Slovakien - Kanada1 - 3
Ljungskile-Gefle 1-3 – ett tilltufsat gäng förvandlat till vinnare
Gefle vinner med 3-1 (1-1) på bortaplan i första kvalmatchen till Allsvenskan. Men bara en idiot skulle säga att det var klart. Det återstår drygt 90 minuter att spela på Strömvallen mot Ljungskile. Men man skulle vara lika dum om man inte konstaterar att det ser bra ut för Gefle IF. En uddamålsseger ikväll hade varit bra. 3-1 är ett väldigt svårintagligt försprång.
Den här Geflesäsongen är inte som någon annan. Och jag slår vad om att när Roger Sandberg, Thomas Andersson och Hasse Berggren om någon månad sätter sig och blickar tillbaka på den första kvalmatchen mot Ljungskile, så kommer man konstatera att en rad spelare plötsligt fått en ny växel. Något som inte ska vara möjligt vid den här tidpunkten på året.
I slutet på en säsong inbillar jag mig att det enbart handlar om att se till att den slitna kroppen håller ihop några minuter till, att man svär åt den tilltagande kylan och ser fram emot en välbehövlig semester. Men inte Gefle IF modell 2014.
Det är som om Gefle i dagsläget plötsligt har hittat ännu en nivå i sitt spel. Hur ska man annars förklara att spelare som letat efter formen under stora delar av året nu har hittat den? Hur ska man förklara att laget Gefle inte längre har problem att behålla ledningar eller komma tillbaka efter tidiga 0-1-underlägen? Tänk på att vi i de två senaste matcherna har hållit en ledning i 35-40 minuter, utan att vara speciellt hotade heller.
Kan det vara så att Hasse, Roger och Thomas har hittat sina roller, och därmed hittat spelarnas roller och kunnat sätta fingret på de moment i spelet som inte fungerat? Ja, något måste ha hänt när ett lag som sett sig som förlorare börjar agera som vinnare.
Johan Oremo jublar efter 1-1-målet. Målvakten åt vänster och bollen till höger.
Några saker som slår mig efter dagens match är:
* att Gefle spelade hårdare än tidigare. Man drog på sig fem varningar, och det tycker jag är en bra nivå i ett dubbelmöte. Man behöver ligga på gränsen för det tillåtna, man behöver sätta sig i respekt. När Jens Portin, Anders Bååth och Robin Nilsson tryckt till Ljungskiles mittfältspelare under de första fem-sex minuterna innebar det en investering för den fortsatta matchen. Just i de ytorna ville inte gärna hemmalaget anfalla i lika glatt framöver.
* att hörnorna gav en målchans vid princip varje tillfälle. Kors i taket. Gefle bjöd till och med på några olika varianter. Och Simon Lundevalls hörnor var plötsligt precis och varierade.
* att Lundevall och Jonas Lantto har hittat tillbaka till förra säsongens radar. Ja, den som lyste i början av förra våren, innan Lantto blev skadad. Nu är alibispelet borta, nu leder i princip varje framstöt till en målchans, nu byter man kant från och till vilket måste innebära ett helvete för motståndarnas försvarare.
* att Dioh Williams och Johan Oremo äntligen jobbar närmare varandra, och gör varandra bättre. Nu har vi plötsligt två heta anfallare. Att Oremo är i form vet vi, men att Dioh skulle medverka i förspelet till 2-1 och 3-1 och dessutom vara nära att sätta 4-1 – det hade man inte kunnat tro efter den inledande kvarten. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon spelare som gått från division III-klass till allsvensk superstjärna på 30 minuter tidigare. Men ikväll hände det.
* att Gefle försvarar som ett lag och anfaller som ett lag. När vi tappar bollen är vi inte passiva, utan jobbar som besatta att vinna tillbaka den.
* att Emil Hedvall går ut mer bestämt än tidigare. På linjen har han alltid hållit hög allsvensk klass. Men idag satsade han på luftbollarna, och det var bara vid ett tillfälle som bollen gled ur händerna.
* att Anders Wikström leder laget som en kapten ska göra. Pratar, skriker, dirigerar, visar vägen i brytningar och tar för sig i luftrummet. När David Fällman och Wikström synkar på detta vis blir automatiskt Jesper Florén och Jens Portin bra.
* att det var ett lyckodrag att para ihop Robin Nilsson och Anders Bååth på centrala mittfältet. Jag hade aldrig anat det. Det var modigt gjort. Robin har aldrig varit bättre än just nu, och Anders passningsfötter är en aning vassare än Marcus Hanssons i dagsläget.
* att det var viktigt att vi fick de båda målen så snabbt i andra halvlek, för det förändrade Ljungskiles sätt att anfall. Från att ha haft tålamod övergick de grönklädda till att köra en och en, eller på sin höjd kombinera två och två. I första halvlek fick Ljungskile tryck på Gefle, man rullade runt bollen och fick gefleiterna att gå bort sig gång på gång. Det var inte sällan det fanns en tom yta lite här och var i Gefles straffområde. Men i andra halvlek sattes Gefleförsvaret sällan på svåra prov. I försvaret låg vi nära gröntröjorna och täckte skott och inlägg på ett berömvärt sätt.
* att 2-1 och 3-1 var fräcka mål, såna som vi ofta fått emot oss i år. Vid 2-1 kommer Lantto från en blind vinkel och tåar bollen i nät. Vid 3-1 avslutar Dioh snabbt och kliniskt, medan närmsta försvararen ser ut att vänta inspel.
Jonas Lantto lyfts upp av Johan Oremo efter 2-1-målet. Anders Bååth på väg att gratulera.
På söndag är det returmöte på Strömvallen i Gävle. Det kommer att vara någon plusgrad, molnigt, men ingen nederbörd säger väderleksrapporterna. Gefle har 3-1 i ryggen. Det är inte klart att Gefle spelar allsvenskt nästa år, men det är klart att laget har ett betydligt bättre utgångsläge än om man bara haft 1-1 eller 2-1 med sig. Man behöver inte snålspela från början, man kan direkt ta tag i taktpinnen och visa vem som bestämmer.
Ljungskile SK-Gefle IF 1-3 (1-1)
Gefle IF: Emil Hedvall (mv) – Jesper Florén, Anders Wikström, David Fällman, Jens Portin – Jonas Lantto, Anders Bååth, Robin Nilsson (Hansson 76), Simon Lundevall – Dioh Williams (Bertilsson 83), Johan Oremo.
Ljungskile: Alex Horwath – James Sinclair, Petter Björlund, Steven Old, Niclas Andersén – Jakob Olsson, Aleksandar Kitic (David Johannesson 60), Marcus Gustafsson, Ken Sema – Jonas Lindberg, Hannes Stiller (Rebin Sulaka 78).
Mål: 1-0 Jakob Olsson (12), 1-1 Johan Oremo (17), 1-2 Jonas Lantto (51), 1-3 Dioh Williams (55).
Avslut: 12-8.
Hörnor: 1-9.
Publik: 1 973.
Domare: Michael Lerjéus.
