espanol och Celtic låna honom. Eftersom Tshutshu är en större talang än Jordan Larsson bör han få A-lagskontrakt i januari.
Årets klapp-klapp: Gefles 2-0 mot Åtvidaberg i den tredje omgången hemma på Strömvallen. Bollen gick som på ett snöre mellan 7-8 spelare innan den hamnade hos Jonas Lantto som slog ett inlägg parallellt med mållinjen, som Mikael Dahlberg nickade in i tomt mål.
Årets genombrott som inte blev av: Erik Törnros, Joachim Adukor och Zakaria Abdullai.
Årets påläggskalvar: Jonas Olsson och Sive Pekezela visade båda två (glimtvis) att de blir att räkna med. Båda är snabba högerspringare som mycket väl kan få plasten på högerkanten att glöda och blixtra 2014.
Årets Fredagen den 13:e: Jonas Lantto. När han var i sitt livs form, när han hade fått en fri nyckelroll i Gefles spel … då blev han långtidsskadad för första gången i sitt liv.
Årets Woxa: Marcus Hansson. Gått från brunkare till brunkare/spelfördelare.
Årets hur-tänkte-jag-nu-då: Anders Wikström som vid ställningen 1-1 borta mot Norrköping rycker en så gott som frispelad Norrköpingsspelare i tröjan och blir utvisad. Från att ha ägt matchen tappar Gefle allt. Tröjdragningen är ännu mer olycklig då alla vet att Mattias Hugosson är grymt duktig på att rädda frilägen. Det kändes som om Gefle från och med den här matchen grundlade den negativa traditionen att släppa in mål i slutminuterna.
Årets fredspris: Föräldern som tyckte det var en bra idé att de egna barnen skulle vinka till Geflefansens buss efter bortaförlusten mot AIK på Friends Arena … och blir upprörd när Geflefansen ”vinkar” tillbaka och skriver en insändare i Gefle Dagblad.
Årets genombrott i det tysta 2: Emil Bellander. Gjort det mesta rätt de få minuter han fått spela. En Hasse Berggren-kopia som kan bli ruggigt bra 2014.
Årets Ogefligaste: Gefle som alltid varit säkerheten självt när man gjort 1-0 blev ibland plötsligt osäkert och alldeles för defensivt när man tagit ledningen.
Årets sifferkombinationer: 3-5-2 och 4-3-3. Efter bortamatchen mot BP den 13 maj fick Pelle Olsson nog. Nu skulle försvaret tätas till varje pris. Och med alla skadorna ansåg han att det var lika bra att spela med de bästa, oavsett vilken position den spelaren kände sig mest hemma på. Därför blev det en trebackslinje och ett femmannamittfält. Senare under sommaren övergick vi till 4-3-3 (som såg ut som 4-3-1-2), där Mikael Dahlberg fick ta steget upp och Johan Oremo falla tillbaka ett hack.
Årets pålitligaste: Jakob Orlov. Åtta mål igen. Det innebär att Orlov aldrig gjort färre än åtta mål i någon av sina fyra allsvenska säsonger.
Årets virrigaste: Den svenska domarkåren när en boll tar på en spelhand i straffområdet: ”Vad ska vi göra?????”. Jonas Eriksson hävdade att han inte blåst av en helsingborgare som tog med handen för att handsen ”inte varit avsiktlig”. Men när David Fällman tittar åt ett annat håll samtidigt som bollen dimper ned på hans ena arm – då blåser Johan Hamlin straff för Syrianska mot Gefle. Straffen innebär 1-2-reducering, en reducering som gör att Gefle tappar allt var organisation heter. Lika bra att ta bort handsregeln eller bestämma att alla handpåläggningar i straffområdet ska resultera i straffspark. Just nu är det bara ett enda lotteri.
