Gefle - Örebro2 - 1
ÖSK inledde som serieledare, men Gefle var mentalt starkare
Lördagens match på Gavlevallen mellan Gefle IF–Örebro SK 2–1 (0–1) var en märklig tillställning. Vi är rätt säkra på att om bortalaget legat i toppen av serien hade man stått som segrare. ÖSK inledde nämligen brutalt och dominant. Istället visade det sig att Gefle med tiden var betydligt mer mentalt starkt och kunde vända och vinna, mot en motståndare som undan för undan blev alltför beroende av en spelare.
När Kalle Holmberg gjorde 1–0 till ÖSK i den femte minuten såg bortalaget ut som en mardröm, med precis samma kvalitéer som VSK och Utsikten. Och intrycket förstärktes ju längre halvleken gick. Bortalaget vann kampen om mittfältet så det sjöng om det. Iu Ranera, Adrian Edqvist och Constantino Capotondi hade direkt tre spelare i ryggen så fort de fick bollen. Ja, Gefle IF hade enorma problem med motståndarens presspel som var synkat och aggressivt.
Den enda möjligheten tycktes vara att slå bollar över mittfältet i hopp om att Christoffer Aspgren eller York Rafael skulle kunna hamna i en mot en-situationer. Stressen gjorde att GIF slog bort allt som kunde leda till en målchans. Frisparkar, hörnor och inlägg hamnade gång på gång rakt i famnen hos bortakeepern William Eskelinen. Faktum är att Gefle inte kom till ett enda avslut i den första halvleken.
Men precis före pausvilan hände någonting. ÖSK:s höga press verkade blåsas av och en försiktighet infann sig. Det var talande att Christian Järdlers manskap spelade bollen mellan sig på egen planhalva strax före halvtidssignalen, som om man hellre la sig vinn om att behålla ledningen istället för att utöka den.
Samma kollektiva tanke verkade finnas kvar hos bortalaget under inledningen av andra halvlek, samtidigt som GIF för första gången i matchen stod för en synkad förstapress. Nu vreds initiativet över till Gefles favör. Och det gjorde ju inget att hemmalaget fyllde på med ljusblå tröjor i motståndarens straffområde. Det är betydligt lättare för York Rafael att nå fram med inlägg om det faktiskt finns en medspelare att slå inläggen till.
ÖSK:s tålmodiga anfallsspel var nu som bortblåst. Insticken mellan lagdelarna, som hotade Gefle under första halvlek, byttes till förutsägbart inläggsspel. Det syntes tydligt att alla svartklädda allt oftare letade efter Kalle Holmberg. Något som gjorde motståndaren lättläst. Särskilt som Martin Rauschenberg mer eller mindre börjat punktmarkera ÖSK-strikern.
I Superettan gör klasspelare skillnad. Det är ingen tillfällighet att Kalle Holmberg gjort tre mål i de senaste två matcherna. Nicken till ÖSK:s ledningsmål osade magi. Nisse Eriksson är en av seriens bästa huvudspelare, ändå var han chanslös när Holmberg kom från död vinkel och stack fram skallen.
Samma klass gnistrar det om Antonio Yakoub. Han kom in i precis rätt läge i matchen. Hade Gefles supersub startat så hade han precis som resten av laget sprungit och jagat boll i fyrtiofem minuter. Nu byttes han in när himmelsblå var på gång. Medan Edqvist och Capotondi hade en tendens att överarbeta kontringssituationerna, så gick Yakoub rakt på mål. Hans chipp till Anton Lundin vid 1–1-målet var en delikatess. 95 procent av alla spelare skulle ha gått på kraft i hopp om att träffa ett ben. Yakoub satsade istället på precision.
Att byta in Anton Lundin samtidigt med Yakoub var lika genialt. Det här var en fysisk match som krävde fysiska spelare.
Att Leo Englund fick avgöra var inte mer än rätt. Nu fick han visa att han inte bara är en hårt arbetande targetforward med ett bra skott, han fick också visa att han är en måltjuv. Strumprullaren bakom Eskelinen gjorde säkert Daniel ”Sulan” Westlin stolt.
Det är lätt att i en segermatch prata om offensiva prestationer (lokalpressen belönade enbart mittfältare och forwards), men denna dag bör försvarsspelet omnämnas extra. Utan det helhjärtade jobb som samtliga spelare gjorde i defensiven under första halvlek hade inte segern bärgats. För där hade bortalaget mycket väl kunnat skaffa sig en ointaglig ledning. Men Gefle IF:s tro på att spelet kan leda till seger i slutänden – oavsett den tillfälliga matchbilden – är häpnadsväckande.
Nu är det bara att hoppas på att Niclas Håkanssons huvudskada inte är allvarlig. Håkansson är en spelare som symboliserar fighterhjärtat. Även om det ska sägas att Kevin Persson gör en fläckfri insats som ersättare.
Vägg i vägg spelades det träningshockey inför nästan 6000 åskådare, medan drygt 1700 hade sökt sig till tävlingsidrotten på Gavlevallen. Det är bara att konstatera att gävleborna hellre väljer Lotta på Liseberg än ett Tarantinodrama på liv och död.
Gefle IF–Örebro SK 2–1 (0–1)
Målen: 0–1 (6) Kalle Holmberg, 1–1 (71) Anton Lundin, 2–1 (72) Leo Englund.
Varningar, GIF: Oscar Lundin (avstängd i nästa match). ÖSK: Valgeir Valgeirsson, Kevin Walker, William Eskelinen, Kalle Holmberg.
Hörnor: 4–7 (2–5).
Domare: Jasmin Svraka.
Publik: 1 739.
Gefle IF:s startelva: Robin Wallinder – Christoffer Aspgren, Nils Eriksson, Martin Rauschenberg, Niclas Håkansson (45), York Rafael – Adrian Edqvist (70), Oscar Lundin, Iu Ranera, Constantino Capotondi (70) – Leo Englund (90+6)
Byten: Anton Lundin (70), Jacob Hjelte (90+6), Kevin Persson (45), Oskar Karlsson, Antonio Yakoub (70), Tobias Johansson (mv).