Årets galnaste: Gefle vänder 0-3 till 4-3 mot Anorthosis i Europa League. Den största bragden i klubbens historia. Att slå ut ett europeiskt topplag med den tunnaste Gefle-truppen någonsin är sensationellt. Energin som truppen fick av den vinsten räddade sannolikt det allsvenska kontraktet. Jag var helt säker på att Europa League skulle innebära det omvända – att Gefle skulle få ännu fler skador, ännu fler slitna spelare.
Årets mest givmilda: Gefle IF i slutminuterna i Allsvenskan. Det som varit lagets styrka de senaste åren, att hålla tätt den sista kvarten, den egenskapen var som bortblåst. Om man bara förlorar tio matcher av 30 ska man förstås ta mer än 34 poäng. I följande matcher tappade Gefle poäng i slutminuterna: Norrköping 1-2, AIK 1-2, Syrianska 2-2, Norrköping 2-2, Åtvidaberg 1-1, Halmstad 2-2. Sammanlagt tio poäng försvann alltså mellan minut 85 och framåt …
Årets Mård: Fällman. Alltid spelklar, alltid spelbar, alltid klockren. Han kan inte ha legat långt ifrån landslagets januariturnétrupp.
Årets rovdjur: Mården. Olof och Fällman i mittförsvaret är två pusselbitar i ett komplett mittbackspussel.
Årets rovdjur på Strandvallen: Minken.
Årets Antikrundan: De tre som följt med laget från 90-talet och framåt drog från Gefle inom ett par veckor – Daniel Bernhardsson, Mattias Hugosson och Pelle Olsson. Men kom ihåg att vi fortfarande har en spelare i laget som var med om 2005 års säsong – Anders Wikström. Nog så viktigt.
Årets Gefletifo: Skyblues hyllning till Bernhardsson och Hugosson i avslutningsmatchen mot Elfsborg.
Årets flyt: Simon Lundevalls 3-0 borta mot Öster. Bollen tar på två Österskallar innan den dalar in i målet.
Årets oflyt: Jakob Orlov missar öppet mål hemma mot Häcken. Matchen slutar 0-0.
Årets linjeman: Andreas Alm. Står ute vid linjen i 95 minuter och vinkar så fort bollen går ut över sidlinjen, pratar med fjärdedomaren, klagar på domslut. Allt detta upprör Pelle Olsson, men han väljer att svara undvikande på presskonferensen när han får frågan om vad hans ilska berodde på.
Årets domare: Bojan Pandzic, Hisings Backa. Alltid lugn, alltid välplacerad, blir sällan påverkad av stämningen på planen eller stämningen på läktarna. Låter spelarna avgöra matchen istället för päron eller märkliga straffsparkar.
Årets fågel: Han är inte snabbast i Allsvenskan, Micke Dahlberg, men han måste vara till hälften skata eller pelikan. Hur ska man annars förklara att han når högst på allt och nästan alltid får bollen med sig dessutom. Ovärderlig för Gefle. Om han tränar upp snabbheten de första fem meterna till nästa säsong kommer han göra sitt bästa fotbollsår. Vi räknar kallt med att Micke förlänger med Gefle i mellandagarna.
Årets skugga: Thomas Andersson har tagit rygg på Pelle Olsson i många år, men folk som kan fotboll säger att Thomas är en lika slipad taktiker som Pelle. Snacka om att folk kommer att bli konfunderade 2014 när de märker att Gefle är ännu svårare att möta.
Årets creddigaste: När Gefles ordförande Leif Lindstrand i förbifarten sa att Lars Lagerbäck var med och hjälpte Gefle att rekrytera en ny tränare.
Årets fredspris 2: Gefles klubbdirektör Eva von Schéele-Frid och Skyblues Jonas Larsson som tog initiativ att sammankalla ett möte för att lugna fansen när Pelle Olsson lämnat.
Årets roligaste: Jonas Lantto. När jag efter en intervju frågade om han ville läsa igenom texten innan den publicerades svarade Jonas: ”Om du skriver något felaktigt så gör det inget, det enda som händer är att jag aldrig mer pratar med dig.”
